Jon Frederickson trauma workshop in Helsinki in March 2020

Jon Frederickson

As the writer William Faulkner once said, “The past is never dead. It’s not even past.” And what better example of that can we find than in the ways patients relive their traumas from the past in their present life. Every therapist knows that what patients cannot put into words they will put into action. The question becomes: how do we help patients move from reliving their traumas in therapy to being able to work through those traumas so that they become free to live into life in a new way.

We will study a videotaped three-hour initial session with a woman who had been in therapy for over twenty years. Her therapy had helped her understand her past cognitively, but it had not changed her emotionally. She was still suffering from depression, anxiety, and a series of relationships with abusive men.

Learning objectives:

  • to help patients work through traumatic memories and experiences.
  • how to help patients bear what was once unbearable.
  • how to link bodily experiences in therapy with past traumas.
  • how to deactivate projections onto the therapist.
  • how to help patients move from reliving the past to living in the present.

The event will take place on the 26th of March in downtown Helsinki. For more information and registration, here´s a flyer.

Peter Lilliengren: “vi måste aktivt arbeta för öppenhet och acceptans för olikheter inom fältet”

Här kommer en intervju med ordföranden för Svenska föreningen för ISTDP, Peter Lilliengren.

Du har varit ordförande för föreningen i snart två år nu. Hur känns det?
Det känns bra! Det är roligt att vara ordförande under en tid när intresset för ISTDP växer och det finns mycket engagemang runt om i landet. Särskilt kul är det när föreningen lyckats stötta olika lokala initiativ så att kunskap om ISTDP når ut till fler personer och platser. Syftet med föreningen är ju primärt att främja utvecklingen av ISTDP i landet och det hoppas vi kunna göra mer framöver. Om jag har föreningens förtroende fortsätter jag gärna uppdraget som ordförande ytterligare två år! 

ISTDP expanderar i en snabb takt och intresset är just nu större än någonsin. Exempelvis var det över 50 personer som gick pre-core bara under hösten, och vi har fler medlemmar i föreningen än någonsin förut. Vad ser du för potentiella utmaningar med att vi just nu växer så snabbt? 
Det är förstås kul att det finns ett ökat intresse och att vi växer, både i termer av antal medlemmar i föreningen och i antal personer som går utbildning på olika nivåer! Utmaningarna för föreningen är flera tänker jag. En viktig funktion föreningen har är ju att sprida information och förmedla kontakt till olika events och utbildningsmöjligheter. Hemsidan behöver vara tydlig och ständigt uppdaterad vilket vi ju jobbar aktivt med. Som förening måste vi också fortsätta att jobba för att möjligheterna att få kunskap om ISTDP och delta i olika events sprids i landet så mycket som möjligt. Föreningen bedriver ju inte någon utbildning, men med olika bidrag och styrmedel kan vi ju stötta lokala initiativ så information om ISTDP når fler.  

När ett område växer innebär det även att allt fler olika synsätt, erfarenheter och intressen blir representerade inom det. Detta är en tillgång, tänker jag, men ökar samtidigt risken för splittring inom fältet. En utmaning för föreningen är att välkomna denna expandering och samtidigt bibehålla sin profil. Ett sätt att göra det är att fortsätta jobba för ökad diversifiering på t ex de föreläsare vi bjuder in (till exempel i termer av kön, ålder, bakgrund, nationalitet, etc.) samt fokus för innehållet (exempelvis arbete med par, familjer, barn, olika typer av problematik, etc.) samtidigt som de events vi anordnar ju ska ha ett tydligt ISTDP-innehåll och hög kvalitet. Här behöver vi också vara lyhörda för vilka intressen och behov som finns hos våra medlemmar och vara aktiva med att bjuda in förslag och idéer på vad föreningen skall verka för framåt.   

En intressant utmaning med det växande intresset, som jag också ser som en spännande möjlighet, är att många som intresserar sig för ISTDP kommer från KBT-bakgrund. Jag hoppas och tror att ISTDP och föreningen kan verka för att öka kontaktytorna och dialog mellan olika inriktningar inom vårt fält, allt från psykoanalys, andra affektfokuserade PDT-modeller till olika KBT-modeller. I framtiden skulle jag gärna se att vi samarbetade mer med andra föreningar kring events där olika arbetssätt finns representerade. Presentationer med företrädare för olika inriktningar har ju t ex genomförts i Göteborg, där Liv Raissi deltagit och representerat ISTDP, och det vore kul om vi såg mer av det framöver tycker jag.

En hel del psykologer hör av sig till föreningen och säger att deras chefer inte vill investera i ISTDP eftersom forskningsläget är så skralt. Hur ser du på detta? Är det rimligt att investera i ISTDP redan nu, eller bör man vänta tills mer forskning är gjord? Har du någon spännande forskning på gång kanske?
Det är sant att forskningsläget ännu är begränsat när det gäller ISTDP specifikt, men det är ju inte obefintligt. Ser man lite bredare på psykodynamiska korttidsterapier (där ju ISTDP ingår) är ju forskningsläget bättre, åtminstone vad gäller depression och personlighetssyndrom som ju är bland de vanligaste diagnoserna inom vården. Även för ångestsyndrom växer ju stödet där. Men ISTDP:s plats kommer nog aldrig vara som en bred implementering för alla patienter. Modellen är för svår att lära sig för att många ska jobba med det och jag tror inte heller alla patienter behöver ISTDP. Jag tror det är centralt att förmedla till chefer och beslutsfattare att ISTDP från början utvecklats för arbete med komplexa patienter som har olika former av motstånd och kapacitetsbrister som gör att de kan ha svårt att ta till sig våra vanliga standardbehandlingar. Dessa patienter finns ju överallt på alla mottagningar, men kanske särskilt i specialistpsykiatrin. De har kanske gått i en, två eller till och med tre KBT-behandlingar redan och de har prövat olika mediciner med ingen eller begränsad effekt och de har ett kvarvarande stort lidande. Det finns visst stöd för att dessa patienter KAN svara bra på ISTDP och då bör de också erbjudas den möjligheten av någon som är kompetent i metoden. En ytterligare vinkel är ju att den teoretiska referensramen i ISTDP dessutom bidra till att förstå vad som gör att standardbehandlingen inte fungerar så bra och hjälpa terapeuten hitta strategier för att komma vidare i låsta processer. 

Så, ja, jag tycker det är rimligt att investera i att utbilda personal i ISTDP idag eftersom behovet finns idag. Men givetvis finns också ett behov av fortsatt forskning kring modellen. Jag önskar jag kunde säga att jag var involverad i något projekt som direkt utvärderade ISTDP i Sverige, men det är jag tyvärr inte i nuläget. Jag är involverad i ett par projekt där principer från ISTDP omsätts till Internetförmedlade självhjälpsprogram och det är väldigt roligt och viktigt att det forskas på också. Det finns även planer på att genomföra en studie av ISTDP i Stockholm, men ännu är det främst på planeringsstadiet. Min förhoppning är dock att vi kommer se mer forskning kring ISTDP framöver och att föreningen på något sätt kan bidra i denna utveckling.   

Låt oss byta fokus. Hur går din utveckling som terapeut just nu? Vad brottas du med och vad håller du på att lära dig? 
Jag har jobbat aktivt med ISTDP i ca 9 år nu och har gått både coreutbildning och handledarutbildning. Jag har också undervisat och handlett i ISTDP på olika sätt i kanske 5-6 år. Jag har sedan några år även regelbunden handledning med Allan Abbass (och ibland Jon Frederickson) och använder dessutom ca 1-2 timmar i veckan åt att titta på mina egna filmer och göra olika deliberate practice övningar. Min upplevelse är att min förmåga som terapeut, lärare och handledare hela tiden utvecklas, även om det ibland känns som det går långsamt eller till och med står helt still. Utvecklingen tycks ske i små språng eller trappsteg men däremellan kan det gå en tid där jag inte tycker att något händer trots att jag övar på olika sätt. Det är lätt att tappa hoppet i perioderna där det går trögt, men när man sedan tar ett språng är det också väldigt givande! Jag tror min upplevelse av att utvecklingen går trögt i perioder nog är väldigt normal – tricket är att hitta en rutin där man tar sin professionella utveckling på allvar och ger sig möjligheter att utvecklas samtidigt som man inte pressar sig själv för hårt att nå någonstans. Förändring sker när man håller fokus över tid men samtidigt inte tvingar fram något, precis som i terapier! 

För att svara mer specifikt på din fråga om vad jag brottas mer så kan jag också ärligt svara: allt. Även om jag hållit på så här länge så är det fortfarande en daglig utmaning att i varje samtal hålla fokus, göra god psykodiagnstik, testa specifika interventioner, utvärdera resultatet, anpassa nästa intervention, osv. Även om detta blir mer och mer automatiskt hamnar jag varje vecka i nya situationer som jag inte är beredd på, där jag känner mig förvirrad och måste improvisera. Jag skulle kunna svara att jag medvetet jobbar särskilt med hur jag kan göra mer kraftfulla interventioner på high rise, men egentligen tror jag inte det är det viktigaste jag håller på med just nu. Jag tror att jag på ett omedvetet plan hela tiden jobbar med att integrera ISTDP principerna med mig själv. Att lita på min magkänsla och använda mina ord för olika typer av interventioner så att kontakten blir “äkta”. Det är när våra interventioner görs med genuin direkthet som ISTDP verkligen blir det potenta verktyg det kan vara, men det kan ta lite tid att komma dit!  

ISTDP är en stor utmaning att lära sig, och själva utbildningsformatet bär på en lång, snårig historia som inleddes med Davanloos konsekventa underkännande av alla sina studenter. Behöver vi ändra på formatet för att göra oss fria från Davanloos narcissistiska arv? Eller tror du det är möjligt att läka såren och fortsätta inom de här ramarna? 
Frågan om ett optimalt utbildningsformat för ISTDP är komplicerad. Som du skriver så är ISTDP verkligen en utmaning att lära sig och integrera med sin egen person. Men utmaningarna ser också lite olika ut för olika terapeuter och kan dessutom vara olika på olika trappsteg i vår utveckling. I perioder behöver vi kanske läsa mer teori, observera och analysera våra videos, öva specifika interventioner, etc. Ibland behöver vi också jobba igenom egna känslomässiga svårigheter för att ta oss till nästa steg i vår utveckling. Formatet med core training är det väl egentligen ingen som tycker är optimalt eller tillräckligt för någon. Det är en anpassning till vad som är realistiskt att göra i den kontext vi verkar. Som lärare och handledare talar vi även med de som går coreutbildning att det kommer krävas rätt mycket av dem utöver själva kurstillfällena och ju mer de engagerar sig i sin egen utveckling desto mer får de ut av utbildningen. Men vi får också komma ihåg att alla som intresserar sig för ISTDP inte nödvändigtvis har ambitionen att bli ISTDP-terapeuter. Man kan mycket väl integrera vissa principer och interventioner från ISTDP i andra modeller som man redan jobbar med. I praktiken är det ju så de flesta gör, man utgår frön dem an redan gör och sedan lägger man till och spetsar till det man redan gör med hjälp av principer från ISTDP. Vi behöver därför också utbildning och kurser på olika nivåer för att möta behov på olika nivå.

När det gäller arvet från Davanloo så är ju det en väldigt sorglig historia som jag verkligen hoppas att vi inte upprepar här i Sverige. De som lär ut ISTDP internationellt och som fört modellen hit har ju alla på olika sätt brutit med honom på grund av de negativa processer de bevittnat under handledning och utbildning. Vi som lärt oss i Sverige tillhör ju nu tredje eller t.o.m. fjärde generationens ISTDP-terapeuter kan man säga och vi har lärt oss av de som försökt hitta bättre sätt att lära ut än de de själva var med om. Ju fler som utbildas desto längre kommer vi förhoppningsvis ifrån de negativa processer som tycks ha kännetecknat kretsen kring Davanloo. Jag tror också att vi aktivt måste arbeta för öppenhet och acceptans för olikheter inom fältet, samtidigt som vi förstås också behöver arbeta med att bibehålla “kärnan” i ISTDP. Det är också centralt att vi som lär ut ISTDP här fortsätter att reflektera och utveckla pedagogiken kring presentationer, utbildning och handledning så vi inte fastnar i nya rigida strukturer, personkulter eller andra destruktiva processer.

Vad är din vision för var du och ISTDP är om fem år?
Får jag drömma? Först och främst hoppas jag då vi har fler ISTDP-utbildade terapeuter som också har goda möjligheter att jobba med ISTDP med de patienter som är i störst behov av det ute i psykiatrin och andra verksamheter. Jag hoppas att vi kommer se fler ISTDP-team i olika delar av landet och att de som jobbar inom dessa får möjlighet att utveckla och bibehålla sin kompetens kontinuerligt. Som led i detta hoppas jag också vi har olika forskningsprojekt kring ISTDP igång i landet. Det handlar både om direkta prövningar av utfall, men även projekt kring hur träning i ISTDP kan bidra till existerande arbetssätt samt projekt som utvärderar ISTDP i klinisk vardag till exempel. Med forskning hoppas jag också att intresset för ISTDP ökar på våra universitet och att åtminstone en introduktion i ISTDP finns med på olika psykolog- och psykoterapeututbildningar runt om i landet. Vi har förhoppningsvis också fler utbildade lärare och handledare som kan möta upp mot allt detta. Jag ser också framför mig att vi har en fortsatt aktiv och engagerad förening som anordnar event runt om i landet. Vi kommer förhoppningsvis få se lite mer olika sorters presentationer och workshops och allt mer med svenska och nordiska presentatörer också. Slutligen skulle jag också gärna se mer kontakt och utbyten med andra terapiinriktningar, exempelvis i form av gemensam presentationer eller liknande. Helt enkelt ett levande område med mycket positivt utbyte och engagemang kollegor emellan! 

Peter Lilliengren doktorerade med en avhandling om verksamma mekanismer och anknytningsprocesser i terapirummet, “Exploring therapeutic action in psychoanalytic psychotherapy: Attachment to therapist and change”. Han har senare varit med och publicerat bland annat en inflytelserik metaanalys om ISTDP, en artikel om ensessionsbehandling med ISTDP samt en artikel om ISTDP vid generaliserat ångestsyndrom.

Core startar i Stockholm 2020

I september 2020 startas en ny treårig utbildning i ISTDP, en så kallad coregrupp, i Stockholm. Huvudlärare är Thomas Hesslow, och dessutom kommer Ange Cooper, Allan Abbass och Nina Klarin att hålla i delar av utbildningen. Kursgruppen kommer att innehålla psykologer, psykoterapeuter, läkare och även andra yrkesgrupper för att skapa en engagerande tvärfacklig inlärningsmiljö. Utbildningen följer samma struktur som de andra coreutbildningarna, men arbete med psykiatrisk problematik och medicinskt oförklarade symptom kommer att genomsyra de tre åren. Här är en flyer med mer info.

Introduktionsutbildning i Stockholm 4-6:e mars

I mars 2020 kommer en ny omgång av introduktionsutbildningen pre-core att hållas i Stockholm. Såhär skriver kursledaren Ola Berge:

ISTDP-teamet vid Norra Stockholms Psykiatri är stolta att presentera den första möjligheten att gå en Pre-Core inom ramen för vår klinik. Utbildningen erbjuder ett tillfälle att under tre dagar introduceras till de centrala begreppen inom ISTDP och få möjlighet att pröva på att arbeta utifrån metodens grundläggande principer. Utbildningen kommer att äga rum i NSP:s lokaler vid Sankt Eriksplan den 4-6:e mars 2020. För de som sedan är intresserade av att ta intresset vidare ger Pre-Core behörighet till den treåriga Core-utbildningen, som även den kommer att dra igång inom NSP under 2020.

Följ länken för inbjudan till Pre-Core: länk

Föreläsning med Reiko Ikemoto-Joseph: “The Healing Power of Guilt in Davanloo’s ISTDP”

Den 29:e januari 2020 arrangerar Svenska föreningen för ISTDP en föreläsningskväll med Reiko Ikemoto-Joseph i Stockholm. Föreläsningen handlar om den centrala roll som skuld spelar inom ISTDP: å ena sidan att undvikandet av skuld ses som en av de främsta orsakerna till psykopatologi, och å andra sidan att den terapeutiska upplevelsen av skuld har en enorm läkande potential.

Reiko Ikemoto-Joseph

Reiko läste coreutbildningen med Robert Neborsky och Josette Ten Have-de Labije, och har sedermera vidareutbildat sig under John Rathauser. Hon är äktenskaps- och familjeterapeut verksam i Los Angeles, Californien. Hon höll en mycket uppskattad presentation vid den senaste IEDTA-konferensen i Boston.

Pris: Gratis för föreningens medlemmar
Lokal: Aulan på Ersta Bräcke Sköndal Högskola. Reiko kommer att hålla föreläsningen via videolänk.
Tider: 18.00-20.30
Förtäring: Föreningen bjuder på en macka och något att dricka. Meddela om du önskar specialkost i din anmälan.

Läs mer i den här flyern.

Leone Baruh: “Developing TIF, we’ve learned a lot about our own vulnerability to splitting and projections”

Here’s another interview on the topic of the recent IEDTA-conference. This time we sit down with the IEDTA Vice President and Head of education, Leone Baruh, and talk about the conference as well as the newly developed format of ISTDP for families and couples: TIF.

Leone Baruh

How do you feel about the Boston conference? The conference exceeded my expectations in many ways. I experienced the Boston meeting with pleasure and enthusiasm, enjoying the fruits of the hard work of integration, carried out over the past 5 years, between models and different people. I joined the IEDTA Board during the 2014 Washington conference. Besides me, that Board included five wonderful persons: Michael Alpert, Kees Cornelissen, Allen Kalpin, Nat Kuhn and our inexhaustible president Kristin Osborn. I will be forever grateful to Kristin for having marked the path we are following. The personal goal that I set for myself at the time can be summed up in a word shared by the entire board: inclusivity. I believe that the fifty and more Boston presentations explain and show how much the IEDTA community has matured over the years.

What did you find most surprising or exciting about the conference?
The curiosity and the open-mindedness of the participants. When I heard the questions and answers at the end of the presentations I felt that openness, and not controversy, prevailed. I realized that our community is finally ready to grow up and become an adult.

Was there any specific contribution that stood out to you?
I was impressed by the value of the presentations overall. With so many contributions inspired by all the different souls of IEDTA, there was a real risk that quality would be compromised. Instead I saw young colleagues so eager to share and show their intuitions, so able to amaze us with the quality of their therapies that, at the end of the first day, I decided to leave (with great sorrow, I have to admit) the great hall and focus on lesser-known topics and speakers.

Can you tell us about your contribution at the conference?
The entire board worked hard for about two years to make the Boston conference a success and we’re proud of the result in terms of participation, climate and overall satisfaction. There’s no need to specify everyone’s contribution because we all did our best, but we all owe a debt of gratitude to Nat Kuhn for taken over a double role: President of the IEDTA and organizer of the conference. A personal sacrifice that only a few would have accepted in his place. Thanks Nat.

Moving on to the topic of TIF, how did you end up developing ISTDP for families and couples?
The full story is a long one and I’m afraid it might bore your readers. To summarize, I can say that in the nineties as a young psychologist, during my specialization in ISTDP, I saw for the first time the videos of Davanloo and Sifneos. I also had the good fortune to know privately and collaborate professionally with Gianfranco Cecchin. Boscolo and Cecchin are worldwide known for having founded the Milanese Family Therapy Center, better known as The Milan Approach.

In the nineties in Saronno we experimented with the first form of family therapy centered on the symptoms and problems of children. The team was composed of Cecchin, two extraordinary child neuropsychiatrists and a me as a young psychologist. It was a short and intense period. Unfortunately no clinical evidence was kept – I only have anecdotal memories from that time. After twenty years of working with ISTDP I felt a growing desire to better understand that Saronno period and to check if it was possible to create cross-fertilization spaces between those two worlds: ISTDP and family therapy.

In Italy I’ve been collaborating for years with a fantastic group of experienced ISTDP therapists ready to take up and share the challenges that I launch. Thus came about the core training in Bologna, Castelfranco Veneto, Rimini and Padua. This is also how the exciting challenges related to ISTDP applied to the context of professional sport and to couples, families and children within families were born.

Can you tell us some of the things you’ve learned while developing TIF?
The TIF formula (Intergenerational Family Therapy) prescribes the presence of at least two therapists who take charge of the family in a constant positive reciprocal communicative attitude. If these two therapists are inexperienced in couple dynamics, the therapists become three and the third will have the function of supervisor of the two therapists. Three therapists are provided even if the symptomatic patient is only one – the child. The last frontier of TIF – what we’re in the process of developing now – is an ISTDP-informed therapy for children and adolescents. Up until now, we’ve been using techniques from CBT when dealing with the symptomatic issues of the children.

Working with TIF, we’ve learned a lot about our own vulnerability to splitting and projections, and how easy it is for therapists to fall into the trap of thinking that the problem is not in the couple’s relationship, but in one of the two partners. Being an expert therapist has partially mitigated this attitude, but it’s hard work.

What can you tell us about the outcomes of the 40 families so far treated with TIF?
I could lose myself in the amount of information we are acquiring thanks to the outcomes (and insights) on the families treated. In the coming years we’re planning to present and better teach the model in the centers that will request our help. We have contacts with different contexts in Europe and the USA and we are open to new collaborations.

If I must choose a single aspect that captures my interest in this period, I’d say that it concerns the correlation (not yet statistically evaluated) between pressure to awareness and outcome. As ISTDP clinicians, we are used to thinking of Pressure as pressure to feeling and to believe that without emotional breakthroughs it’s difficult to achieve significant and stable results. If this is true for individual therapies, it may not be so for couples. My hypothesis is that some types of couples that struggle to function correspond to patients that in ISTDP we would evaluate on the fragility spectrum. This seems to be true even when the two persons that form the couple aren’t fragile. According to this hypothesis, the pressure to awareness helps the couple become more capable of intellectualizing about their difficulties and conflicts, and it contributes to shifting the couple from the territory of fragility to the territory of neurosis.

What would you like say to people thinking about going to the next conference in Venice in 2021?We have the serious intention of making Venice 2021 a mythical event! IEDTA congresses are always a great opportunity for professional enrichment and, keeping the value of the presentations at a very high level. This time we wish to favor the relational, human and interpersonal dimension. We want this conference to be an unforgettable experience not only for the therapist, but also for the precious human being who lives it. We want it to be amore.

Leone is coming to Copenhagen in a few months, to do an Immersion on ISTDP for couples and families (TIF). He’s also starting a core group in Copenhagen during 2020.


On the topic of the IEDTA conference in Boston, we’ve previously interviewed Allan Abbass, Jon Frederickson, Vidar Husby and Elisabet Rosén:

Allan Abbass: “It is very important for mainstream medicine to realize the impact of attachment trauma on healthcare use”

Jon Frederickson: “Hearing a paper only helps you get better at hearing papers”

Vidar Husby: “Precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse”

Elisabet Rosén: “Det var oerhört inspirerande att se och lyssna på allt detta, men också att få bidra till konferensen.”

Sofia Viotti: “Jag önskar att alla terapeuter ska ta handledning på filmat material”

En central aspekt av ISTDP är arbetet med att öka patientens förmåga till att visa sig själv omsorg och medkänsla: self-compassion. Sofia Viotti, leg. psykolog, arbetar privatpraktiserande på heltid och flyttar vid årsskiftet in på ISTDP-mottagningen vid Mariatorget i Stockholm. Hon har länge jobbat med compassionfokuserad terapi och även skrivit två böcker och undervisat i metoden. Hon läser just nu coreutbildningen och har ändrat fokus till ISTDP i sina individuella behandlingar.

Sofia Viotti

Hur känns det att läsa coreutbildningen? 
Det känns fantastiskt….och frustrerande, för att svara på ett ISTDP-igt sätt.

Jag upplever att jag äntligen hittat det där konkreta – hur man jobbar på mikronivå i terapirummet – som jag saknat i andra terapiformer. Det gör att jag redan nu känner mig mycket mer trygg som terapeut. Jag upplever också en stor tillfredställelse att få handledning på filmat material och märker att det gör att jag utvecklas snabbt som terapeut. Det frustrerande är att se saker jag än så länge inte behärskar och stå ut med det utan att fastna i att försöka tänka mig fram till lösningar.

Hur kommer det sig att du hittade till ISTDP? 
Jag läste KBT på Uppsala universitet. Jag märkte snabbt att jag saknade hur man konkret jobbade med klienters känslomässiga blockeringar och hur man talade om det som hände i relationen i rummet. Då började jag söka mig mer till affektfokuserade terapier, bland annat CFT och AFT, men även där saknade jag tydliga tekniker på detaljnivå. Tyckte allt talades om på en så abstrakt och teoretisk nivå. Så började jag läsa på om ISTDP och hade en vän som gick core. Jag tyckte det lät intressant men var också väldigt skeptisk till det stora fokuset på ilska och tyckte att porträtteringar var hur konstiga som helst. Så under typ ett år argumenterade jag emot allt han förklarade tills jag gick på en föreläsning med Allan Abbass och gick pre-core. Jag hade inte alls tänkt att anmäla mig till core, men blev så exalterad under de dagarna så jag anmälde mig redan sista dagen. Kändes som det var precis detta jag letat efter.

Hur är ISTDP och CFT olika varandra och var kan de komplettera varandra? 
Det där är en väldigt stor och svår fråga, men jag ska nämna några saker jag tänkt på. Även om CFT är en integrativ terapiform som lägger sig mellan KBT och psykodynamisk terapi så är CFT mycket mer KBT-igt än ISTDP. Man jobbar mycket mer på en medveten än omedveten nivå och mycket jobb görs med hemuppgifter och övningar.

En annan skillnad är att CFTs teorimodeller rör sig på flera nivåer än jag upplever att ISTDP gör. Förutom att undersöka inlärda mönster från uppväxten så tar man in samhällets och evolutionens påverkan på klientens problem idag och man tittar på saker som motion och de miljöer klienten befinner sig i.

Jag tänker att metoderna säkert kan komplettera varandra på många sätt men just nu är jag fokuserad på att lära mig ISTDP. Jag tänker att det blir nästa process för mig att se hur metoderna mer skulle kunna integreras. Grundaren av CFT, Paul Gilbert, har sagt till mig att han gillar Abbass sätt att arbeta och tänker att de teknikerna kan användas i CFT. Compassionfokuserad terapi har ju ofta missuppfattats till att det bara handlar om värme, trygghet och lugn. Men egentligen handlar det om modet att närma sig alla sina känslor –precis som i ISTDP.

Om man tar sig utanför terapirummet så upplever jag att CFT har väldigt hjälpsamma modeller och tekniker för att klienter ska kunna jobba med självhjälp. Så där kan jag tänka mig en trappstegsmodell där vissa kan utvecklas mycket genom att jobba på egen hand med böcker, övningar, kurser i CFT eller gå i CFT-terapi. Medan vissa kommer köra fast i svårare känslomässiga blockeringar och där skulle de vara i behov av ISTDP.

Jag upplever också att CFTs modeller och tekniker fungerar bra för att arbeta på organisatorisk nivå, med grupper och som modell för att förstå sociala och samhälleliga problem. Så på det sättet tänker jag att ISTDP och CFT har lite olika ambition där CFT även vill ta sig utanför terapirummet.

Finns det delar av de olika metoderna som inte är kompatibla med varandra? 
Med klienter som har mycket kontroll och har lätt för att fasta i problemlösande så tänker jag att det kan ha en terapistörande effekt om jag skulle jobba utifrån ren ISTDP på sessionen och sedan skicka med en övning att göra hemma utifrån CFT. Det skulle föda deras mönster att ”fixa” och checka av saker på en lista. Med andra klienter tänker jag däremot att det skulle kunna vara hjälpsamt för att fördjupa processen.

Sedan finns det ju teoretiska skillnader, framför allt det där med det medvetna och omedvetna. Det gör att man inom CFT har mycket fokus på psykoedukation och där tänker jag att man i vissa lägen inom ISTDP skulle anse att CFT-terapeuten jobbar för mycket med att förklara där det inte skulle behövas. Och på samma sätt skulle en del interventioner inom ISTDP verka helt obegripliga som CFT-terapeut om man inte var inläst på varför man gör dem.

Vad håller du på att lära dig inom ISTDP just nu? 
Jag tycker jag hela tiden håller på och lär mig allt på en gång, men på olika nivåer. Jag lär mig något på ett core-tillfälle eller en handledning som jag tror att jag inte lärt mig förut och när jag ska sammanfatta mina anteckningar ser jag att jag skrev ner detta för ett år sedan, men först nu har det landat på en djupare nivå. Men det jag aktivt försöker bli bättre på just nu när jag tittar på mina videos är att diagnostisera och studera klientens reaktion på mina interventioner.

Du har ju skrivit ett par böcker tidigare. Kan det bli aktuellt med en bok om ISTDP på sikt? 
Haha, nja kanske inte en ren ISTDP-bok. Är inte så sugen på att skriva fler metodböcker utan mer undersöka något allmänmänskligt psykologiskt fenomen. Men i det kommer det förmodligen komma in influenser från både CFT och ISTDP. Eller så kanske det blir en roman och då kan man ju tänka sig att jag får användning av mina ISTDP-kunskaper.

Har du någon vision för framtidens psykoterapi? 
Jag skulle önska att terapimetoderna försvann och att all forskning och det vi gör i terapirummet istället handlade om tekniker på detaljnivå – interventioner vi gör och vilken effekt det får på klienterna. Ungefär som man tänker inom ISDTP, men kanske att man kunde komma förbi de olika teoretiska antagandena inom olika metoder som det sällan finns vetenskapligt stöd för. För jag tänker att det är där metoder hamnar i klinch med varandra.

Jag vill även att det naturliga ska bli att klienter söker sig till en psykolog eller psykoterapeut och inte till en metod, att det istället blir terapeutens uppgift att bedöma vad som behövs. Så som det fungerar inom medicin.

Jag önskar också att det ska bli krav på att alla terapeuter tar handledning på filmat material eftersom det känns som det enda självklara för att få till fungerande handledning och kompetensutveckling.

Här hittar du andra intervjuer som vi gjort den senaste tiden:

Allan Abbass i Amsterdam januari 2020

För de som inte kan hålla sig fram tills augusti då Allan Abbass kommer till Stockholm och Köpenhamn så kan man se honom redan nu i januari i Amsterdam. Tvådagarskursen handlar om depression och psykosomatiska besvär, och den äger rum 15-16:e januari i Keizergrachtkerk.

This 2-day immersion course will identify and provide a framework for understanding the various types of depression and somatic symptom presentations in your clinical practice and demonstrate the psychodiagnostic and treatment processes aimed at getting to the roots of these resistances. This course offers rich video illustrations from actual psychotherapy sessions across the spectrum of patients with this condition including those with comorbid somatic symptom, anxiety and dissociative disorders.

Allan Abbass


Se flyer här för mer information.

Filip Klevnäs: “De problem som psykotiska personer är upptagna med är desamma som alla andra brottas med”

ISTDP är en bred metod som lämpar sig väl för både lindrigare och svårare former av psykisk ohälsa. I den här intervjun sitter vi ner med Filip Klevnäs, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, som sedan ett antal år tillbaka arbetar med ISTDP för psykos inom psykosvården i Örebro.

Filip Klevnäs

Hur kom det sig att du började arbeta med psykos? 
Jag har varit intresserad av psykosproblematik sedan jag gick på psykologprogrammet, jag har alltid varit intresserad av varför psyket fungerar som det gör och sett det psykotiska tillståndet lite som en form av baseline för psykiska funktioner. Den uppfattningen har jag nog delvis kvar: i psykosen kommer vissa basala psykiska funktioner i dagen på ett sätt som kan vara svårt att upptäcka på något annat vis. För mig är det ett mycket intressant fenomen och de problem som psykotiska personer är upptagna med är desamma som alla andra brottas med; hur hanterar man att bli avvisad, hur närmar man sig andra människor och knyter an på ett bra sätt, hur hanterar man psykisk smärta och hur skapar man sig en mer eller mindre fungerande bild av en tillvaro som är fylld av förluster och lidande och brister och en oundviklig död? Det är existentiella frågor som vi alla hanterar på olika sätt.

Varför är ISTDP ett lämpligt ramverk för att arbeta med psykos? 
ISTDP ger en mycket detaljerad och precis bild av psykologiska förlopp och funktioner och genererar hypoteser om dessa som är direkt testbara i rummet. Detta ser jag som en fördel oavsett vilka besvär patienten upplever. Lämpligheten i arbetet med patienter som har psykotiska besvär kommer sig av att ISTDP dels erbjuder en i mitt tycke oslagbar modell för hur affekter och ångest interagerar beroende på “skörhet” eller strukturell nivå samt ett sätt att arbeta direkt med omedvetna processer.

Kan du berätta i korthet hur behandlingen går till? Innehåller behandlingen olika faser? 
Jag ser egentligen inte arbetet med psykotiska patienter som väsentligen annorlunda än arbetet med vilka patienter som helst. Jag upplever att det finns en tendens att prata om psykosproblematik som något väldigt konstigt och annorlunda och att man måste vara väldigt försiktig i arbetet: jag anser att psykotiska patienter lider av mänskliga, existentiella och i högsta grad affektiva problem. Skillnaden ligger i graden av skörhet och hur pass primitiva försvar som används – i fallet med psykos är det primitiva försvar som dominerar.

Allan Abbass pratar om “gradual format” (till skillnad från “graded format”) i arbetet med psykospatienter. Detta gradual format innebär ett gradvis byggande av kapacitet via mild pressure och frekventa kognitiva rekapituleringar. Det är till stora delar ett kognitivt inriktat arbete, där man mer pratar om affekter än upplever styrkan av dem. Detta är – i alla fall för mig – en långsam process och det kan ta år innan man kan börja arbeta mer på ett sätt som påminner om “traditionell” ISTDP. Den första fasen syftar till att erbjuda patienter de försvar som de saknar – mogna försvar, affektisolering – snarare än att pressa och utmana de (o)befintliga försvaren. Jag anser att psykos i mångt och mycket är en effekt av en otillräcklig försvarsorganisation. Det är nog den största skillnaden mellan ISTDP vid psykos och andra tillstånd.

Vissa kanske skulle mena att det inte är ISTDP om man inte följer det traditionella formatet, jag lägger mer vikt vid den bakomliggande teorin och anpassar interventionerna efter patientens nuvarande kapacitet.

Hur skiljer sig ISTDP från, säg, KBT eller mainstream-PDT vid psykos? 
Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att uttala mig om detta i någon större detalj men jag föreställer mig att ISTDP skiljer sig dels teoretiskt i sitt uttalade fokus på affekter och skulden som drivande motor i psykopatologin och dels praktiskt genom sitt fokus på överföringen och affekter här-och-nu. Det uttalade syftet med ISTDP är att nå de affektiva konflikter som patienten inte själv är medveten om och metoden skiljer sig rent tekniskt från de flesta andra psykodynamiska terapiformerna.

De flesta inriktningarna tangerar eller överlappar dock varandra och jag upplever att likheterna mellan skolor och metoder oftast är fler än skillnaderna. Jag upplever att ISTDP erbjuder en teori som har en klar och tydlig förklaring av psykotiska tillstånd: tidiga trauman bidrar till en grundläggande skörhet som innebär att personen inte har tillgång till högre nivåer av försvar vilket i sin tur leder till en kroniskt hög omedveten och medveten ångest samt medföljande symtom. Om man kan sänka ångesten och erbjuda mer välfungerande försvar upphör även de psykotiska symtomen. Denna logiska tydlighet saknar jag inom andra metoder och inriktningar.

Vilka misstag har du gjort under åren som du lärt dig arbeta med den här patientgruppen?
Det finns specifika svårigheter vad gäller ISTDP där något av det svåraste är att korrekt bedöma patienters kapacitet. De vanligaste misstagen är att missbedöma kapaciteten. Ibland bedömer jag patienter som mindre sköra än de är, ibland som mer sköra. Denna svårighet är dock inte specifik för arbetet med sköra eller psykotiska patienter.

Det finns även såklart generella svårigheter i arbetet med såhär pass komplexa och svårt drabbade patienter. Jag gör misstag varje dag och försöker lära mig av dem utan att hacka på mig själv. Vissa patienter är även så lågt strukturerade eller så allvarligt traumatiserade att de inte har kapacitet att tillgodogöra sig psykoterapi och det har varit viktigt för mig att inse mina egna begränsningar och ha en egen realistisk förväntan gällande min möjlighet att hjälpa en patient.

Vilka egenskaper är viktiga att utveckla för att kunna arbeta med psykos? 
Tålamod. Väldigt mycket tålamod. Det är långsamma processer och det kan ta lång tid att bygga den kapacitet som behövs för att patienten ska kunna hantera medvetenheten om sin inre och yttre verklighet. Terapierna blir långa, ibland över tio år. Man behöver vara genuint intresserad och nyfiken, känslig för omedveten kommunikation samt kunna härbärgera kraftiga trauman och stor psykologisk nöd.

Vilka terapeutfärdigheter håller du på att utveckla just nu? 
Just nu jobbar jag mycket med att försöka integrera olika delar av ISTDP. Att kontinuerligt jobba med den omedvetna alliansen (UTA), att bedöma kapaciteten kontinuerligt för att kunna arbeta så nära tröskeln som möjligt. Då min primära psykoterapierfarenhet är med mycket sköra patienter såsom psykos och dylikt så har kanske detta gjort mig lite mer försiktig i mitt arbete än jag hade varit annars. Detta leder till att jag ibland kanske håller tillbaka lite för mycket även med mer välstrukturerade patienter. Hursomhelst är det ju väldigt roligt att det alltid finns utrymme för utveckling och förbättring!

Hur skulle framtidens psykosvård se ut om du fick drömma lite? 
Framtidens psykosvård borde fokusera på patienters upplevelse och vilja snarare än ett medicinskt/biologiskt synsätt som i värsta fall kan verka alienerande för både patienter och personal. En väg mot detta är det ökade fokus på trauma och dess betydelse som vi ser runt om i världen. Jag önskar att patienter fick hjälp med att förstå sina erfarenheter och hur dessa påverkat dem snarare än att man talar om för dem att de har en “obotlig sjukdom”. Tillgång till psykoterapi och psykologisk behandling behöver vara avsevärt större och man bör vara stringent vad gäller medicinering.

Du kan läsa mer om ISTDP vid psykos i den här artikeln som vi publicerade tidigare under hösten.