Karin Lindqvist: “Jag hoppas inte att internetbehandling ersätter face-to-face”

Vi har fått till en intervju med Karin Lindqvist. I förra veckan skrev vi om en ny välgjord RCT-studie på affektfokuserad terapi via internet som hon varit huvudförfattare för. Karin Lindqvist, leg. psykolog, är till vardags doktorand i klinisk psykologi vid Stockholms Universitet och utbildare inom Mentaliseringsbaserad terapi. Hon är också en av grundarna till psykodynamiskt.nu. I den här intervjun diskuterar vi den nya studien, överföringsarbete över internet, mentalisering och lite till.

Karin Lindqvist porträtt
Karin Lindqvist

Du har just fått din första RCT-studie publicerad. Grattis! Hur känns det? 
Stort tack! Det känns jätteroligt. Det är så oerhört mycket tid och arbete som ligger bakom en sån här studie, så det känns som en milstolpe att få den publicerad. Det känns såklart extra roligt att den fick så fina resultat – vi är glada att kunna bidra till forskningsstödet för psykodynamiska behandlingar. Det är ju min kollega Jakob Mechler som är huvudförfattare till behandlingen, och vi har tillsammans planerat och genomfört studien, givetvis i samarbete med hela forskarlaget, så det är verkligen häftigt att ha sett detta växa fram från ax till limpa.

Vilka är de centrala lärdomarna från studien? 
Den huvudsakliga slutsatsen är att internetbaserad affektfokuserad psykodynamisk behandling verkar ha goda effekter vid tonårsdepression. Vi ser att behandlingen ger goda effekter på såväl depressionssymptom som ångestsymptom, emotionsreglering och självmedkänsla. Vi ser också andelen som går i remission och/eller som svarar på behandlingen är i linje med andra internetbaserade behandlingar för tonårsdepression.

Hur kommer det sig att ni gjorde en studie på just affektfokuserad terapi för deprimerade tonåringar? 
Jakob Mechler som främst skrivit behandlingen är ju utbildad i och arbetar med affektfokuserad terapi. Från början var detta ”hans” projekt, som sedan växte i och med ett generöst forskningsanslag från Kavli varpå även jag gick in i det. Vi är ju båda intresserade av att utvärdera psykodynamiska behandlingar, där det finns ett stort behov av forskning. Just när det kommer till barn och tonåringar är behovet av forskning än mer skriande, varför det känns viktigt, spännande och relevant att bedriva behandlingsforskning för den gruppen.

Det här formatet skiljer sig mycket från hur affektfokuserad terapi vanligtvis bedrivs. Kan du säga något om hur det är att arbeta med guidad självhjälp plus chat? 
En uppenbar skillnad är ju att vi och patienten inte kan se varandra. Det innebär att vi rent verbalt, alltså i text, måste vara mycket mer explicita. Vi kan inte se hur patientens ångestnivå är vilket innebär att vi kan behöva vara mer försiktiga och också fråga mer. Vi behöver också vara mer tydliga i våra valideringar – de här små, ofta icke-verbala, signalerna vi ger våra patienter för att visa vår närvaro och omsorg har vi inte tillgängliga utan vi behöver formulera dem i ord.

Självhjälpsmaterialet som ingår i behandlingen

Module 1: Introducing theory on the interplay between basic emotions and attachment. Emphasis lies on how attachment needs are given priority above our emotions, thus leading to affect phobias (illustrated using the “triangle of conflict”).

Module 2: Superego, shame, and self-compassion. Focus on building the capacity for self-observation and differentiating between old habits of self-neglect and self-criticizing versus more healthy parts of the ego.

Module 3: Differentiation between optimal and too-high levels of anxiety. Anxiety regulation through an increased capacity for self-observation and breathing exercises.

Module 4: Affect theory and the visceral experience of affect. Exposure to warded-off feelings through an expressive writing exercise.

Module 5: Identifying and understanding defensive patterns. Identifying different defensive maneuvers and the long-term negative consequences connected to them.

Module 6: Especially problematic feelings: anger, sadness, and guilt. Mixed and complex emotions. How to notice, accept, and experience them viscerally.

Module 7: Interpersonal patterns of relatedness and self-definition. Identifying one’s predominant relationship patterns according to Sidney Blatt’s theory on anaclitic and introjective polarities of personality [33]. Participants are also taught how this is connected to avoidance of our emotions and how to break these patterns by going against them.

Module 8: Communicating and expressing affects appropriately and identifying and repairing relationship ruptures. Moving forward and maintaining gains.

Källa: https://www.jmir.org/2020/3/e18047/

I ISTDP betonar vi arbete med känslor här och nu i den terapeutiska relationen. Går det att arbeta “i överföringen” via text? 
Vi har sett exempel på det i våra behandlingar, och det är väldigt häftigt! Jag ska dock säga att det är väldigt ovanligt och vi fokuserar primärt på annat. Det vi framför allt kan se är patienter som till exempel skäms inför sin behandlare för att de inte ”gjort det de ska” i behandlingen, som förväntar sig kritik eller att bli dömda. Vi ser också till exempel patienter som beskriver att de inte tror att behandlaren kommer att förstå eller att det inte är någon idé att öppna sig eller hoppas på hjälp. Den typen av relationsmönster kan vi arbeta med även i text, och ibland ganska framgångsrikt! Men med det sagt, det är något annat än det ögonblicksarbete som kan göras när man sitter tillsammans i ett rum.

Är det verkligen psykodynamisk behandling om man inte fokuserar på överföringen? 
Det är en viktig och intressant fråga! Dels har vi som sagt en del överföringsarbete i behandlingen även om det inte är särskilt vanligt. Om det behövs överföringsarbete för att det ska vara psykodynamisk terapi är ju både en empirisk och en konceptuell fråga. I exempelvis Høglends forskning tycks det som att överföringsarbete inte tycks vara särskilt viktigt för en stor andel patienter. Dessutom visar vissa studier att regelrätta, ”genetiska” överföringstolkningar verkar vara ovanliga. I behandling av ångest fann man att överföringsarbete inte var relaterat till utfall om det användes tidigt i behandlingen, men vid session nio fann man en signifikant effekt av arbete i terapirelationen. Sen är jag medveten om att överföringsarbete har en framskjuten roll i till exempel ISTDP. Men i vilken utsträckning överföringsarbete är ett måste för att behandling ska kallas för psykodynamisk får nog ses som en fråga som är öppen för diskussion och olika tolkningar. Det finns gott om exempel där teoretiker och forskare funderat omkring när överföringsarbete är lämpligt och när det är mindre lämpligt att använda inom ramen för psykodynamisk psykoterapi.

Även om drygt hälften av deltagarna svarade på behandlingen (56%), så var det många som inte fick någon effekt. Vad jag kunde se var detta inget som ni diskuterade i artikeln. Har du några hypoteser om varför vissa inte blev hjälpta? 
Nej, det är en av de sakerna som vi inte hade utrymme att gå in på närmre. Det är ju ett problem som alla metoder för psykologisk behandling delar. Vi vet att våra mest välbeforskade behandlingsmetoder, oavsett format, hjälper långt ifrån alla. Hur mycket vi än önskar att det fanns en metod som hjälpte alla så har vi ännu inte hittat den metoden och jag tror personligen inte att vi kommer att göra det. Förhoppningsvis kan vi förbättra våra metoder, men samtidigt bör man vara ödmjuk inför att detta visat sig vara väldigt svårt sett till resultaten från decennier av utfallsforskning.  Kanske är det heller inte så konstigt – människor är olika varandra och även om vi försöker begränsa vårt urval med hjälp av exempelvis DSM-diagnoser så blir patientgruppen ändå väldigt heterogen.

När vi behandlar andra åkommor med läkemedel är det ingenting konstigt att man kan behöva testa flera olika läkemedel innan man hittar det som fungerar för en själv, och att detta skiljer sig mellan olika personer. När det kommer till psykologisk behandling är det som att vi ibland glömmer det och tänker oss att vi ska ha en behandling som är ”bäst” som alla ska få. Det tycker jag är synd. Det jag hoppas på, och tänker är viktigt är att vi försöker lära oss mer om vad som fungerar för vem. Nu gör vi en större studie där vi jämför vårt behandlingsprogram med internetbaserad KBT. Kan vi lära oss någonting om huruvida det finns karaktäristika hos patienter som gör att den ena eller andra behandlingen fungerar bättre skulle jag tycka att det var ett av de viktigare resultaten från studien.

Vi försöker också just nu titta på prediktorer för behandlingsutfall även i den nyss publicerade studien för att se om vi kan hitta några faktorer som påverkar hur olika deltagare svarar på behandlingen. Jag tänker att det är en empirisk fråga i första hand. Med det sagt så hade vi naturligtvis gärna hjälpt flera och sett ännu bättre siffror. Samtidigt var behandlingen åtta veckor lång så jag tycker att det tyder på att principerna för affektfokuserad behandling absolut kan tänkas vara effektiva även för deprimerade ungdomar.

Vad jag har förstått så har du tidigare arbetat mycket med mentaliseringsbaserad terapi, och också skrivit böcker om detta. Kan du säga något om förhållandet mellan mentalisering och affektfokuserad terapi? 
Det är ju en fråga som skulle kunna besvaras med en hel bok i sig! Å ena sidan är de väldigt olika varandra – de har helt olika mål för behandlingen och helt olika interventioner för att uppnå målen. Sätten man arbetar på skiljer sig en hel del. Samtidigt upplever jag att perspektiven egentligen inte säger emot varandra, teoretiskt finns många likheter och jag uppfattar även att det finns vissa likheter mellan det graderade formatet och mentaliseringsbaserat arbete. Begreppsapparaten är en annan och det finns absolut skillnader avseende såväl teori som praktik, men fokus på att etablera ett reflekterande kring starka känslor och ångest är gemensamt.

Konflikttriangeln. Triangle of conflict.
Konflikttriangeln

Vårt intryck är att många ungdomar som blir hjälpta av den här behandlingen också beskriver att den hjälpt dem med mentalisering. Till exempel säger flera att när de nu får ångest eller börjar må väldigt dåligt, kan använda sig av triangeln för att förstå vad som hänt, vilket gör att de lättare kan reglera sina känslor och så att säga återhämta sig. Det är ju ett sätt att mentalisera sig själva utifrån konflikttriangeln. Så i just den här behandlingen tycker jag att perspektiven gifter sig ganska fint. Såhär i efterhand önskar jag att vi kunnat mäta också mentalisering veckovis under behandlingen, men det får bli till nästa projekt!

Internetbehandling verkar vara här för att stanna, och vården i Sverige verkar vara inställd på att övergå mer och mer till digitala lösningar – inte minst nu under pågående coronaviruspandemi. Vad tror du att dynamisk internetbehandling kan spela för roll i detta? 
Vår förhoppning är som sagt att kunna vidga behandlingsutbudet. Som du säger finns det just nu samhällsfaktorer som gör att internetbaserad behandling plötsligt blivit betydligt mer attraktivt, men vi vet att det redan innan funnits personer som föredrar att bli hjälpta på det här sättet. Flera av ungdomarna i vår studie beskriver att de låtit bli att söka hjälp tidigare då de tycker att det är obehagligt att träffa någon, eller till exempel för att de bott långt från en mottagning och inte vill blanda in föräldrar. Flera beskriver också att de föredrar detta format och tycker att det hjälpt dem att känna sig trygga. Men just i dessa tider är det såklart extra fint att det finns möjlighet att hjälpa personer där de är.

RCT-studier på psykodynamisk guidad självhjälp via internet:
Johansson et al., 2012. Depression.
Andersson et al., 2012. Generaliserad ångest.
Johansson et al., 2013. Depression och ångest.
Johansson et al., 2017. Social fobi.
Zwerenz et al., 2017. Återgång i arbete.
Zwerenz et al., 2017. Efter slutenvård.
Lindqvist et al., 2020. Depression (tonåringar).

Effekterna som ni fick i studien är verkligen väldigt fina (d = 0,82). Tror du att vi kan använda aspekter från internetbehandling för att göra våra face-to-face terapier mer effektiva? Borde vi till exempel bli bättre på att ge ut skriftligt material till patienterna?  
Det är verkligen en spännande fråga att fundera över! Nu finns det ju ingenting som tyder på att internetbehandling är mer effektivt än face-to-face, och vi vet ännu väldigt lite om de verksamma mekanismerna i behandlingen, alltså vad det var som gav effekt. Även det är något vi försöker undersöka i uppföljande studier. Därför blir ju alla svar på den här frågan bara gissningar vilket man kanske ska vara lite försiktig med.

Det jag kan säga att jag tycker att jag blivit bättre i mina face-to-face-behandlingar av att ha arbetat med internetbaserad behandling. Det har hjälpt mig med att bli tydlig med min rational och mina konceptualiseringar på ett sätt som blir mer begripligt för patienten. Internetbehandling, särskilt med unga personer, ställer ju oerhörda krav på att vi gör våra teorier begripliga och det blir väldigt tydligt när vi inte lyckas med det. Sen tycker jag att det är en styrka med affektfokuserade behandlingar att många terapeuter redan gör detta väldigt bra. Och som sagt, huruvida det gör mina behandlingar mer effektiva eller inte vet jag ju inte!

En sista fråga. Tror du att internetbehandling kommer ersätta face-to-face i framtiden? 
Det hoppas jag verkligen inte att det kommer att göra! Jag ser på det som två helt olika saker. Bara för att många uppskattar detta format och blir hjälpta av denna behandling betyder det inte att alla blir det. Jag tror att det är många som det här inte passar för och där det är viktigt att få träffa någon face-to-face. Utmaningen för forskningen är ju som sagt att försöka lära oss mer om vad som passar vilka.


Här är referensen till Karins senaste studie:

Lindqvist, K., Mechler, J., Carlbring, P., Lilliengren, P., Falkenström, F., Andersson, G., … & Midgley, N. (2020). Affect-Focused Psychodynamic Internet-Based Therapy for Adolescent Depression: Randomized Controlled Trial. Journal of Medical Internet Research22(3), e18047.

Vi hoppas att du gillade vår intervju med Karin Lindqvist. Vi har tidigare intervjuat andra forskare inom affektfokuserad terapi, såsom Joel Town, Jon Frederickson och Allan Abbass. Här är våra tio senaste intervjuer:

Terapi via videolänk

Hur bedriva terapi via videolänk? Under mars 2020 kom viruset CoViD-19 med kraft till Sverige, och många av oss har gått över till att träffa våra patienter via videolänk istället för fysiska besök. Här finns några tips och råd till terapeuter som håller på att öppna upp för internetverksamhet.

Varför minska antalet fysiska besök?

I vanliga fall så är videolänk en bra lösning för att exempelvis träffa patienter som bor på annan ort, eller som av någon annan anledning inte kan ta sig till kontoret. Under den pågående pandemin är incitamenten givetvis fler. En av de viktigaste åtgärderna för att hindra fortsatt smittspridning av COVID-19 är social distansering. Viruset smittar via direkt och indirekt kontakt mellan människor, så genom att dra ner på dessa kan vi bidra till att antalet smittade inte ökar så fort. Vi och våra kontor är potentiella smittohärdar, så ju mer vi kan göra online, desto bättre. Jon Frederickson beskriver detta på ett konkret sätt på sin facebooksida:

Covid virus kills.

Not everyone, but enough that you don’t want to be the one responsible for passing death on to a distant person. As therapists who see lots of people who see lots of people, you are natural super-spreaders. Spread sanity, not denial.

Anyone in private practice can move their practice online. Prevent yourself from getting infected and prevent yourself from spreading the virus unwittingly to your patients and their loved ones.

If you work in outpatient clinics, urge management to move all work online until the pandemic has passed. Asking patients to come into groups where they could be infected is a violation of our ethical guidelines.

Vad säger forskningen?

Det finns en del forskning gjord på psykoterapi via videolänk. En systematisk översikt av 65 studier visar att resultaten från videolänksamtal är jämförliga med face-to-face. Ytterligare en systematisk översikt vid ångestsyndrom bekräftar detta fynd. Studier visar även att exempelvis den terapeutiska alliansen utvecklas lika väl via videolänk och att videolänk även fungerar i behandling av barn.

Majoriteten av den hittills publicerade forskningen på terapi via videolänk är gjord på KBT. Hittills finns det bara två publicerade studier på ISTDP i videolänkformat. Det är en iransk forskargrupp ledda av Behzad Chavooshi som jämfört ISTDP face-to-face med ISTDP över videolänk för att behandla medicinskt oförklarad smärta. Chavooshi med kollegor fann bekymrande nog att ISTDP via videolänk inte hade någon effekt, trots att samma terapeuter fick väldigt goda effekter med de patienter som randomiserats till face-to-face.

I artikelns diskussionsdel lyfter Chavooshi med kollegor fram två möjliga förklaringar till detta: å ena sidan bristande ljud- och bildkvalitet, och å andra sidan det faktum att ISTDP betonar ögonkontakt, vilket kan vara svårt eller omöjligt att få till genom gränssnittet kamera/skärm. Dessa resultat talar hursomhelst för vikten av att systematiskt utvärdera behandlingarna för att försäkra sig om att de verkligen är verksamma.

Vad säger psykologförbundet och socialstyrelsen?

Förutom alla de praktiska utmaningar det innebär att plötsligt kommunicera genom videokamera, mikrofon, skärm och högtalare/hörlurar så finns det också juridiska utmaningar. Den centrala saken du som terapeut behöver känna till är att Socialstyrelsen kräver att samtalen är krypterade och att de sker med så kallad stark autentisering vid digitala patientbesök. Såhär skriver psykologförbundet:

Alla typer av patientkontakter via internet sker med användande av vad Socialstyrelsen kallar ”öppna nät”. Det finns regler i Socialstyrelsens föreskrifter om vilka krav som då ställs, och som ska säkra att den personliga integriteten skyddas när uppgifter om patienter hanteras i öppna nät. De viktigaste delarna att tänka på är att själva kommunikationen ska vara krypterad. Därigenom kan inte några obehöriga ta del av de uppgifter som går via datanäten. Dessutom krävs att patientens identitet säkras innan mottagaren får del av några uppgifter, enligt föreskrifterna ska det ske genom stark autentisering, t.ex BankID. 

Psykologföretagarna kan inte ge några rekommendationer om vilka olika leverantörers internetlösningar som bör användas. Om du som företagare vill undersöka vilka digitala plattformar som kan användas bör du med leverantör undersöka;  
– hur hanteras GDPR:s regler 
– hur lagras information om användare  
– var finns servern  
– är data krypterad  
– om och var sparas/lagras data
– vem äger data

(https://www.psykologforbundet.se/aktuella-fragor/covid-19/fragor–svar—for-dig-som-egenforetagare/)

Stark autentisering betyder att patienten har bekräftat sin identitet på minst två olika sätt, exempelvis genom något man vet (ett lösenord) och något man har (en mobiltelefon). En vanlig lösning för detta är alltså BankID. Stark autentisering inkluderar också andra former av tvåfaktorautentisering, där användaren identifierar sig med ett lösenord och genom en pinkod som skickas till mobiltelefonen.

Nedan hittar du några förslag på tjänster som erbjuder videolänk med stark autentisering. Lägg märke till att flera av dem kräver att du som användare aktiverar stark autentisering i inställningarna (“two-factor authentication”, “multi-factor authentication” etc.). Du behöver också ta ställning till de andra faktorerna som psykologförbundet radar upp i citatet ovan (GDPR, lagring, kryptering osv).

Förslag på videosamtalstjänster:

Hur är det att arbeta via videolänk?

Vi bad några ISTDP-terapeuter som arbetar med terapi via videolänk dela med sig av sina erfarenheter. Binnie Kristal-Andersson och Christofer Gradin Franzén har jobbat under ett antal år via videolänk, medan Follad Yarollahi och Sandra Ringarp har kommit igång under det senaste året.

Christofer Gradin Franzén
Christofer Gradin Franzén

Hur var det att komma igång med att arbeta via videolänk?
Christofer: Jag hade en del tvivel kring hur det skulle fungera innan mitt första samtal. Det handlade framför allt om möjligheten att få en känslomässig kontakt utan möjlighet till riktig ögonkontakt, samt kring mina möjligheter att uppmärksamma kroppsliga signaler på ångest. Det visade sig dock snabbt att skärmen inte utgjorde något större hinder mot att få känslomässig kontakt. Samtalen känns förvånansvärt lika de som sker med patienter som sitter mitt emot mig i mitt mottagningsrum.

Sandra: Det har gått väldigt smidigt att komma igång tycker jag. När jag väl hade valt ett säkert sätt att arbeta via video (Kaddio) och försäkrat mig om att det tekniska fungerade så var det bara att sätta igång. Många klienter har varit positiva till det.

Follad: Jag har arbetat med samtal via telefon ett längre tag och att gå över till video tyckte jag endast medförde fördelar. Speciellt med tanke på den typ av feedback (suckar, icke-verbal kommunikation) som vi är uppmärksamma på i ISTDP. Jag betraktar det som en hierarki där besök i rummet är att föredra om den möjligheten finns, annars video och sist telefon. Jag hade såklart en del tekniska problem i början men nu skulle jag säga att tekniken mognat till den grad att det inte är ett direkt hinder längre.

Binnie: Jag började med terapi via videolänk kring 2009 när Skype släpptes för allmänheten. Det var en klient som föreslog det, då hen inte skulle ha möjlighet att genomföra fysiska besök under ett tag men ändå ville fortsätta med behandlingen. Jag var inte så tekniskt lagd, men jag lyckades få till det. Generellt har jag använt videolänk när patienter har varit ute på resande fot, som ett komplement till att träffas på kontoret. Men jag har också gjort en del onlineterapier där jag bara träffat patienten via videolänk. Jag läste ju också Coreutbildningen via Skype, så jag har suttit mycket framför skärmen! 

Vad har varit den största utmaningen med att arbeta via videolänk?
Christofer:
De talade orden och de känslor som kommer till uttryck i ansiktet tenderar att hamna i fokus, eftersom resten av kroppen oftast inte syns lika tydligt. För mig har detta inneburit att jag för att få viktig information om resten av patienten och det som väcks i mötet har behövt öva mig på att oftare bjuda in patienten till att hjälpa mig observera och dela information om vad som händer i de delar av kroppen som jag inte kan se. Utmaningen kan väl beskrivas som att jag behöver komma ihåg att det finns viktiga signaler och information som jag behöver för att kunna möta patienten där hen är, som jag inte har tillgång till och att jag behöver påminna mig själva om att ställa fler frågor om det som händer utanför eller som inte blir tydligt på skärmen. I och med att detta också tydliggör och påminner både mig och patienten om betydelsen av ett aktivt samarbete så upplever jag att den här utmaning också har haft positiva effekter på behandlingarna.

Sandra Ringarp

Sandra: Jag tycker att videosamtal fungerar väldigt bra överlag vad gäller behandling. Den största utmaningen tycker jag har varit att ha ett förstabesök över videolänk med någon som mår väldigt dåligt. Då tycker jag att det är svårare att göra en bedömning över videolänk än i ett samtal på min mottagning. Jag känner mig tryggare med att göra en suicidriskbedömning när någon sitter med mig i rummet, helt enkelt. Jag vet inte om det beror på att något går förlorat i ett besök via videolänk, eller om det snarare handlar om rädsla och ovana hos mig som behandlare. Kanske är det en kombination av båda.

Follad: Den största utmaningen för mig har varit att hitta formen för samtalet. Jag tror att terapi via videolänk kan hjälpa många att få hjälp med sin psykiska ohälsa, men det är långt ifrån lämpligt för all sorts problematik. Om man lägger sina egna och klientens förväntningar på rätt nivå så tror jag man kan åstadkomma mycket. Det var något jag funderade på en hel del i början. Vilken nivå kan man rimligen lägga sig på? Behöver man anpassa metoden på något sätt? Hur ser möjligheten ut att fånga upp signaler (man får vara mer frågvis)? Och hur man kan hantera eventuella tekniska problem som dyker upp under samtalet? Och så vidare. Exempelvis kan det vara svårt att urskilja om personen suckar, har tårar i ögonen eller byter tonläge i rösten. Har man en dålig uppkoppling så kan man lättare missa detaljerna. Eftersom vi är vana att titta på video redan så märkte jag att det inte var sådant stort hinder ändå.

Binnie: Att etablera närhet trots att skärmen är emellan oss tycker jag är det svåraste. Inom ISTDP så vill vi ju gärna se hela patientens kropp, och det går ju inte lika lätt att få till. Men övriga aspekter av terapiformen går alldeles utmärkt att göra via videolänk – pressure, mobilisera UTA, klarifiera försvar och så vidare.

Har du några tips till terapeuter som funderar på att börja arbeta via videolänk?
Christofer:
Ett tips är att komma överens innan samtalet om hur du och patienten hanterar tekniska problem. Alltså om videon av en eller annan anledning inte fungerar, hur gör ni då? Jag brukar ringa upp mina patienter, då jag tycker att det är lättare att problemlösa över telefon. I och med att jag börjat berätta om detta innan, så vet de om att jag kommer ringa och kommer därför att uppmärksamma telefonen (som de annars ofta stänger av eller sätter på ljudlös under samtalet).

Sandra: Välj en it-lösning som du känner dig trygg med. Det finns flera alternativ att välja mellan som uppfyller krav på sekretess. Testa att allt fungerar i lugn och ro innan samtalet så att du slipper krångel när det är dags. Jag brukar starta om datorn innan mitt första samtal för dagen för att minimera onödigt strul. Be patienten att justera sin dator eller position om det behövs för att få den visuella information du behöver. Men kanske mest av allt: var inte rädd för att prova. Det kan vara lätt att tro att kvalitén på samtalet automatiskt blir sämre när man inte är i samma rum, men det har inte varit min upplevelse.

Follad Yarollahi

Follad: Vänta inte med att sätta igång. Det är som med allt annat nytt, det kan vara lite ovant och pirrigt i början. Men luta dig tillbaka på dina samtalsfärdigheter så kommer du snart märka att det blir lättare. Fokusera på klienten, signalerna och innehållet. En del har jag märkt är oroliga för vad som händer om exempelvis tekniken strular under samtalet. Så det är viktigt att förbereda sig själv och klienten på vad ni gör om det händer. Ofta är det ett tillfälligt problem, kanske någon som har dålig mottagning. Viktigt är också givetvis att man sitter så man inte blir störd. Försök se fördelarna med det. Om vi inte hade tillgång till video, vilken hjälp hade min klient kunnat få då?

Binnie: Ett tips är att först testa med vänner och familj. Se alltså till att du är helt och hållet bekväm med tekniken innan du testar i skarpt läge med en patient. Det är viktigt för att hantera sin nervositet kring det tekniska. Eftersom vårt arbete handlar om att ge trygghet, så måste vi först skapa en struktur som vi själva är trygga med. I inställningarna i exempelvis Skype kan man slå på kameran innan man ringer upp. Det är bra att testköra och kolla av att du är nöjd med hur du ser ut och hur bakgrunden syns: en tom vägg, en bokhylla och så vidare.

Vilka är egentligen de största fördelarna med att arbeta via videolänk?
Sandra: En oväntad fördel som jag märkt är att det kan påverka en behandling positivt att ha samtal via videolänk. Min upplevelse är att den distans som skärmarna/kamerorna skapar ibland kan göra att patienter får lättare att släppa sina försvar. En känslomässig distans kan minskas genom att införa en fysisk distans, och arbetet kan få sig en oväntad skjuts framåt.

Binnie Kristal-Andersson

Vad är den största lärdomen du gjort av att arbeta via videolänk?
Binnie: Vikten av att vara helt och hållet närvarande. Om du vågar vara närvarande och öppen, autentisk, och äkta även genom en skärm – då kommer du komma långt. Oberoende av vilken terapiform man arbetar med så är det inte teorin som står för större delen av effekten. Det är terapeuten som person som är det centrala. Så om du är en “äkta människa”, med full uppmärksamhet på den andra personen, det är då kommer du att nå fram. Den andra lärdomen är hur starkt det kan vara att arbeta med kombinationen av att träffas fysiskt och träffas via videolänk. Om omständigheterna tillåter så kan detta göra terapierna mycket mer kraftfulla.

Tror du att digital vård bli en permanent del av vårdutbudet?
Follad: Jag tror att det som händer nu kommer ge digital vård en positiv push. Det hade tagit längre tid för världen att ta till sig digital vård som ett attraktivt alternativ. Och det hade varit synd. Jag tror att digital vård gör att man kan fånga upp många som annars inte hade sökt hjälp. Man kan tycka vad man vill om trenden med att allt fler folk sitter med sina mobiler hela tiden. Och vad det gör med vår förmåga att knyta an till varandra. Frågan för mig är hur vi som behandlare kan väcka lust och nyfikenhet kring att utforska sitt inre. Många ungdomar idag exempelvis söker sig till plattformar där tröskeln är lägre. Till exempel plattformar där man kan skicka meddelanden till en psykolog via app. Vilket jag tror sänker tröskeln för dem att sedan gå vidare till att träffa en psykolog. Därför tänker jag att fler av oss bör våga ta steget och möta dessa människor där de är. Kan vi bidra med goda erfarenheter av samtal så ger det förhoppningsvis mersmak i längden.


Om du är intresserad av att läsa fler av våra guider så hittar dem här: