ISTDPsweden.se

En central aspekt av ISTDP är arbetet med att öka patientens förmåga till att visa sig själv omsorg och medkänsla: self-compassion. Sofia Viotti, leg. psykolog, arbetar privatpraktiserande på heltid och flyttar vid årsskiftet in på ISTDP-mottagningen vid Mariatorget i Stockholm. Hon har länge jobbat med compassionfokuserad terapi och även skrivit två böcker och undervisat i metoden. Hon läser just nu coreutbildningen och har ändrat fokus till ISTDP i sina individuella behandlingar.

Hur känns det att läsa coreutbildningen? 
Det känns fantastiskt….och frustrerande, för att svara på ett ISTDP-igt sätt.

Jag upplever att jag äntligen hittat det där konkreta – hur man jobbar på mikronivå i terapirummet – som jag saknat i andra terapiformer. Det gör att jag redan nu känner mig mycket mer trygg som terapeut. Jag upplever också en stor tillfredställelse att få handledning på filmat material och märker att det gör att jag utvecklas snabbt som terapeut. Det frustrerande är att se saker jag än så länge inte behärskar och stå ut med det utan att fastna i att försöka tänka mig fram till lösningar.

Hur kommer det sig att du hittade till ISTDP? 
Jag läste KBT på Uppsala universitet. Jag märkte snabbt att jag saknade hur man konkret jobbade med klienters känslomässiga blockeringar och hur man talade om det som hände i relationen i rummet. Då började jag söka mig mer till affektfokuserade terapier, bland annat CFT och AFT, men även där saknade jag tydliga tekniker på detaljnivå. Tyckte allt talades om på en så abstrakt och teoretisk nivå. Så började jag läsa på om ISTDP och hade en vän som gick core. Jag tyckte det lät intressant men var också väldigt skeptisk till det stora fokuset på ilska och tyckte att porträtteringar var hur konstiga som helst. Så under typ ett år argumenterade jag emot allt han förklarade tills jag gick på en föreläsning med Allan Abbass och gick pre-core. Jag hade inte alls tänkt att anmäla mig till core, men blev så exalterad under de dagarna så jag anmälde mig redan sista dagen. Kändes som det var precis detta jag letat efter.

Hur är ISTDP och CFT olika varandra och var kan de komplettera varandra? 
Det där är en väldigt stor och svår fråga, men jag ska nämna några saker jag tänkt på. Även om CFT är en integrativ terapiform som lägger sig mellan KBT och psykodynamisk terapi så är CFT mycket mer KBT-igt än ISTDP. Man jobbar mycket mer på en medveten än omedveten nivå och mycket jobb görs med hemuppgifter och övningar.

En annan skillnad är att CFTs teorimodeller rör sig på flera nivåer än jag upplever att ISTDP gör. Förutom att undersöka inlärda mönster från uppväxten så tar man in samhällets och evolutionens påverkan på klientens problem idag och man tittar på saker som motion och de miljöer klienten befinner sig i.

Jag tänker att metoderna säkert kan komplettera varandra på många sätt men just nu är jag fokuserad på att lära mig ISTDP. Jag tänker att det blir nästa process för mig att se hur metoderna mer skulle kunna integreras. Grundaren av CFT, Paul Gilbert, har sagt till mig att han gillar Abbass sätt att arbeta och tänker att de teknikerna kan användas i CFT. Compassionfokuserad terapi har ju ofta missuppfattats till att det bara handlar om värme, trygghet och lugn. Men egentligen handlar det om modet att närma sig alla sina känslor –precis som i ISTDP.

Om man tar sig utanför terapirummet så upplever jag att CFT har väldigt hjälpsamma modeller och tekniker för att klienter ska kunna jobba med självhjälp. Så där kan jag tänka mig en trappstegsmodell där vissa kan utvecklas mycket genom att jobba på egen hand med böcker, övningar, kurser i CFT eller gå i CFT-terapi. Medan vissa kommer köra fast i svårare känslomässiga blockeringar och där skulle de vara i behov av ISTDP.

Jag upplever också att CFTs modeller och tekniker fungerar bra för att arbeta på organisatorisk nivå, med grupper och som modell för att förstå sociala och samhälleliga problem. Så på det sättet tänker jag att ISTDP och CFT har lite olika ambition där CFT även vill ta sig utanför terapirummet.

Finns det delar av de olika metoderna som inte är kompatibla med varandra? 
Med klienter som har mycket kontroll och har lätt för att fasta i problemlösande så tänker jag att det kan ha en terapistörande effekt om jag skulle jobba utifrån ren ISTDP på sessionen och sedan skicka med en övning att göra hemma utifrån CFT. Det skulle föda deras mönster att ”fixa” och checka av saker på en lista. Med andra klienter tänker jag däremot att det skulle kunna vara hjälpsamt för att fördjupa processen.

Sedan finns det ju teoretiska skillnader, framför allt det där med det medvetna och omedvetna. Det gör att man inom CFT har mycket fokus på psykoedukation och där tänker jag att man i vissa lägen inom ISTDP skulle anse att CFT-terapeuten jobbar för mycket med att förklara där det inte skulle behövas. Och på samma sätt skulle en del interventioner inom ISTDP verka helt obegripliga som CFT-terapeut om man inte var inläst på varför man gör dem.

Vad håller du på att lära dig inom ISTDP just nu? 
Jag tycker jag hela tiden håller på och lär mig allt på en gång, men på olika nivåer. Jag lär mig något på ett core-tillfälle eller en handledning som jag tror att jag inte lärt mig förut och när jag ska sammanfatta mina anteckningar ser jag att jag skrev ner detta för ett år sedan, men först nu har det landat på en djupare nivå. Men det jag aktivt försöker bli bättre på just nu när jag tittar på mina videos är att diagnostisera och studera klientens reaktion på mina interventioner.

Du har ju skrivit ett par böcker tidigare. Kan det bli aktuellt med en bok om ISTDP på sikt? 
Haha, nja kanske inte en ren ISTDP-bok. Är inte så sugen på att skriva fler metodböcker utan mer undersöka något allmänmänskligt psykologiskt fenomen. Men i det kommer det förmodligen komma in influenser från både CFT och ISTDP. Eller så kanske det blir en roman och då kan man ju tänka sig att jag får användning av mina ISTDP-kunskaper.

Har du någon vision för framtidens psykoterapi? 
Jag skulle önska att terapimetoderna försvann och att all forskning och det vi gör i terapirummet istället handlade om tekniker på detaljnivå – interventioner vi gör och vilken effekt det får på klienterna. Ungefär som man tänker inom ISDTP, men kanske att man kunde komma förbi de olika teoretiska antagandena inom olika metoder som det sällan finns vetenskapligt stöd för. För jag tänker att det är där metoder hamnar i klinch med varandra.

Jag vill även att det naturliga ska bli att klienter söker sig till en psykolog eller psykoterapeut och inte till en metod, att det istället blir terapeutens uppgift att bedöma vad som behövs. Så som det fungerar inom medicin.

Jag önskar också att det ska bli krav på att alla terapeuter tar handledning på filmat material eftersom det känns som det enda självklara för att få till fungerande handledning och kompetensutveckling.

Här hittar du andra intervjuer som vi gjort den senaste tiden:

• Sofia Viotti: “Jag önskar att alla terapeuter ska ta handledning på filmat material”
• Filip Klevnäs: “De problem som psykotiska personer är upptagna med är desamma som alla andra brottas med”
• Liv Raissi: “Jag hoppas att jag får lära fler att intervenera från hjärtat”
• Jon Frederickson: “Hearing a paper only helps you get better at hearing papers”
• Vidar Husby: “Precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse”

ISTDP är en bred metod som lämpar sig väl för både lindrigare och svårare former av psykisk ohälsa. I den här intervjun sitter vi ner med Filip Klevnäs, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, som sedan ett antal år tillbaka arbetar med ISTDP för psykos inom psykosvården i Örebro.

Hur kom det sig att du började arbeta med psykos? 
Jag har varit intresserad av psykosproblematik sedan jag gick på psykologprogrammet, jag har alltid varit intresserad av varför psyket fungerar som det gör och sett det psykotiska tillståndet lite som en form av baseline för psykiska funktioner. Den uppfattningen har jag nog delvis kvar: i psykosen kommer vissa basala psykiska funktioner i dagen på ett sätt som kan vara svårt att upptäcka på något annat vis. För mig är det ett mycket intressant fenomen och de problem som psykotiska personer är upptagna med är desamma som alla andra brottas med; hur hanterar man att bli avvisad, hur närmar man sig andra människor och knyter an på ett bra sätt, hur hanterar man psykisk smärta och hur skapar man sig en mer eller mindre fungerande bild av en tillvaro som är fylld av förluster och lidande och brister och en oundviklig död? Det är existentiella frågor som vi alla hanterar på olika sätt.

Varför är ISTDP ett lämpligt ramverk för att arbeta med psykos? 
ISTDP ger en mycket detaljerad och precis bild av psykologiska förlopp och funktioner och genererar hypoteser om dessa som är direkt testbara i rummet. Detta ser jag som en fördel oavsett vilka besvär patienten upplever. Lämpligheten i arbetet med patienter som har psykotiska besvär kommer sig av att ISTDP dels erbjuder en i mitt tycke oslagbar modell för hur affekter och ångest interagerar beroende på “skörhet” eller strukturell nivå samt ett sätt att arbeta direkt med omedvetna processer.

Kan du berätta i korthet hur behandlingen går till? Innehåller behandlingen olika faser? 
Jag ser egentligen inte arbetet med psykotiska patienter som väsentligen annorlunda än arbetet med vilka patienter som helst. Jag upplever att det finns en tendens att prata om psykosproblematik som något väldigt konstigt och annorlunda och att man måste vara väldigt försiktig i arbetet: jag anser att psykotiska patienter lider av mänskliga, existentiella och i högsta grad affektiva problem. Skillnaden ligger i graden av skörhet och hur pass primitiva försvar som används – i fallet med psykos är det primitiva försvar som dominerar.

Allan Abbass pratar om “gradual format” (till skillnad från “graded format”) i arbetet med psykospatienter. Detta gradual format innebär ett gradvis byggande av kapacitet via mild pressure och frekventa kognitiva rekapituleringar. Det är till stora delar ett kognitivt inriktat arbete, där man mer pratar om affekter än upplever styrkan av dem. Detta är – i alla fall för mig – en långsam process och det kan ta år innan man kan börja arbeta mer på ett sätt som påminner om “traditionell” ISTDP. Den första fasen syftar till att erbjuda patienter de försvar som de saknar – mogna försvar, affektisolering – snarare än att pressa och utmana de (o)befintliga försvaren. Jag anser att psykos i mångt och mycket är en effekt av en otillräcklig försvarsorganisation. Det är nog den största skillnaden mellan ISTDP vid psykos och andra tillstånd.

Vissa kanske skulle mena att det inte är ISTDP om man inte följer det traditionella formatet, jag lägger mer vikt vid den bakomliggande teorin och anpassar interventionerna efter patientens nuvarande kapacitet.

Hur skiljer sig ISTDP från, säg, KBT eller mainstream-PDT vid psykos? 
Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att uttala mig om detta i någon större detalj men jag föreställer mig att ISTDP skiljer sig dels teoretiskt i sitt uttalade fokus på affekter och skulden som drivande motor i psykopatologin och dels praktiskt genom sitt fokus på överföringen och affekter här-och-nu. Det uttalade syftet med ISTDP är att nå de affektiva konflikter som patienten inte själv är medveten om och metoden skiljer sig rent tekniskt från de flesta andra psykodynamiska terapiformerna.

De flesta inriktningarna tangerar eller överlappar dock varandra och jag upplever att likheterna mellan skolor och metoder oftast är fler än skillnaderna. Jag upplever att ISTDP erbjuder en teori som har en klar och tydlig förklaring av psykotiska tillstånd: tidiga trauman bidrar till en grundläggande skörhet som innebär att personen inte har tillgång till högre nivåer av försvar vilket i sin tur leder till en kroniskt hög omedveten och medveten ångest samt medföljande symtom. Om man kan sänka ångesten och erbjuda mer välfungerande försvar upphör även de psykotiska symtomen. Denna logiska tydlighet saknar jag inom andra metoder och inriktningar.

Vilka misstag har du gjort under åren som du lärt dig arbeta med den här patientgruppen?
Det finns specifika svårigheter vad gäller ISTDP där något av det svåraste är att korrekt bedöma patienters kapacitet. De vanligaste misstagen är att missbedöma kapaciteten. Ibland bedömer jag patienter som mindre sköra än de är, ibland som mer sköra. Denna svårighet är dock inte specifik för arbetet med sköra eller psykotiska patienter.

Det finns även såklart generella svårigheter i arbetet med såhär pass komplexa och svårt drabbade patienter. Jag gör misstag varje dag och försöker lära mig av dem utan att hacka på mig själv. Vissa patienter är även så lågt strukturerade eller så allvarligt traumatiserade att de inte har kapacitet att tillgodogöra sig psykoterapi och det har varit viktigt för mig att inse mina egna begränsningar och ha en egen realistisk förväntan gällande min möjlighet att hjälpa en patient.

Vilka egenskaper är viktiga att utveckla för att kunna arbeta med psykos? 
Tålamod. Väldigt mycket tålamod. Det är långsamma processer och det kan ta lång tid att bygga den kapacitet som behövs för att patienten ska kunna hantera medvetenheten om sin inre och yttre verklighet. Terapierna blir långa, ibland över tio år. Man behöver vara genuint intresserad och nyfiken, känslig för omedveten kommunikation samt kunna härbärgera kraftiga trauman och stor psykologisk nöd.

Vilka terapeutfärdigheter håller du på att utveckla just nu? 
Just nu jobbar jag mycket med att försöka integrera olika delar av ISTDP. Att kontinuerligt jobba med den omedvetna alliansen (UTA), att bedöma kapaciteten kontinuerligt för att kunna arbeta så nära tröskeln som möjligt. Då min primära psykoterapierfarenhet är med mycket sköra patienter såsom psykos och dylikt så har kanske detta gjort mig lite mer försiktig i mitt arbete än jag hade varit annars. Detta leder till att jag ibland kanske håller tillbaka lite för mycket även med mer välstrukturerade patienter. Hursomhelst är det ju väldigt roligt att det alltid finns utrymme för utveckling och förbättring!

Hur skulle framtidens psykosvård se ut om du fick drömma lite? 
Framtidens psykosvård borde fokusera på patienters upplevelse och vilja snarare än ett medicinskt/biologiskt synsätt som i värsta fall kan verka alienerande för både patienter och personal. En väg mot detta är det ökade fokus på trauma och dess betydelse som vi ser runt om i världen. Jag önskar att patienter fick hjälp med att förstå sina erfarenheter och hur dessa påverkat dem snarare än att man talar om för dem att de har en “obotlig sjukdom”. Tillgång till psykoterapi och psykologisk behandling behöver vara avsevärt större och man bör vara stringent vad gäller medicinering.

Du kan läsa mer om ISTDP vid psykos i den här artikeln som vi publicerade tidigare under hösten.

I samband med att Liv Raissi var i Stockholm och föreläste om ovisshet för några dagar sedan passade vi på att ställa några frågor om att inte veta, ISTDP och framtiden.

Hur kändes det att föreläsa ikväll? Inspirerande, fritt och berörande.

Hur kommer det sig att ovisshet har fångat ditt intresse?
Bra fråga, jag hade nästan inget val; ovissheten slog till mig med full kraft och jag var tvungen att lyssna! Tack vare alla möten med mig själv, patienter, studenter och kollegor har jag blivit varse utmaningen i att kombinera en specifik kunskap, en visshet, med öppenhet inför en ovisshet. Patienter har lärt mig så mycket, bland annat att en fördjupande process stoppas upp när vi tycker att vi vet, eftersom det stänger dörren för något nytt, som vi inte vet.

Vad tycker du att alla terapeuter borde känna till om ovisshet?
Att i ovissheten finns något levande, något ordlöst… något som kan väcka nyfikenhet, ångest, ilska, skuld, öppenhet….Men i vår uppväxt och i vår skolgång lär vi oss ofta att ovisshet är något hotfullt och dåligt. Vi förväntas kunna och veta för att inte råka illa ut. Senare i livet kan den erfarenheten hindra oss, eftersom vi fokuserar på vad vi borde veta, som vi inte vet, istället för att fokusera på och bemöta det vi inte vet. Det är läskigt och skitsvårt, men innehåller en enorm utvecklingspotential för dig och dina patienter!

Under föreläsningen pratade du en del om egna lärdomar under din utveckling som terapeut. Vad håller du på att lära dig just nu?
Rolig fråga! Efter mycket övning börjar mina egna känslomässiga responser på patienter bli allt renare nu (mer intoning, mindre defensiva/ångestfyllda responser). Så jag övar på att våga lita mer på vad jag känner, som bas för att utforma passande interventioner till patienter. Jag brottas med att inte hålla tillbaka mina interventioner, och att bli uppmärksam på patientens positiva responser inför mina interventioner, som kan hjälpa oss framåt. Rent tekniskt övar jag på det graderade formatet med sköra patienter. Det är som en vacker dans när man får till det. Jag övar också på att våga fortsätta nå patienter med högt motstånd som trycker bort mig.

Vad är din vision för var du och ISTDP är om fem år?
Jag hoppas att jag blivit ännu mer ärlig och intonad med mina patienter. Jag hoppas jag får lära ut till alltfler hur man kan använda sig av sina egna känslomässiga responser för att stärka de interventioner man gör. Det är ju så ISTDP- interventionerna utformades från början hur som helst; från hjärtat. Vad gäller ISTDP i stort hoppas jag att vi kan nå ut till fler läkare och till offentlig vård, så att vi kan utbyta kunskap, för att så småningom revolutionera vårdapparaten! Det hade varit såååå coolt om första bedömning inom primärvård eller psykiatri även handlat om eventuella emotionella orsaker till svåra åkommor. Jag tror det hade blivit en vård som är mer human för patienterna, och dessutom mer kostnadseffektiv. Kanske vi inte är där om fem år, men det är något att sträva efter! En helhetssyn på människan!

Here’s another interview on the topic of the IEDTA conference in Boston in late September. This time, we sit down with Jon Frederickson who chaired the panel on addiction

What do you feel about being at the conference?
I enjoyed it very much. It’s always great to be among friends to and to see lots of videotape of cases. I learned a lot from seeing a wide variety of therapists working with a broad range of patients. It’s so important to have conferences where we see actual videotapes of clinical work. Research shows that the usual conferences we have seen do not improve therapist outcome. After all, hearing a paper only helps you get better at hearing papers. Watching videos of skilled clinicians, however, helps us see what we could do even better.

Was there any contribution that stood out to you?
I was very impressed by Robert Johansson’s presentation where he showed how statistical analysis can enable us to sort out which portions of a treatment model contribute to outcome and by what percentage. I look forward to his help in us analyzing our drug rehabilitation program so we can fine tune our treatment to improve outcome. I was also impressed by Allan Abbass’ work with a psychotic patient. The patient had been very disturbed and homeless. Yet, Allan’s work showed that often psychotic symptoms, though dramatic, may actually be occurring in a patient with a borderline level of character pathology. Thus, they can be treated. I also enjoyed Katie’s presentation where she is researching the effects of EDT training on therapists. She and I will do a research project next year with my next core group in Washington, DC. Steve Shapiro also showed a lovely piece of work with a borderline patient where he helped her see how her hallucination was a projection so she could take it back in. Kristy Lamb also showed some lovely work with a drug addict who projected her superego. She showed how to help the patient deactivate the projection, accept her self-criticism, then look at the anger the self-criticism was covering up. And all of this she did within a structured ISTDP group therapy model.

What was your contribution about?
I chaired the panel on EDT and addictions. So I presented a case of a woman who had worked as a prostitute to support her drug habit. She heard a voice telling her to use drugs. I showed the first twenty minutes of the first session to show the importance of deactivating projections in order to bring anxiety down. Then I showed how, as soon as we invite the patient to bear a projection inside rather than project it outside, we need to brace and support the patient at this highest level of anxiety until she can bear the projection inside without disrupting.

Do you have anything to say to someone thinking about going to the Venice conference in 2021?
I am really looking forward to it. How could we not! Some great presentations. A fantastic city to visit. Going off season when it won’t be crowded. Fantastic food and wine! We would be crazy not to go to that conference. I look forward to seeing everyone there who is reading this.

Här kommer ytterligare en intervju om IEDTA- konferensen i Boston i slutet av september. Den här gången får vi möta Vidar Husby, Klinisk chef vid Favne Psykologmottagning i Oslo.

Hur kändes det att vara på konferensen?
Det var en atmosfär av “gemensamt projekt” – vi är alla terapeuter som försöker utveckla bra terapier. Vi har olika favoritmodeller som instrument, men det fanns en atmosfär av att inte idealisera eller nedvärdera någon modell. Det kändes bra att vara på konferensen. Jag reste med fem kollegor från kliniken Favne i Oslo. Fyra av oss är ISTDP-terapeuter, en är APT-terapeut och en är EDT-inspirerad karaktäranalytiker. Resan blev mycket inspirerande för oss som klinik också, för vi har letat efter “responsstyrd terapi” över olika terapimodeller ända sedan vi drog igång kliniken.

Temat för konferensen var “new frontiers”, och detta fokus lyckades: Det fanns många nya röster som presenterade sitt arbete, vilket var uppfriskande. Jag presenterade i ämnet deliberate practice, och ett stort utbyte för mig var att lära känna kollegorna som presenterade under denna panel. Min kollega Pål Olsen från Favne presenterade också vid samma panel, så det var en speciell dag för vår klinik. Tårarna rann den kvällen. Ed Tronick hade en väldigt bra introduktion till hela konferensen och betonade mot utvecklingspsykologisk grund hur “rörig” interaktion vanligtvis är mellan barn och förälder: intoning, felintoning, kris, ångest, reparation, nytt försök, misslyckas igen osv. … det är inte svårt att dra paralleller till terapi.

Vad förvånade dig mest under veckan?
– Att jag med egna ögon såg att glaciärer hade smält när vi flög över Grönland på väg till Boston
– Hotellräkningen
– Att så många kom och tittade på vår panel om deliberate practice, trots att Jon Frederickson OCH Allan Abbass presenterade samtidigt.

Var det någon speciell presentation som stod ut från mängden?
Det var mycket som var bra. Joel Town hade en trevlig presentation i forskningsavsnittet, som var mycket bra medicin mot idealisering. Kristin Osborn hade en kanondemonstration om APT – live framför publiken. Hon har en närvaro som alltid har imponerat på mig. Jag gillade även Luca Rossis presentation under panelen om deliberate practice, den mannen ser ut som att han kommer att skratta när som helst, vilket är smittsamt och ger hårt arbete en nödvändig touch av spel och lek. Reiko Ikemoto-Josephs presentation innehöll ett fint arbete med skuldkänslor som jag förmodligen inte kommer att glömma någonsin.

Föreställ dig att du är en sexåring med pengar i fickan framför en 100 meter lång godishylla. Så kändes det att vara på konferensen.

Kan du berätta om ditt bidrag?
Jag talade om en sårbar, men givande, typ av professionell utveckling: deliberate practice. “Caset” var vår klinik, Favne, där vi försöker odla en stödjande och utmanande inlärningsmiljö. Vi har under senare år arbetat mer och mer systematiskt med kollegial deliberate practice. Jag fokuserade särskilt på en twist jag gjorde på de välkända trianglarna: “The Hook of Conflict” och “The Hook of Persons”. Denna twist handlar om hur våra egna omedvetna överföringsreaktioner krokar fast oss i en ohjälpsam position med patienten. Jag pratade sedan om hur vi sedan använder oss av inlärningsmiljön vid Favne för att “kroka loss”. Det handlade på sätt och vis om hur vi som terapeuter generellt har blivit skickliga på att konceptualisera patientens inre liv, men att vi i mindre utsträckning har utvecklat en klinisk kultur där vi kan arbeta med våra egna försvar, ångest och känslor när de uppstår i samband med att en terapi låser sig.

Överföringen aktiveras också i oss terapeuter. Tänk på vilket stimuli som en patient med högt motstånd verkligen är! När allt kommer omkring är det en vuxenversion av still face-experimentet. Och det är du som är barnet! Det här är inte nytt, men det som ofta glöms bort är den upplevelsemässiga aspekten av detta: precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse, inte bara en förklaring. Detta är nödvändigt för att uppnå förändring av terapeutens omedvetna konflikter, som i sin obearbetade form hindrar oss från att vara kvar i en terapeutisk position. Deliberate practice är en metod som har hjälpt mig mycket för att lösa stillastående processer, både i mig själv och i mina terapier. Min kapacitet och hur mycket patienten kan uppleva sina känslor – de två sakerna hänger samman.

Vi måste odla en klinisk kultur där vi inte tävlar och där vi inte skäms för ångest, svartsjuka, projektioner, repression, självattacker, intellektualisering, somatisering och så vidare. Utan istället öka vår kapacitet att hantera sårbarheterna som vi bär på. Vi är människor som bara behöver styrketräna de känslomässiga muskler som behöver styrka. För att hålla ut i den terapeutiska positionen måste vi uppleva de känslor som ligger under den ångest och de försvar som oundvikligen kommer att aktiveras i oss när vi ger någon terapi.

Vad har du att säga till de som funderar på att åka till nästa konferens i Venedig 2021?
– Tro inte att du måste vara en lärobok att vara redo att presentera. Vårt område är “in the making” och dina projekt är en viktig del av det. Jag skulle gärna höra om dem vid konferensen.
– Res dit. Du kommer sannolikt att få idéer som du inte hade och vänner som du inte kände.

Om du vill se mer av Vidar så finns det en intervju på youtube som han gjorde med Tony Rousmaniere om Deliberate Practice för en tid sedan. Du hittar den här. Du kan läsa mer om deliberate practice för psykoterapeuter i den här artikeln som några av oss skrivit i psykologtidningen (s. 34-37).

At the IEDTA conference in Boston a few weeks ago, the board of the IEDTA announced that the president of the association, Nat Kuhn, would be substituted by Allan Abbass. Here’s a short interview with Allan on the topic of his presidency, the conference and the future.

How does it feel to be the new president of the IEDTA?
I’m very pleased and honored to be the president of this organization. The IEDTA is now a fairly robust group of trainers, researchers and psychotherapy enthusiasts who have a primary interest in the roles of emotion and attachment in accelerated psychotherapy models.

What are your plans as the new president?
My three main goals for the coming two years include 1) encouraging people to research and publish in the treatment methods, 2) disseminate the information about the range of application and effectiveness of the EDT methods, and 3) wider engagement toward broadening our collaborative community of professionals and its connection to the wider field of psychotherapy. I believe that an academic focus on these treatments is very important in order to reach wider audiences, demonstrate the method, and illustrate its strengths and limitations as a healing method. More broadly it is very important for mainstream medicine to realize the impact of attachment trauma on healthcare use, social burden and general population health: in this way the efforts of Malan, Davanloo and others can inform a reorganization of healthcare where the person and his or her attachment system are place front and center for a more holistic approach.

Do you have any specific ideas as to how you’d like to develop this academic focus or get EDT into the mainstream?
One idea is to develop a research section on the IEDTA webpage. There have been many new articles and psychology journal articles in Scandinavia, Canada and beyond reviewing EDT methods.Another plan in the works is to develop an Academic Email group that would include the 150+ people who do research or teach in EDT methods so they can share ideas.Ultimately it will be people in their local areas who show their videos, teach colleagues and share their ideas that will widen knowledge and access about these powerful methods.

What are some of the challenges facing the association in the coming years?
The association relies on volunteers to conduct its activity. This can make certain activities more of a challenge. However, there are a significant number of energetic and capable volunteers including my fellow board members Chip Cooper, Leon Baruh, Ron Albucher and previous presidents Nat Kuhn, Kristin Osborn, Jessica Bolton, Ferruccio Osimo and Allen Kalpin and the many colleagues who helped make this last IEDTA conference and previous ones great successes.

What did you find the most surprising or exciting at the conference in Boston?
As usual it was a very enjoyable and collegial atmosphere where a broad range of case material and theories were examined. There was a pleasant social environment with openness to presenting and learning from one another. For people who haven’t been at these meetings, it is quite warm and encouraging meeting attended by people from all over the world at various stages of their careers and from various backgrounds: the world was there.

What would you like say to people thinking about going to the next conference in Venice in 2021?
Having presented and collaborated with the Italian ISTDP trainers and researchers over the past 10 years, this Italian conference promises to be an and enjoyable one set in the historical city of Venice. Stay tuned for updates as conference planning proceeds but it will be in October 2021 so mark your calendar!

Do you have anything else you’d like to comment on before we wrap up the interview?
Historically psychoanalysts were expected to weigh in public policies and political issues. The knowledge of human emotions, behaviors and attachment compels us to want to make the world a better place beyond just treating individual patients. So with knowledge comes responsibility and burden to contribute to the world, to try to improve the lives of people and to try to improve self-care and the care of vulnerable others in this world.