Karin Lindqvist: “Jag hoppas inte att internetbehandling ersätter face-to-face”

Vi har fått till en intervju med Karin Lindqvist. I förra veckan skrev vi om en ny välgjord RCT-studie på affektfokuserad terapi via internet som hon varit huvudförfattare för. Karin Lindqvist, leg. psykolog, är till vardags doktorand i klinisk psykologi vid Stockholms Universitet och utbildare inom Mentaliseringsbaserad terapi. Hon är också en av grundarna till psykodynamiskt.nu. I den här intervjun diskuterar vi den nya studien, överföringsarbete över internet, mentalisering och lite till.

Karin Lindqvist porträtt
Karin Lindqvist

Du har just fått din första RCT-studie publicerad. Grattis! Hur känns det? 
Stort tack! Det känns jätteroligt. Det är så oerhört mycket tid och arbete som ligger bakom en sån här studie, så det känns som en milstolpe att få den publicerad. Det känns såklart extra roligt att den fick så fina resultat – vi är glada att kunna bidra till forskningsstödet för psykodynamiska behandlingar. Det är ju min kollega Jakob Mechler som är huvudförfattare till behandlingen, och vi har tillsammans planerat och genomfört studien, givetvis i samarbete med hela forskarlaget, så det är verkligen häftigt att ha sett detta växa fram från ax till limpa.

Vilka är de centrala lärdomarna från studien? 
Den huvudsakliga slutsatsen är att internetbaserad affektfokuserad psykodynamisk behandling verkar ha goda effekter vid tonårsdepression. Vi ser att behandlingen ger goda effekter på såväl depressionssymptom som ångestsymptom, emotionsreglering och självmedkänsla. Vi ser också andelen som går i remission och/eller som svarar på behandlingen är i linje med andra internetbaserade behandlingar för tonårsdepression.

Hur kommer det sig att ni gjorde en studie på just affektfokuserad terapi för deprimerade tonåringar? 
Jakob Mechler som främst skrivit behandlingen är ju utbildad i och arbetar med affektfokuserad terapi. Från början var detta ”hans” projekt, som sedan växte i och med ett generöst forskningsanslag från Kavli varpå även jag gick in i det. Vi är ju båda intresserade av att utvärdera psykodynamiska behandlingar, där det finns ett stort behov av forskning. Just när det kommer till barn och tonåringar är behovet av forskning än mer skriande, varför det känns viktigt, spännande och relevant att bedriva behandlingsforskning för den gruppen.

Det här formatet skiljer sig mycket från hur affektfokuserad terapi vanligtvis bedrivs. Kan du säga något om hur det är att arbeta med guidad självhjälp plus chat? 
En uppenbar skillnad är ju att vi och patienten inte kan se varandra. Det innebär att vi rent verbalt, alltså i text, måste vara mycket mer explicita. Vi kan inte se hur patientens ångestnivå är vilket innebär att vi kan behöva vara mer försiktiga och också fråga mer. Vi behöver också vara mer tydliga i våra valideringar – de här små, ofta icke-verbala, signalerna vi ger våra patienter för att visa vår närvaro och omsorg har vi inte tillgängliga utan vi behöver formulera dem i ord.

Självhjälpsmaterialet som ingår i behandlingen

Module 1: Introducing theory on the interplay between basic emotions and attachment. Emphasis lies on how attachment needs are given priority above our emotions, thus leading to affect phobias (illustrated using the “triangle of conflict”).

Module 2: Superego, shame, and self-compassion. Focus on building the capacity for self-observation and differentiating between old habits of self-neglect and self-criticizing versus more healthy parts of the ego.

Module 3: Differentiation between optimal and too-high levels of anxiety. Anxiety regulation through an increased capacity for self-observation and breathing exercises.

Module 4: Affect theory and the visceral experience of affect. Exposure to warded-off feelings through an expressive writing exercise.

Module 5: Identifying and understanding defensive patterns. Identifying different defensive maneuvers and the long-term negative consequences connected to them.

Module 6: Especially problematic feelings: anger, sadness, and guilt. Mixed and complex emotions. How to notice, accept, and experience them viscerally.

Module 7: Interpersonal patterns of relatedness and self-definition. Identifying one’s predominant relationship patterns according to Sidney Blatt’s theory on anaclitic and introjective polarities of personality [33]. Participants are also taught how this is connected to avoidance of our emotions and how to break these patterns by going against them.

Module 8: Communicating and expressing affects appropriately and identifying and repairing relationship ruptures. Moving forward and maintaining gains.

Källa: https://www.jmir.org/2020/3/e18047/

I ISTDP betonar vi arbete med känslor här och nu i den terapeutiska relationen. Går det att arbeta “i överföringen” via text? 
Vi har sett exempel på det i våra behandlingar, och det är väldigt häftigt! Jag ska dock säga att det är väldigt ovanligt och vi fokuserar primärt på annat. Det vi framför allt kan se är patienter som till exempel skäms inför sin behandlare för att de inte ”gjort det de ska” i behandlingen, som förväntar sig kritik eller att bli dömda. Vi ser också till exempel patienter som beskriver att de inte tror att behandlaren kommer att förstå eller att det inte är någon idé att öppna sig eller hoppas på hjälp. Den typen av relationsmönster kan vi arbeta med även i text, och ibland ganska framgångsrikt! Men med det sagt, det är något annat än det ögonblicksarbete som kan göras när man sitter tillsammans i ett rum.

Är det verkligen psykodynamisk behandling om man inte fokuserar på överföringen? 
Det är en viktig och intressant fråga! Dels har vi som sagt en del överföringsarbete i behandlingen även om det inte är särskilt vanligt. Om det behövs överföringsarbete för att det ska vara psykodynamisk terapi är ju både en empirisk och en konceptuell fråga. I exempelvis Høglends forskning tycks det som att överföringsarbete inte tycks vara särskilt viktigt för en stor andel patienter. Dessutom visar vissa studier att regelrätta, ”genetiska” överföringstolkningar verkar vara ovanliga. I behandling av ångest fann man att överföringsarbete inte var relaterat till utfall om det användes tidigt i behandlingen, men vid session nio fann man en signifikant effekt av arbete i terapirelationen. Sen är jag medveten om att överföringsarbete har en framskjuten roll i till exempel ISTDP. Men i vilken utsträckning överföringsarbete är ett måste för att behandling ska kallas för psykodynamisk får nog ses som en fråga som är öppen för diskussion och olika tolkningar. Det finns gott om exempel där teoretiker och forskare funderat omkring när överföringsarbete är lämpligt och när det är mindre lämpligt att använda inom ramen för psykodynamisk psykoterapi.

Även om drygt hälften av deltagarna svarade på behandlingen (56%), så var det många som inte fick någon effekt. Vad jag kunde se var detta inget som ni diskuterade i artikeln. Har du några hypoteser om varför vissa inte blev hjälpta? 
Nej, det är en av de sakerna som vi inte hade utrymme att gå in på närmre. Det är ju ett problem som alla metoder för psykologisk behandling delar. Vi vet att våra mest välbeforskade behandlingsmetoder, oavsett format, hjälper långt ifrån alla. Hur mycket vi än önskar att det fanns en metod som hjälpte alla så har vi ännu inte hittat den metoden och jag tror personligen inte att vi kommer att göra det. Förhoppningsvis kan vi förbättra våra metoder, men samtidigt bör man vara ödmjuk inför att detta visat sig vara väldigt svårt sett till resultaten från decennier av utfallsforskning.  Kanske är det heller inte så konstigt – människor är olika varandra och även om vi försöker begränsa vårt urval med hjälp av exempelvis DSM-diagnoser så blir patientgruppen ändå väldigt heterogen.

När vi behandlar andra åkommor med läkemedel är det ingenting konstigt att man kan behöva testa flera olika läkemedel innan man hittar det som fungerar för en själv, och att detta skiljer sig mellan olika personer. När det kommer till psykologisk behandling är det som att vi ibland glömmer det och tänker oss att vi ska ha en behandling som är ”bäst” som alla ska få. Det tycker jag är synd. Det jag hoppas på, och tänker är viktigt är att vi försöker lära oss mer om vad som fungerar för vem. Nu gör vi en större studie där vi jämför vårt behandlingsprogram med internetbaserad KBT. Kan vi lära oss någonting om huruvida det finns karaktäristika hos patienter som gör att den ena eller andra behandlingen fungerar bättre skulle jag tycka att det var ett av de viktigare resultaten från studien.

Vi försöker också just nu titta på prediktorer för behandlingsutfall även i den nyss publicerade studien för att se om vi kan hitta några faktorer som påverkar hur olika deltagare svarar på behandlingen. Jag tänker att det är en empirisk fråga i första hand. Med det sagt så hade vi naturligtvis gärna hjälpt flera och sett ännu bättre siffror. Samtidigt var behandlingen åtta veckor lång så jag tycker att det tyder på att principerna för affektfokuserad behandling absolut kan tänkas vara effektiva även för deprimerade ungdomar.

Vad jag har förstått så har du tidigare arbetat mycket med mentaliseringsbaserad terapi, och också skrivit böcker om detta. Kan du säga något om förhållandet mellan mentalisering och affektfokuserad terapi? 
Det är ju en fråga som skulle kunna besvaras med en hel bok i sig! Å ena sidan är de väldigt olika varandra – de har helt olika mål för behandlingen och helt olika interventioner för att uppnå målen. Sätten man arbetar på skiljer sig en hel del. Samtidigt upplever jag att perspektiven egentligen inte säger emot varandra, teoretiskt finns många likheter och jag uppfattar även att det finns vissa likheter mellan det graderade formatet och mentaliseringsbaserat arbete. Begreppsapparaten är en annan och det finns absolut skillnader avseende såväl teori som praktik, men fokus på att etablera ett reflekterande kring starka känslor och ångest är gemensamt.

Konflikttriangeln. Triangle of conflict.
Konflikttriangeln

Vårt intryck är att många ungdomar som blir hjälpta av den här behandlingen också beskriver att den hjälpt dem med mentalisering. Till exempel säger flera att när de nu får ångest eller börjar må väldigt dåligt, kan använda sig av triangeln för att förstå vad som hänt, vilket gör att de lättare kan reglera sina känslor och så att säga återhämta sig. Det är ju ett sätt att mentalisera sig själva utifrån konflikttriangeln. Så i just den här behandlingen tycker jag att perspektiven gifter sig ganska fint. Såhär i efterhand önskar jag att vi kunnat mäta också mentalisering veckovis under behandlingen, men det får bli till nästa projekt!

Internetbehandling verkar vara här för att stanna, och vården i Sverige verkar vara inställd på att övergå mer och mer till digitala lösningar – inte minst nu under pågående coronaviruspandemi. Vad tror du att dynamisk internetbehandling kan spela för roll i detta? 
Vår förhoppning är som sagt att kunna vidga behandlingsutbudet. Som du säger finns det just nu samhällsfaktorer som gör att internetbaserad behandling plötsligt blivit betydligt mer attraktivt, men vi vet att det redan innan funnits personer som föredrar att bli hjälpta på det här sättet. Flera av ungdomarna i vår studie beskriver att de låtit bli att söka hjälp tidigare då de tycker att det är obehagligt att träffa någon, eller till exempel för att de bott långt från en mottagning och inte vill blanda in föräldrar. Flera beskriver också att de föredrar detta format och tycker att det hjälpt dem att känna sig trygga. Men just i dessa tider är det såklart extra fint att det finns möjlighet att hjälpa personer där de är.

RCT-studier på psykodynamisk guidad självhjälp via internet:
Johansson et al., 2012. Depression.
Andersson et al., 2012. Generaliserad ångest.
Johansson et al., 2013. Depression och ångest.
Johansson et al., 2017. Social fobi.
Zwerenz et al., 2017. Återgång i arbete.
Zwerenz et al., 2017. Efter slutenvård.
Lindqvist et al., 2020. Depression (tonåringar).

Effekterna som ni fick i studien är verkligen väldigt fina (d = 0,82). Tror du att vi kan använda aspekter från internetbehandling för att göra våra face-to-face terapier mer effektiva? Borde vi till exempel bli bättre på att ge ut skriftligt material till patienterna?  
Det är verkligen en spännande fråga att fundera över! Nu finns det ju ingenting som tyder på att internetbehandling är mer effektivt än face-to-face, och vi vet ännu väldigt lite om de verksamma mekanismerna i behandlingen, alltså vad det var som gav effekt. Även det är något vi försöker undersöka i uppföljande studier. Därför blir ju alla svar på den här frågan bara gissningar vilket man kanske ska vara lite försiktig med.

Det jag kan säga att jag tycker att jag blivit bättre i mina face-to-face-behandlingar av att ha arbetat med internetbaserad behandling. Det har hjälpt mig med att bli tydlig med min rational och mina konceptualiseringar på ett sätt som blir mer begripligt för patienten. Internetbehandling, särskilt med unga personer, ställer ju oerhörda krav på att vi gör våra teorier begripliga och det blir väldigt tydligt när vi inte lyckas med det. Sen tycker jag att det är en styrka med affektfokuserade behandlingar att många terapeuter redan gör detta väldigt bra. Och som sagt, huruvida det gör mina behandlingar mer effektiva eller inte vet jag ju inte!

En sista fråga. Tror du att internetbehandling kommer ersätta face-to-face i framtiden? 
Det hoppas jag verkligen inte att det kommer att göra! Jag ser på det som två helt olika saker. Bara för att många uppskattar detta format och blir hjälpta av denna behandling betyder det inte att alla blir det. Jag tror att det är många som det här inte passar för och där det är viktigt att få träffa någon face-to-face. Utmaningen för forskningen är ju som sagt att försöka lära oss mer om vad som passar vilka.

Här är referensen till Karins senaste studie:

Lindqvist, K., Mechler, J., Carlbring, P., Lilliengren, P., Falkenström, F., Andersson, G., … & Midgley, N. (2020). Affect-Focused Psychodynamic Internet-Based Therapy for Adolescent Depression: Randomized Controlled Trial. Journal of Medical Internet Research, 22(3), e18047.

Vi hoppas att du gillade vår intervju med Karin Lindqvist. Vi har tidigare intervjuat andra forskare inom affektfokuserad terapi, såsom Joel Town, Jon Frederickson och Allan Abbass. Här är våra tio senaste intervjuer: