Allan Abbass: “At first doing ISTDP felt unnatural”

At the end of the summer, on the 26-28th of August, Allan Abbass invites you to his 9th Swedish ISTDP Immersion course. We did an interview with him about the ISTDP trial therapy, and his development as a therapist.

Allan at Stockholm Immersion 2019
Allan Abbass at the 8th Swedish Immersion in late summer 2019

How does it feel to do yet another Immersion in Sweden? 
I am very much looking forward to providing another ISTDP immersion to all of the Swedish colleagues and in collaboration with the Swedish ISTDP trainers.

The theme of this year’s Immersion is the initial session, the trial therapy. How come you put so much emphasis on this part of the treatment? 
The trial therapy is in itself a treatment but also is the basis on which further treatment sessions are built. This first session is the most important part of the treatment. When this process goes well and helps the therapist to understand the patient, and the patient to understand the process, it strongly predicts a good treatment outcome.

How do you prepare for a trial therapy? Do you plan ahead in any way on what you want to aim for? 
The main preparation for the trial therapy is being knowledgeable on ISTDP psychodiagnosis and treatment processes for different groups of patients. This requires the full ISTDP training including immersions, video review of cases and so on.

As for a specific case, as a general principle I do not want to have too much knowledge about the patient ahead of time. I want to develop my own understanding of the patient and their problems.

The way I currently work is that people are referred and I look at the referral information in case there are some reasons I need more information prior to a trial therapy. Then the patient goes on a long waitlist so that by the time I see the person I don’t recall much of those details I looked at before. This way it is a fresh look at the patient and his problems

How has your understanding of the trial therapy evolved over the years? What are some of the key things you have learned? 
One of the key things that I’ve come to learn is the issue of how much conscious alliance is required versus how much the process relies on mobilizing the unconscious therapeutic alliance. This balance is different depending on the patient category. For moderate resistant patients, conscious therapeutic alliance is already present so there is no need to spend time building this. For much more complicated patients (eg. fragile patients) more time is required to build a conscious alliance coupled with some focus on unconscious processes and signaling to the patient that the unconscious will be known at some point. It is very important toward developing hope that the more disturbed patients know that their unconscious will eventually become known.

The other issue is how important psychodiagnosis is. In the early years of my work I was often not clear about the psychodiagnosis and that lead to dropouts and misalliances as well as limited treatment effects in some of those cases. With improved psychodiagnostic skills, dropouts and misalliance are less frequent.

What did Davanloo have to say about your trial therapies, if anything?
When I was in supervision with Davanloo we typically would study the trial therapy sessions. Of course that feedback varied greatly from patient to patient. Full range of feedback varied from him overly challenging me about things I had done or had not done, all the way up to saying that the treatment trial was great teaching material. It was great to get his feedback and to make adjustments in those cases where I was missing the understanding of the patient’s problems or was not having properly timed interventions.

You’ve said that doing block therapy requires a lot of knowledge about how to proceed through the different stages of therapy, and that it might not be suitable for beginning therapists. In what way does this apply to trial therapy? Should the structure and goals of the trial therapy be different for different levels of trainee development? 
One thing that varies with therapist experience is how much time it takes for trial therapy. When I started this work in 1990, I would leave the whole afternoon open for a trial therapy starting at 13.00 and sometimes would go into the early evening. When I was in training with Davanloo at McGill University in Montreal, the trial therapies would be all day long on the Monday from 08.30-17.00. He would come out and teach in between segments. Suffice it to say these were not quick trial therapies. As part of my work there, it was my job to analyze videos and produce reports as part of the research. It was quite helpful to take the time to do that.

Over time my trial therapies have shortened substantially. Now I just leave two hours, and if I need another segment of two hours I will go ahead and plan that.

For the new therapist, I do recommend leaving enough time for you to establish a conscious therapeutic alliance, gather history, do the psychodiagnosis, and see if it is possible to mobilize the unconscious therapeutic alliance in the trial. You also need time to recap, review the process, close it up and plan forward.

What do you think other treatment models could adapt from the concept of the trial therapy?
There’s no question that the information from the metapsychology of ISTDP is useful in any psychological assessment. Capacity to recognize unconscious emotional processes as well as unconscious anxiety and unconscious behavioral defenses can aid any psychotherapist doing assessment or treatment regardless of the model.

This is simply because attachment occurs in every psychotherapy model and every assessment interview. When attachment related feelings are activated, anxiety and defenses occur within the unconscious of the patient and have quite an effect on the interactional process. At the same time attachment-related feelings can activate in the psychologist and have a dramatic effect on the interactional process from this perspective.

The ISTDP framework allows the therapist to be conscious of what he is doing for his sake and the sake of the patient.

Throughout the years you’ve shown some great trial therapies at your Immersions in Stockholm. I assume these are some of your best work. How does an average or below average trial play out for you?
There are a range of responses to the trial therapy. On average there are symptom reductions and interpersonal gains based on some hundreds of trial therapies we have studied. When the trial is less effective or not effective, there are a combination of causes.

These include misreading of the front of the system, inadequate work on defenses, inadequate anxiety reduction which make the process uncomfortable for the patients. In these cases, the patient is too anxious or the process is too flat. Patient factors include heavily syntonic defense systems, conscious obstacles to engagement that the person does not share with therapist and medical factors which interrupt the process. The likelihood of these difficulties reduces after doing 100 or more trial therapies or after 2000 hours of therapy and case reviews.

Do you find you have specific patterns where you consistently find yourself being less effective during the trial therapy? Or did you have such patterns before?
In the early work I was doing, there were certain patient styles, including those with significant repression who would disappear from the treatment process and slip into a passive regressive position. With those individuals early in my training I was tending to withdraw rather than to move in and clarify and challenge these defenses. To overcome this pattern it was important for me to self-review videos and try to determine the emotions that were being triggered in me during these processes. Such video self-review is a great tool to help us access our own emotional processes in the patient interactions.

What are you currently working on improving as a therapist right now?
The area I am currently working on is that with those patients who have severe personality dysfunction including dissociative identity and psychotic disorders. There are multiple moving challenges with these patient populations.

How are you proceeding on improving your work with this patient group?
I’m using the same process I’ve used with each other patient category. Namely the review of videos, reading about these cases, feedback from the patients, trial and evaluation of different interventions at different points in time and on some occasions peer input. I’m convinced that there are some severely ill patient populations that none of us should be working in isolation with. We should all have an opportunity to review cases with someone on an as needed basis.

We’ve previously talked about the different phases in your development as a therapist. There was an early phase in the nineties, a therapist style which you’ve described as “applying a technique”, and over the years a transition to a second phase, which you’ve described as “living the technique”. Can you say something more about the development of your therapeutic style?
When I first started to learn this method, I considered myself to be a warm person who liked people and liked to talk to people and learn about them. As a beginning ISTDP therapist, I had to incorporate certain observation skills and procedural skills on top of my personality. At first it felt unnatural in some ways and felt less “warm”. The process felt mechanical. I think I lost some therapeutic efficacy in some ways in the early stages.

This mostly affected the patients who were more resistant or fragile. I found that this did not affect working with more lower resistance patients from the beginning because I was more comfortable and natural in those settings and did not need to use challenge as a therapeutic technique. Working with those low resistance patients mobilized less emotions and anxiety and defense in me as well. As my own underlying feelings started to be mobilized and could be experienced, it was vastly easier to sit and experience the feelings the patient had without resorting to mechanical techniques or other defenses.

As I got comfortable with more resistant patients and fragile patients, it became more and more natural to engage the person with my natural self. In the interviews I will show in the Immersion you will see two older ones and four newer ones that will give you an idea of these changes over time.

Really, some of the keys to becoming a successful therapist include being comfortable, having access to our own feelings and coupled with this, having technical knowledge of timing of interventions.

Anything else you’d like to add ahead of the event? 
I am looking forward to working with you. It looks like this immersion will be held online. That being the case you’ll have the privacy of your own house, as long as your kids and pets aren’t interrupting you too much, to have a personal experience while studying this trial therapy process. All the best to you in your work.


The 9th Swedish Immersion is held online at the end of the summer, 26-28th of August.

If you enjoyed this Allan Abbass interview, you might be interested in our other interviews. For more thoughts about ISTDP training, you can check out the interviews with Patricia Coughlin and Jon Frederickson. We also did a short piece with Allan last fall, which you can find here. You can find all of our english content by following this link. Below you’ll find our latest interviews:

José Verpoort-Douw: “Working in a residential setting is a very educational process for everyone”

In the midst of the CoVid-19 global pandemic we found some time for an interview with José Verpoort-Douw. José is a psychiatrist and ISTDP clinician in the Netherlands, running an ISTDP residential treatment center called “The ISTDP-House“. Before that, she was one of the lead clinicians at the state funded residential treatment center for personality disorders “De Viersprong”.

You’ve been managing the ISTDP-House for a few years now. How does it feel? 
It feels great!

What’s the background of the ISTDP-House?
The idea behind the ISTDP-House was born in February 2016. At that time I was the last man standing – so to speak – in the Viersprong working with ISTDP. At that time this was mainly a daytime treatment program. The management had decided to stop offering ISTDP at the Viersprong all together and my colleagues – José Gelens, art therapist and Tineke Roks, social worker – were suddenly told to end the group we had in treatment at that time.

José Verpoort-Douw

Coincidentally, at the time we had asked the group of patients to give their consent to make a film about the treatment program, to present in Amsterdam at the IEDTA 2016 conference. The patients enthusiastically had agreed upon this idea. They told us that their most important reason for this was that they desperately wanted to keep this treatment program alive. They said it was the best treatment they had received so far for their personality related problems. And because their privacy was at stake, we shared the decision of the management with them. So they would know that despite our film/our presentation, the program was about to stop.

To our surprise and our admiration this patient group decided to start a petition to prevent the Viersprong from ending the treatment program. Within no time the petition had over 400 signatures: ex-patients, their network, colleagues from near and afar and so on. The patients also went to the radio to talk about the treatment program and the plans to stop it. Following this, the Viersprong decided to cancel its plans of stopping the ISTDP program. They even decided to make it a larger program! But not with me, I thought… I had had enough.

We felt very supported and in a winning mood, of course, and Kees Cornelissen and me decided to pick up an old idea of ours: to start a private initiative for ISTDP treatment for patients with severe personality pathology. And two years later, in February 2018, we hired a house where the ISTDP-House was founded.

To be your own boss with no threats of managers thinking everything should be better, more innovative, more cost-efficient, more hip or more whatever. It feels great! And being able to adjust the program according to what you think is the best way forward. Patients are very satisfied with the program, just as they were at the Viersprong. Here’s our page on a site for health care reviews (it is in Dutch, I’m afraid).

“After previous treatments I came to the ISTDP-House a bit skeptical. I could not reach the pain that was so deeply hidden. But soon I felt listened to and that gave confidence. In a safe environment for me, the therapists peeled the onion to get to the core of the blocked pain. Together with the group and the openness and vulnerability of everyone, I was able to take great steps. Now that I am finishing this process, I have regained peace and positivity and will certainly recommend this treatment to everyone.”
– Patient review at Zorgkaartnederland.nl (our translation)

Why is ISTDP a good treatment of choice for personality disorders? 
ISTDP is the best choice for personality problems for principally two reasons. The first one is that personality disorders are deeply rooted within the person and are built around feelings about very painful experiences in the past. To solve these problems and these patterns, patients not only need to think differently about these experiences, but also to feel differently about them. In order to get lifelong change.

The second reason is that psychotherapy has the best yield if the therapist believes firmly in the method. That is the reason that if I am to apply psychotherapy to patients with personality disorders – ISTDP is the only frame of reference I believe in – then this will be the only frame of reference in which I can be effective. 

Did you manage to get state funding – as in De viersprong – or is this a completely private clinic where the patients pay themselves? 
The Netherlands have a good insurance network for mental health. Thus, the treatment at the ISTDP-House is paid for by insurance companies. It’s not as much money as at De Viersprong or at other big mental health institutes, but since we have less costs we manage to make it viable. I mean, we have no managers, no financial department or Human Resources department and so on.

We also ask patients to contribute in the costs if they can afford it. Our policy is that everyone who needs this treatment must be able to acquire it. Of course people with personality problems are not the most successful people in work and financial issues! So, we are glad we don’t have to ask them to pay for it themselves in the case they cannot afford it.

The Netherlands have been pioneering both ISTDP residential treatment and ISTDP group therapy. Can you describe your model?
At the moment the ISTDP-House is the only place in the Netherlands where ISTDP is offered in a residential setting. As stated earlier personality disorders are deeply rooted and by having a very intensive treatment, within a group, it is possible to make a difference in a relatively short period of time.

Our treatment duration is one year. Within this year there’s a three-month period of daytime treatment, three days a week, in a group of eight patients. They all suffer from personality disorders, mainly Cluster C. By working in a group you have several advantages. For example, in a group patients are able to confront and support each other in a very effective way. Also, to self-attack is one thing, but to see someone else do this is something completely different. Patients want to shout: stop doing that to yourself! And then they realize: Oh my god. I do this to myself too! This experience in the group setting can be very powerful.

José-Verpoort-Douw is working at the ISTDP-House
ISTDP-House in Bergen Op Zoom

What else can you tell us about the structure of the program?
It’s a big and difficult question. Well- we have a three-day day-treatment. Patients have therapy from 9.30 – 16.30 each day, where everything is done within the group of 8 patients. This is the schedule:

Monday
9.30 – 10.30. Week opening. The patients report on how they have been working on their therapeutic focus during the last four days at home and what they plan to do for the next three days in the daytime treatment. At this point, two or three patients get a “focus sentence” from the staff: One sentence pinting out what we thought of the progress of the last period and the second sentence what we think they should focus on for the next period. The focus sentences are on a list in the living room of the patients for everyone to see.
10.45. Arts therapy.
12.30. Lunch with social workers – this is a therapy session too.
13.30. Physical therapy
15.00. Sociotherapy and closing of the day.

Tuesday and Wednesday
9.30 – 12.00. The day starts with two individual sessions with group attending, followed by a group session of 45 minutes. A social worker or arts therapist is attending as a co-therapist.
12.30. Lunch
13.30. Arts therapy
15.00. Sociotherapy.

At the end of the Wednesday we make plans for how to work on the respective focusses during the next four days in their own environment.

I hope this gives you an overall idea of the structure. The pressure to change your patterns is high.

What are some of the main challenges with the residential format?
Personally I think the biggest challenge is the portrayal of anger towards other group members. As a lot of patients have run into real violence towards themselves as a child, this can be very disturbing and hard to observe. But we usually find a way to handle this, and especially the transfer after the violence helps everyone put things back in perspective. Also it helps group members to realize and accept that they themselves have these primitive feelings inside them as well.

The differences in the ego-adaptive capacity of the different group members is something where much work needs to be done. But patients are very well capable of understanding and accepting that what works for one patients might be too difficult or too disturbing for someone else, and they support each other in doing what is best for them. Most of the time I see little challenges and a lot of opportunities!

Do you collect data from your patients or do other kinds of research? A big obstacle to implementing ISTDP in Sweden is the lack of robust evidence, so it’s always interesting to see data from the real world. 
Sure we do! We are obliged to do so, using ROM, as the insurance refuses to pay if you don’t have enough questionnaires filled out by the patients (you might read the irony in this sentence). But we decided to take this obligation serious. This is a rather expensive treatment, and we are a very small company, so we see it as our duty to prove that we are worth every penny (euro cent, that is). We are having some trouble to translate our ROM-outcomes to an effect size.

The most striking results we have at this moment is the patient satisfaction measure (CQi-AMB). We aim at a higher score than 7 on two questions: did you reach your treatment goals? and would you recommend this treatment to patients with similar symptoms? On the first question we average almost an 8 and on the second question almost a 9. This makes us proud – but it might not be what you need as “robust evidence”. We’re in the process of using the BSI to calculate effect sizes and so on.

At the Amsterdam presentation you showed a “head-on collision in concert”, with the patients helping the therapists out. Can you explain what that means? Is this something that you still encourage? 
The concept is simple. Head-on collision in concert means that you and the patients of the group help one patient confront his or her resistance. We still do it. Do we encourage it? Well, it depends. On the one hand it depends a lot on the skills of the therapists and also – which might sound strange to some – on the skills of the patients. Sometimes the patients are very skilled in confronting each other on a moment-to-moment basis – sometimes not so much, which can be rather unhelpful and frustrating. It is not a technique you can find in the literature, as far as I know, but it is something I invented – in concert so to say – with the two colleagues you saw me with in Amsterdam: Tineke Roks and Josephine Gelens.

A while back – before this whole Corona experience – we had a patient who started crying whenever she was angry. This was pointed out to her in the individual sessions, but she had trouble admitting it. The group picked it up and each time she started crying (except of course, when there was real sadness!) the group asked her to stop crying and see together how she had just perceived the individual who “made her” cry. After a few times she began to see the pattern and it helped her a lot.

Moving on, what are some of the things you are struggling to learn as a therapist at this moment?
I am struggling not to get involved in rationalization instead of confrontation, clarification and challenge! Also I tend to be the hardest working person in the therapeutic process, giving the patient the opportunity to lay back and see how very well I am trying to help them. So I struggle to improve this!

Sometimes the group of patients help me out with this. After the individual session – the patient group attends the individual sessions for joint learning – they sometimes are a little bit angry at the patient. They say: José was working so hard for you and you did nothing on behalf of yourself, that really annoyed me. Then I know. I did it again! I was overworking. So working in a residential setting is a very educational process for everyone, not only for the patients.

What do you envision for the future of ISTDP?
Dreaming about the future… I would really like to think about the ISTDP-House concept becoming a standard approach, applied all over the world for patients with personality disorders. I really would like that!

ISTDP has been implemented and evaluated in residential settings in a few places around the world. Results from De Viersprong in the Netherlands have been reported in this book by Kees Cornelissen, the Drammen clinic in southern Norway has been covered in several published papers while data from the Bridges Rehab in Arizona was published last year. All of this data is very encouraging, but high-quality RCT-studies are needed to draw definitive conclusions about the effects of the model.


If you liked this José Verpoort-Douw interview you might be interested in our other interviews. Concerning ISTDP clinics and group treatment, we talked to Kristy Lamb a while ago who’s running an ISTDP treatment center in California. You can find all of our english content here. Below you’ll find our latest interviews:

Patricia Coughlin: “ISTDP is a psychoanalytic method”

Here’s an interview with Patricia Coughlin. In September this year, the Swedish society for ISTDP will have the great pleasure to welcome Patricia to Malmö – if all goes according to plan. We sat down with her to talk about learning ISTDP, about sexual conflict, about psychoanalysis and more.

Patricia Coughlin Malmö
Patricia Coughlin

How do you feel about coming back to Sweden to present? 
I am delighted to return to Sweden and welcome the opportunity!

How did you end up becoming a therapist and later on specializing in ISTDP?
I knew from an early age that I was meant to be a psychologist. I pursued this goal with great focus and determination, obtaining my PhD at the age of 25. I was always interested in depth – in understanding the patient (and myself) in a profound way. I was most interested in what was happening beneath the surface, in the unconscious. All of my early education and training was in psychoanalytic/psychodynamic theory and practice. Like Davanloo, I became frustrated and guilty about erratic results with interpretive methods. Many patients came to understand their difficulties, but only some transferred that learning into change. Meeting Davanloo in 1988 and watching tapes of the Machine Gun Woman, the German Architect, and others, was a life altering experience. I saw the unconscious crack open in the most unmistakable way, when the therapist actively intervened to identify and intensify the patient’s core conflicts. I needed to learn that! 

How did you experience training with Davanloo? 
I had good experiences with Dr. Davanloo. He was always respectful and very helpful. I learned more from him than anyone about how to intervene rapidly and effectively. I was in a core group in Montreal for three years. Most of the time, I was the only woman in the group. Many in the group had been training with Davanloo for decades, yet very few seemed to be able to master the technique. Why was that?

In my own estimation, supervision, without teaching, gets limited results. There was little reference to the theory upon which ISTDP was built. He just assumed we already knew analytic theory. Luckily, I did, so I could employ the techniques in order to gain rapid access to the unconscious. Then, all my former knowledge, skill and training, aided me in helping the patient resolve the unconscious conflicts responsible for his symptoms and suffering.

Davanloo was very impersonal in his interaction with trainees. The lack of focus on the person of the therapist was the other factor that I thought contributed to problems in learning and growing. I have tried to include a good deal of teaching, as well as a focus on dynamic case formulation and personal development of each trainee in my groups, in order to enhance the learning experience. My trainees learn the method and the theory it is based upon, and develop as people, as well as clinicians.

My experiences with Davanloo were good while I was training with him, but he cut me off, as he has everyone who goes off on their own. I haven’t heard from him since I left training, but have heard that he denies knowing me. He has done this with everyone he has ever trained, so I don’t take it personally. At the same time, this way of treating people gives ISTDP a bad name and has undermined the method expanding more widely and rapidly.

What’s your perspective on the relationship between psychoanalysis and ISTDP? 
ISTDP is a psychoanalytic method. In many ways, this technique is similar to Freud’s early work, in which he was quite active and confrontational. Over time he got more passive and pessimistic, not in the least part due to being a Jew who was driven out of his country. For many reasons, he became increasingly pessimistic about human nature all together.

Davanloo felt Freud took a wrong turn when he decided to “bow to the superego’s resistance, which sees our efforts come to nothing”. Instead, he took up resistance as soon as it was apparent, inviting the patient to face and experience the feelings he has been avoiding, in order to heal. He also put pressure on the patient to decide whether to continue hiding and avoiding painful realities and feelings or to face them courageously in order to heal. By identifying and intensifying inner conflict and ambivalence, he was able to unlock the unconscious. 

His methods are all used pre-interpretively. It’s for those patients who are locked in by defenses and unavailable for a therapeutic alliance. Once the defenses break down, and the feelings break through into consciousness, dynamic therapy ensues. Many confuse the part with the whole, and the means for the end, but his method is used to open the unconscious. Once the unconscious is open and fluid, working through previously unconscious conflicts, to a new and healthy end is the order of the day. I think this whole mid phase of therapy has been neglected in ISTDP. My colleague Jonathan Entis and I are writing a book about this presently.

Sexuality used to be a central theme in psychotherapy education and writing. This seems to have changed and psychotherapy training nowadays hardly deals with the topic at all. Or that’s at least my impression. Maybe that’s different if you’re trying to become an analyst. Are we past the time when sexuality was a central aspect of psychotherapy? 
In my experience, many patients struggle with conflicts regarding sexual feelings and impulses, as well as those regarding rivalry and competition. The idea that we only have one kind of conflict – guilt over rage toward loved ones – is dangerously narrow. When we develop a set idea about the origin of the patient’s difficulties before meeting and assessing him, we will be prone to confirmation bias. It is essential to keep an open and curious mind and to evaluate the nature, intensity and history of the patient’s problems, in order to ascertain the nature of conflicts responsible for them The neglect of these other conflicts and our narrow focus contributes to poor outcomes. I have seen many patients who suffer from jealousy and rivalry conflicts get no help from other clinicians. It is important that we take all the data into consideration.

So does ISTDP offer unique insights about sexuality and sexual conflict?
The insight about the origins of conflicts regarding sexuality, rivalry and competition are not unique to ISTDP, but confirm psychoanalytic notions of the Oedipal conflict and sibling rivalry. The rage toward the competitor, along with forbidden sexual desires for family members, generates anxiety and defenses that undermine sexual pleasure and performance and can also contribute to a pattern of staying in the position of the loser. Inhibitions about “winning” and “beating” rivals are common and can be traced to Oedipal and sibling rivalry. Understanding these conflicts and the analytic ideas associated with them are important in helping clinicians identify and resolve them, both within themselves, and in their patients.

What are some of the aspects of ISTDP that still are in need of development? 
ISTDP, like many therapeutic models developed over the last 50 years, focuses almost exclusively on conflicts around attachment. The need to attach in a secure fashion to others is only one of two primary drives in operation from birth to death. The other is the innate tendency to be a separate, unique individual. The need for autonomy, self definition, and self determination is just as important as the need for attachment. If we focus exclusively on attachment, we can support the patient’s problem, which is often an excessive reliance on support and validation from others. 

Attending to the patient’s sense of self, so that he can feel solid and secure within himself, is capable of self regulation, self definition, self mastery, and intimacy with self, as well as other, is often neglected. Getting these two drives in balance, such that the more solid one’s self of self and the better able to stand on one’s own two feet, the better able we are to attach in a secure manner. 

The more secure our attachments, the freer we are to separate. Attending to what Blatt called “The Polarities of Experience” are needed to facilitate health and optimal functioning. In contrast, relying excessively on other validation, while being unable to self validate, sets patients up for enhanced anxiety and sub optimal functioning. If we only focus on reactive feelings toward others, and neglect how the patient feels about himself (proud and capable, for example), we keep them at effect, rather than cause. When we take over the process and dictate what the patient should do (face feelings) and must stop doing (rationalizing, avoiding, etc) we reinforce passivity and a tendency to sacrifice self for other. Supporting and encouraging differentiation, as well as attachment, is often required.

In what ways have your way of doing therapy changed over the past five or ten years, and why?
My work is smoother and more integrated. And I am more myself in the process.

What are you struggling to learn as a teacher and therapist right now? 
I am always learning, and hopefully, improving in my ability to teach, supervise and support the development of the person of the therapists. The fact that so many of my current and former trainees have gone on to become real contributors in the field – writing, teaching and presenting at conferences – is a great source of satisfaction and optimism for the future.

Where do you see ISTDP going in the coming five or ten years? 
I have no idea where ISTDP will go from here and look forward to seeing how it all evolves. My greatest concern is that the method is being taught in a highly technical fashion, with little, if any reference to theory or case conceptualization. There are no short cuts and this complex method can’t be learned and practicing by rote. Of course we are all eager to pass on our knowledge, but training and expertise take time. It is a life long journey. It’s important to remember that the best therapists have superior meta-cognitive skills. They have superior working memory, are able to spot patterns as they happen, and tolerate complexity and uncertainty. Containing these polarities – being systematic but flexible, courageous and enthusiastic but humble and open to feedback – is a challenge for us all.

Would you like to say something directly to the Swedish audience ahead of the event? 
I want to wish my Swedish colleagues all the best. These are scary times. Remember to focus on what you can do rather than worrying about things we can’t control. Just three 10 minute periods of meditations on gratitude each day will significantly boost your immune system. I have just returned home from Norway and am incredibly grateful to have arrived safely and in a healthy state. I am extremely grateful that we have the internet and secure sites so we can see our patient’s remotely. I am also grateful for some down time to rest and reflect. We all tend to work a great deal. Slowing down is a good thing. I hope the virus will die down and our plans to get together in late summer will materialize.

Patricia is coming to present in Malmö, Sweden, on the 10th of September, 2020. Make sure to make a reservation now, as seating is limited. Depending on the CoVid-19 situation, the date might be subject to change.


If you liked this Patricia Coughlin interview, you might find our other interviews interesting. For example, we have done interviews with several of Patricia’s former students, such as Kristy Lamb and Jon Frederickson. Here’s a list of our recent interviews:

Karin Lindqvist: “Jag hoppas inte att internetbehandling ersätter face-to-face”

Vi har fått till en intervju med Karin Lindqvist. I förra veckan skrev vi om en ny välgjord RCT-studie på affektfokuserad terapi via internet som hon varit huvudförfattare för. Karin Lindqvist, leg. psykolog, är till vardags doktorand i klinisk psykologi vid Stockholms Universitet och utbildare inom Mentaliseringsbaserad terapi. Hon är också en av grundarna till psykodynamiskt.nu. I den här intervjun diskuterar vi den nya studien, överföringsarbete över internet, mentalisering och lite till.

Karin Lindqvist porträtt
Karin Lindqvist

Du har just fått din första RCT-studie publicerad. Grattis! Hur känns det? 
Stort tack! Det känns jätteroligt. Det är så oerhört mycket tid och arbete som ligger bakom en sån här studie, så det känns som en milstolpe att få den publicerad. Det känns såklart extra roligt att den fick så fina resultat – vi är glada att kunna bidra till forskningsstödet för psykodynamiska behandlingar. Det är ju min kollega Jakob Mechler som är huvudförfattare till behandlingen, och vi har tillsammans planerat och genomfört studien, givetvis i samarbete med hela forskarlaget, så det är verkligen häftigt att ha sett detta växa fram från ax till limpa.

Vilka är de centrala lärdomarna från studien? 
Den huvudsakliga slutsatsen är att internetbaserad affektfokuserad psykodynamisk behandling verkar ha goda effekter vid tonårsdepression. Vi ser att behandlingen ger goda effekter på såväl depressionssymptom som ångestsymptom, emotionsreglering och självmedkänsla. Vi ser också andelen som går i remission och/eller som svarar på behandlingen är i linje med andra internetbaserade behandlingar för tonårsdepression.

Hur kommer det sig att ni gjorde en studie på just affektfokuserad terapi för deprimerade tonåringar? 
Jakob Mechler som främst skrivit behandlingen är ju utbildad i och arbetar med affektfokuserad terapi. Från början var detta ”hans” projekt, som sedan växte i och med ett generöst forskningsanslag från Kavli varpå även jag gick in i det. Vi är ju båda intresserade av att utvärdera psykodynamiska behandlingar, där det finns ett stort behov av forskning. Just när det kommer till barn och tonåringar är behovet av forskning än mer skriande, varför det känns viktigt, spännande och relevant att bedriva behandlingsforskning för den gruppen.

Det här formatet skiljer sig mycket från hur affektfokuserad terapi vanligtvis bedrivs. Kan du säga något om hur det är att arbeta med guidad självhjälp plus chat? 
En uppenbar skillnad är ju att vi och patienten inte kan se varandra. Det innebär att vi rent verbalt, alltså i text, måste vara mycket mer explicita. Vi kan inte se hur patientens ångestnivå är vilket innebär att vi kan behöva vara mer försiktiga och också fråga mer. Vi behöver också vara mer tydliga i våra valideringar – de här små, ofta icke-verbala, signalerna vi ger våra patienter för att visa vår närvaro och omsorg har vi inte tillgängliga utan vi behöver formulera dem i ord.

Självhjälpsmaterialet som ingår i behandlingen

Module 1: Introducing theory on the interplay between basic emotions and attachment. Emphasis lies on how attachment needs are given priority above our emotions, thus leading to affect phobias (illustrated using the “triangle of conflict”).

Module 2: Superego, shame, and self-compassion. Focus on building the capacity for self-observation and differentiating between old habits of self-neglect and self-criticizing versus more healthy parts of the ego.

Module 3: Differentiation between optimal and too-high levels of anxiety. Anxiety regulation through an increased capacity for self-observation and breathing exercises.

Module 4: Affect theory and the visceral experience of affect. Exposure to warded-off feelings through an expressive writing exercise.

Module 5: Identifying and understanding defensive patterns. Identifying different defensive maneuvers and the long-term negative consequences connected to them.

Module 6: Especially problematic feelings: anger, sadness, and guilt. Mixed and complex emotions. How to notice, accept, and experience them viscerally.

Module 7: Interpersonal patterns of relatedness and self-definition. Identifying one’s predominant relationship patterns according to Sidney Blatt’s theory on anaclitic and introjective polarities of personality [33]. Participants are also taught how this is connected to avoidance of our emotions and how to break these patterns by going against them.

Module 8: Communicating and expressing affects appropriately and identifying and repairing relationship ruptures. Moving forward and maintaining gains.

Källa: https://www.jmir.org/2020/3/e18047/

I ISTDP betonar vi arbete med känslor här och nu i den terapeutiska relationen. Går det att arbeta “i överföringen” via text? 
Vi har sett exempel på det i våra behandlingar, och det är väldigt häftigt! Jag ska dock säga att det är väldigt ovanligt och vi fokuserar primärt på annat. Det vi framför allt kan se är patienter som till exempel skäms inför sin behandlare för att de inte ”gjort det de ska” i behandlingen, som förväntar sig kritik eller att bli dömda. Vi ser också till exempel patienter som beskriver att de inte tror att behandlaren kommer att förstå eller att det inte är någon idé att öppna sig eller hoppas på hjälp. Den typen av relationsmönster kan vi arbeta med även i text, och ibland ganska framgångsrikt! Men med det sagt, det är något annat än det ögonblicksarbete som kan göras när man sitter tillsammans i ett rum.

Är det verkligen psykodynamisk behandling om man inte fokuserar på överföringen? 
Det är en viktig och intressant fråga! Dels har vi som sagt en del överföringsarbete i behandlingen även om det inte är särskilt vanligt. Om det behövs överföringsarbete för att det ska vara psykodynamisk terapi är ju både en empirisk och en konceptuell fråga. I exempelvis Høglends forskning tycks det som att överföringsarbete inte tycks vara särskilt viktigt för en stor andel patienter. Dessutom visar vissa studier att regelrätta, ”genetiska” överföringstolkningar verkar vara ovanliga. I behandling av ångest fann man att överföringsarbete inte var relaterat till utfall om det användes tidigt i behandlingen, men vid session nio fann man en signifikant effekt av arbete i terapirelationen. Sen är jag medveten om att överföringsarbete har en framskjuten roll i till exempel ISTDP. Men i vilken utsträckning överföringsarbete är ett måste för att behandling ska kallas för psykodynamisk får nog ses som en fråga som är öppen för diskussion och olika tolkningar. Det finns gott om exempel där teoretiker och forskare funderat omkring när överföringsarbete är lämpligt och när det är mindre lämpligt att använda inom ramen för psykodynamisk psykoterapi.

Även om drygt hälften av deltagarna svarade på behandlingen (56%), så var det många som inte fick någon effekt. Vad jag kunde se var detta inget som ni diskuterade i artikeln. Har du några hypoteser om varför vissa inte blev hjälpta? 
Nej, det är en av de sakerna som vi inte hade utrymme att gå in på närmre. Det är ju ett problem som alla metoder för psykologisk behandling delar. Vi vet att våra mest välbeforskade behandlingsmetoder, oavsett format, hjälper långt ifrån alla. Hur mycket vi än önskar att det fanns en metod som hjälpte alla så har vi ännu inte hittat den metoden och jag tror personligen inte att vi kommer att göra det. Förhoppningsvis kan vi förbättra våra metoder, men samtidigt bör man vara ödmjuk inför att detta visat sig vara väldigt svårt sett till resultaten från decennier av utfallsforskning.  Kanske är det heller inte så konstigt – människor är olika varandra och även om vi försöker begränsa vårt urval med hjälp av exempelvis DSM-diagnoser så blir patientgruppen ändå väldigt heterogen.

När vi behandlar andra åkommor med läkemedel är det ingenting konstigt att man kan behöva testa flera olika läkemedel innan man hittar det som fungerar för en själv, och att detta skiljer sig mellan olika personer. När det kommer till psykologisk behandling är det som att vi ibland glömmer det och tänker oss att vi ska ha en behandling som är ”bäst” som alla ska få. Det tycker jag är synd. Det jag hoppas på, och tänker är viktigt är att vi försöker lära oss mer om vad som fungerar för vem. Nu gör vi en större studie där vi jämför vårt behandlingsprogram med internetbaserad KBT. Kan vi lära oss någonting om huruvida det finns karaktäristika hos patienter som gör att den ena eller andra behandlingen fungerar bättre skulle jag tycka att det var ett av de viktigare resultaten från studien.

Vi försöker också just nu titta på prediktorer för behandlingsutfall även i den nyss publicerade studien för att se om vi kan hitta några faktorer som påverkar hur olika deltagare svarar på behandlingen. Jag tänker att det är en empirisk fråga i första hand. Med det sagt så hade vi naturligtvis gärna hjälpt flera och sett ännu bättre siffror. Samtidigt var behandlingen åtta veckor lång så jag tycker att det tyder på att principerna för affektfokuserad behandling absolut kan tänkas vara effektiva även för deprimerade ungdomar.

Vad jag har förstått så har du tidigare arbetat mycket med mentaliseringsbaserad terapi, och också skrivit böcker om detta. Kan du säga något om förhållandet mellan mentalisering och affektfokuserad terapi? 
Det är ju en fråga som skulle kunna besvaras med en hel bok i sig! Å ena sidan är de väldigt olika varandra – de har helt olika mål för behandlingen och helt olika interventioner för att uppnå målen. Sätten man arbetar på skiljer sig en hel del. Samtidigt upplever jag att perspektiven egentligen inte säger emot varandra, teoretiskt finns många likheter och jag uppfattar även att det finns vissa likheter mellan det graderade formatet och mentaliseringsbaserat arbete. Begreppsapparaten är en annan och det finns absolut skillnader avseende såväl teori som praktik, men fokus på att etablera ett reflekterande kring starka känslor och ångest är gemensamt.

Konflikttriangeln. Triangle of conflict.
Konflikttriangeln

Vårt intryck är att många ungdomar som blir hjälpta av den här behandlingen också beskriver att den hjälpt dem med mentalisering. Till exempel säger flera att när de nu får ångest eller börjar må väldigt dåligt, kan använda sig av triangeln för att förstå vad som hänt, vilket gör att de lättare kan reglera sina känslor och så att säga återhämta sig. Det är ju ett sätt att mentalisera sig själva utifrån konflikttriangeln. Så i just den här behandlingen tycker jag att perspektiven gifter sig ganska fint. Såhär i efterhand önskar jag att vi kunnat mäta också mentalisering veckovis under behandlingen, men det får bli till nästa projekt!

Internetbehandling verkar vara här för att stanna, och vården i Sverige verkar vara inställd på att övergå mer och mer till digitala lösningar – inte minst nu under pågående coronaviruspandemi. Vad tror du att dynamisk internetbehandling kan spela för roll i detta? 
Vår förhoppning är som sagt att kunna vidga behandlingsutbudet. Som du säger finns det just nu samhällsfaktorer som gör att internetbaserad behandling plötsligt blivit betydligt mer attraktivt, men vi vet att det redan innan funnits personer som föredrar att bli hjälpta på det här sättet. Flera av ungdomarna i vår studie beskriver att de låtit bli att söka hjälp tidigare då de tycker att det är obehagligt att träffa någon, eller till exempel för att de bott långt från en mottagning och inte vill blanda in föräldrar. Flera beskriver också att de föredrar detta format och tycker att det hjälpt dem att känna sig trygga. Men just i dessa tider är det såklart extra fint att det finns möjlighet att hjälpa personer där de är.

RCT-studier på psykodynamisk guidad självhjälp via internet:
Johansson et al., 2012. Depression.
Andersson et al., 2012. Generaliserad ångest.
Johansson et al., 2013. Depression och ångest.
Johansson et al., 2017. Social fobi.
Zwerenz et al., 2017. Återgång i arbete.
Zwerenz et al., 2017. Efter slutenvård.
Lindqvist et al., 2020. Depression (tonåringar).

Effekterna som ni fick i studien är verkligen väldigt fina (d = 0,82). Tror du att vi kan använda aspekter från internetbehandling för att göra våra face-to-face terapier mer effektiva? Borde vi till exempel bli bättre på att ge ut skriftligt material till patienterna?  
Det är verkligen en spännande fråga att fundera över! Nu finns det ju ingenting som tyder på att internetbehandling är mer effektivt än face-to-face, och vi vet ännu väldigt lite om de verksamma mekanismerna i behandlingen, alltså vad det var som gav effekt. Även det är något vi försöker undersöka i uppföljande studier. Därför blir ju alla svar på den här frågan bara gissningar vilket man kanske ska vara lite försiktig med.

Det jag kan säga att jag tycker att jag blivit bättre i mina face-to-face-behandlingar av att ha arbetat med internetbaserad behandling. Det har hjälpt mig med att bli tydlig med min rational och mina konceptualiseringar på ett sätt som blir mer begripligt för patienten. Internetbehandling, särskilt med unga personer, ställer ju oerhörda krav på att vi gör våra teorier begripliga och det blir väldigt tydligt när vi inte lyckas med det. Sen tycker jag att det är en styrka med affektfokuserade behandlingar att många terapeuter redan gör detta väldigt bra. Och som sagt, huruvida det gör mina behandlingar mer effektiva eller inte vet jag ju inte!

En sista fråga. Tror du att internetbehandling kommer ersätta face-to-face i framtiden? 
Det hoppas jag verkligen inte att det kommer att göra! Jag ser på det som två helt olika saker. Bara för att många uppskattar detta format och blir hjälpta av denna behandling betyder det inte att alla blir det. Jag tror att det är många som det här inte passar för och där det är viktigt att få träffa någon face-to-face. Utmaningen för forskningen är ju som sagt att försöka lära oss mer om vad som passar vilka.


Här är referensen till Karins senaste studie:

Lindqvist, K., Mechler, J., Carlbring, P., Lilliengren, P., Falkenström, F., Andersson, G., … & Midgley, N. (2020). Affect-Focused Psychodynamic Internet-Based Therapy for Adolescent Depression: Randomized Controlled Trial. Journal of Medical Internet Research22(3), e18047.

Vi hoppas att du gillade vår intervju med Karin Lindqvist. Vi har tidigare intervjuat andra forskare inom affektfokuserad terapi, såsom Joel Town, Jon Frederickson och Allan Abbass. Här är våra tio senaste intervjuer:

Jon Frederickson: “Training with Davanloo was startling”

We did an interview with Jon Frederickson ahead of his first ISTDP workshop on Finnish soil at the end of March. In the interview he discusses the relationship between psychoanalysis and ISTDP, as well as his own discovery of ISTDP and other themes.

Jon Frederickson portrait
Jon Frederickson

How do you feel about going to Finland to present for the first time? 
I’m very excited of course to teach a new group of therapists. But, honestly, what has me really excited is to be in the homeland of Sibelius. Such a giant in classical music! If only I had a little more time, I would visit his home in the woods and absorb the mood of the forest of which his music spoke.

For people who don’t know you, how did you end up becoming a therapist and later on specializing in ISTDP? 
I was initially inspired to become a therapist through the writings of Erich Fromm. Such an inspirational writer, a psychoanalyst, a sociologist, an atheistic mystic. How could I not be fascinated by such a brilliant and heartful role model! I became psychoanalytically trained and some years later had a chance to see videotape of ISTDP. It was like seeing psychoanalysis live and active in a way I had never dared to imagine.

In the nineties you had quite a lot of training with Patricia Coughlin, and later on you met Davanloo and trained with him. How did you find training with Patricia and Davanloo? 
Supervision with Patricia revolutionized my work as a therapist, making my therapy far more focused and effective. With Davanloo, it was a bit startling. I was chair of a psychoanalytic psychotherapy training program and yet with Davanloo I was for the first time understanding many concepts on far deeper levels than I ever had before. Sadly, he dismissed psychoanalysis at that point in his career. Yet his training only deepened my appreciation and understanding of its depths.

Speaking of psychoanalysis, what’s your perspective on the relationship between psychoanalysis and ISTDP? 
Freud said that any therapy is psychoanalysis if it operates with a concept of the unconscious and the transference. ISTDP meets those criteria. ISTDP is obviously more active an approach than a classical analysis done on the couch. However, its work is entirely based on the exploration of unconscious feelings, addressing unconscious anxiety, and the careful work with unconscious defenses and resistance in the transference relationship. And in line with Bion’s statement about psychoanalysis, our work is based on faith that the patient will become healed by becoming at one with the emotional truth of this moment. 

In Helsinki you’re doing a workshop on trauma. Does ISTDP offer a unique take on trauma, or is this a standard psychoanalytic perspective?
I don’t know how to answer that because psychoanalysis is such a pluralistic community now that it would be reductionistic to claim that there is “one” way psychoanalysts work with trauma. Unlike some other communities, ISTDP therapists and analysts understand that the effects of trauma depend on multiple factors such as the child’s age when the trauma occurred, nature of the trauma, genetics, temperament, and the parental response to trauma.

We also recognize that dealing with the trauma involves not just the mind but the body. And we also recognize that issues of symbolization and mentalization must be carefully attended to. And we also note whether it was a one-time trauma or a case of cumulative trauma. All these factors lead to a complexity in treatment which any psychoanalytically informed clinician must take into account.

ISTDP is in many ways still a “new form of therapy”, given that so few people have been trained in it. What are some of the aspects of ISTDP that still are in need of development? 
ISTDP, while quite effective in research studies, has yet to develop research specifically into the treatment of narcissistic personality disorder and perversions. Our recent research with drug addicts is showing a surprising amount of effectiveness with patients suffering from psychotic symptoms. So I think we need to do more research into what differentiates the near-psychotic group of patients who respond to work on splitting and projection, and the psychotic level of character structure that does not respond. Given the successes we are having, I am hoping we can build on Marcus’ work on near-psychosis in our future work.

A common reaction to reading about ISTDP or watching a presentation is that the method is confrontational and even violent. Should ISTDP be less confrontational?
ISTDP isn’t violent, defenses are. That’s we try to block and identify defenses which do violence to the patient. Let us not forget that defenses cause the patient’s problems and presenting problems. They are a form of internalized violence. And the most compassionate thing we can do is block unconscious forms of violence that hurt the patient, and to help them see these previously invisible mechanisms so that he they have a chance to do something different.

Likewise, we don’t interrupt the patient. We interrupt the defenses that interrupt the patient. We never interrupt the heart speaking from its depths, we interrupt the defenses that keep the patient from speaking from her heart. Also, the idea of confrontation makes no sense about 99% of the time. After all, if the poor patient can’t see a defense, is not using it intentionally, and is unaware of it, he just needs some compassionate help to see his defenses. Otherwise, how could he do anything different in the moment?

Think of self-attack. It’s a form of violent communication to oneself. A child who grew up with a critic becomes a critic to himself. The nicest thing we can do is interrupt this form of self-cruelty and help the patient look under that defense to see what the feelings are being warded off.

Coming back to you, in what ways have your way of doing therapy changed over the past five or ten years, and why?
Hahaha! Throughout my career, as I look back, I can see that I have increasingly surrendered my resistance to being here, now, with the patient I have. I am increasingly able to accept the patient unconditionally, without needing him to change in any way. This may sound easy or trivial to readers who believe you already do this. And, if you do, good for you! But I find that this is a universal journey we take as therapists as we give up even the tiniest resistances to reality: meaning the patient as he is. My work has become very attuned to the tiniest cues of the unconscious will-to-health. And that shift may be the most important technical shift in my work recently.

What are you struggling to learn as a teacher and therapist right now? 
I’m in the midst of several projects with the aim of developing new forms of training and supervision. The research shows that graduate training does not improve therapist effectiveness. And after graduation, research shows that therapists do not improve. Research also shows that 93% of psychotherapy supervision is ineffective and 35% actually harmful. So in this part of my career I am most interested in researching what helps therapists become more effective. That is why I am focusing on skill building exercises and DVDs. I have a skill building book coming out next year. And I’ve begun a three-year study where we will study learning processes in a training group. That research will be the basis of a book I will write on the teaching and learning of experiential therapy.

You have two new books in the making. Can you tell us something about them?
My next book, Co-Creating Safety: treating the fragile patient, is designed for therapists who want to learn how to treat the most disturbed patients in their caseloads, ranging from patients who just had a psychotic break to patients in the borderline spectrum of character structure. After that, my next book will be, Healing Through Relating, a skill building book with skill building exercises training therapists in the fifty most important skills in developing a therapeutic alliance. I was trained as a professional musician. So I’m trying to develop some “étude” books now for therapists.

Would you like to say something directly to the Finnish audience about the event? 
I look forward very much to showing you a three-hour session which will allow us to learn concepts, see them put into action, and see how a patient begins to recognize the unconscious enactments that have driven her suffering. There is something about seeing a real therapy that is helping the patient moment by moment that is unlike any other kind of learning experience. I look forward to seeing you there!


If you liked this Jon Frederickson interview, you might be interested in our other interviews. Among them, there’s another Jon Frederickson interview from last year. There’s also a recent interview with Kristy Lamb on ISTDP for addictions that might be of interest. Here are the five most recent interviews:

You can find all of our content in english by following this link.

Kristy Lamb: “I want ISTDP to become the standard of care for addiction treatment”

This is an interview with Kristy Lamb, who’s a psychiatrist and ISTDP clinician in California. For the past few years, she’s been running an outpatient clinic – BOLD Health – which treats addictions using an intensive format of ISTDP.

Kristy Lamb portrait
Kristy Lamb

It’s been two years now with the BOLD clinic if I’m not mistaken. How does it feel? What have you learned? 
We started BOLD Health in March of 2017, so we are coming up on our 3 year anniversary already. It’s all really exciting – so much has happened over the past 3 years.

Trained as a physician in Family Medicine and Psychiatry I had no background at all in business before this. So it has been a wild ride of learning as I go, trying to balance all the different aspects of the project. Learning about running a business and being an entrepreneur with regular supervision and deliberate practice for the clinical development of my staff and myself. 

For better or worse, much of the learning about the business has been trial and error.  So much of what I didn’t know, I didn’t realize until some issue or crisis and it was in working through the crisis that I learned.  I think it is much this way in therapy that you know what to do and how to do it until you come across something new, and then, the working through, the attunement and attention to the response to intervention, helps build your working model.  

What’s the background of the clinic? How are things developing? 
When I first graduated from residency (after five years of training in family medicine and psychiatry after medical school), I was working in a number of different environments practicing both general medicine and psychiatry from a concierge clinic to a homeless shelter and even in the jails. I had a passion for serving underserved and marginalized populations, but wanted to expose myself to all different clinical environments to see how things worked. It was clear that the system in the US creates a great chasm between the haves and the have nots

In the county clinics I had 15 minutes to see a patient and taking extra time to do any type of therapy was frowned upon because the system was so impacted. However, in the concierge, pay-for-service model I could spend as much time as I needed with people and as you’d expect those patients got better. So I set out to start a private practice in order to have the time and space to hone my skills in ISTDP but eventually to build space to do research so we can show the long-term cost-effectiveness of ISTDP and bring the model back to the community setting. And that’s where things are now. 

Why is ISTDP a suitable treatment for addictions? Aren’t there other psychological models with more scientific backing? 
This is such an important question. With the number of people dying from substance use each year growing exponentially, it’s imperative that we are figuring out what treatments work and what treatments don’t work.  Unfortunately, in the US over 90% of treatment programs are based in the 12-step model which has only about an 8% success rate. It has no scientific backing and was started as community support, not treatment. We are certainly not against the 12-step program and encourage our patients to engage in the community of 12-step. But we also recognize that substance dependence requires psychological treatment and often medications in the early stages if patients are to have sustained sobriety and more so, sustained success in their lives. 

In regard to why ISTDP is such a great model for addiction treatment, it really comes down to the way we conceptualize addiction – as Jon Frederickson says, “We are all addicted to avoiding reality.” We all use different mechanisms to numb and avoid the reality of our lives and drugs and alcohol are just one way we do this – so some people go to TV, or work, or exercise, or compulsions. 

Any of our defenses can be seen as a mechanism to avoid what we are feeling. Drugs and alcohol are no different and once someone is no longer under the influence by just abstaining from the substance, they can start to look at what was driving the numbing that, in this case, can be lethal.  When the substances are seen as just another defense it is clear that ISTDP is a perfect model to treat the human disease of affect intolerance. 

I think another reason why ISTDP is so important in addiction are the interventions that provides the therapist with a clear and direct way to address the common defenses in this group. Handling projection of will, projection of omnipotence, denial, helplessness and hopelessness, and anxiety regulation. All of which are imperative if treatment is to be successful.

What’s the treatment format, length of treatment, rules etc? And how did it come about
Our treatment program averages 10 weeks depending on the patient’s level of acuity.  When a patient signs up for the program they undergo neuro-psychological testing, a commitment interview assessing their will for engagement in treatment and then start the program with groups 3-5 days per week, once per week individual therapy and once per week as needed medication management appointments. 

Each day consists of 30 minutes of biofeedback, an hour of group psychoeducation and then an hour and a half of what we call The BOLD Seat which is structured group therapy. All the group members are given an opportunity to take the BOLD Seat in front of the group to look at a specific problem for the day with the therapist leading the group. The other patients observe and participate, helping that patient see anxiety and defenses. Also, watching your peer gives you the opportunity to see yourself objectively as you may resonate with what the person in the BOLD Seat is saying but be able to see it from a different, more compassionate, distance.  

Our curriculum and the entire structure were developed in collaboration with Jon Frederickson who had piloted this model at a program in Arizona, the data from which was recently published in the Journal of Addictive Diseases.

I had the good fortune of meeting Jon at a week-long training in Whidbey Island, WA, in 2016 and I was just starting to look at group therapy for addiction. We then started working on expanding the previous work that had started in Arizona and now, four years later, here we are. Jon has been an integral part of our development not only for the structure of the program but he provides weekly supervision to our team and has helped establish the ethos of the clinic – compassion, respect and integrity.

What are some of the challenges when doing ISTDP with persons who struggle with addictions? 
Really there is no difference in treating someone with addiction problems than any other patient if the patient is currently sober. Jon Frederickson often talks about the notion that there are specific criteria necessary to actually have a patient in the room.  You can’t do therapy with someone who is actively intoxicated so monitoring for this is critical. 

That being said, as we are an addiction treatment center we have to be sensitive to still welcoming people who are ambivalent about their treatment or struggling to maintain sobriety. We have to greet them with compassion and honesty: they may need a residential program or an inpatient detox or a residential program to begin with. So they can really get some time away from the drugs or alcohol, so that they later can get the most out of our program. 

Accordingly, when we screen for use during the program we work to approach the patient with compassion and understanding to let them know that relapse is common. And we don’t have a right or a need to punish them, but rather use the testing as just information to let us know if their will for engagement in treatment is aligned with their actions. Knowing that that sometimes it’s not, and we just have to pull back and get clear about where they are and what they want for themselves. We work really hard not to own the will of sobriety in any of our patients.

Many patients in recovery haven’t connected to their internal motivation for treatment. They are in program because of their partner, or parents, or job, or the law are setting an ultimatum. We have to work really hard to get clear that unless the patient wants to engage, treatment won’t work. 

What’s it like to do a core training with your fellow colleagues and staff? 
It feels like such a gift to be doing core training with our staff.  When we started, part of the collaboration with Jon Frederickson was to start a new core training cohort with our staff and weekly supervision with him and Esther Rosen

My first core training with Patricia Coughlin was personally life changing and the people I met there have become lifelong friends. But it has been a totally different experience to have all of my work colleagues now be a part of the quarterly intensive training. And for us to be able to come back to BOLD and stay motivated between core trainings with weekly skill building and supervision. So many things in place to keep focus.

It really feels like a dream to be working in a clinic based in ISTDP. Even during our lunch breaks we are chatting about defenses, portrayals and psychodynamic understandings of our patients. It creates an environment of support and collaboration like nothing I have ever experienced in any other work environment. I am incredibly grateful to Jon and our whole team for building this space.

In the swedish context there’s quite a lot of talk about deliberate practice nowadays. What are you struggling to learn right now as a therapist? 
I am a big fan of deliberate practice and have seen how deeply it changed my work. In 2016, I took a short course in deliberate practice and then had ongoing supervision with Tony Rousmaniere. I couldn’t agree more with Tony’s notion that the therapist’s own work is the glass ceiling between good providers and great providers. It is only when you can notice and work through your own “stuff” that comes up in sessions that you can really be present with the patient in front of you.

So the deliberate practice related to skill building is wonderful and undoubtedly makes for improved outcomes, but it is the personal work that Tony taught me that I find the most difficult and the most important. What I need to pay attention to so I can know when my anxiety comes up, where I might unconsciously avoid going with my patients, or biases I might have from my own life experiences. It is through this internally focused deliberate practice that I have been able to become more present and more available to my patients, which results in markedly more effective work. This work takes a lot of effort: making time and space for watching my own videos and – as importantly – making time for my own self-care and therapy. 

If you dream a bit, where would you like ISTDP and addiction psychiatry to go within the next 5 or 10 years? 
Thank you for asking! I happen to be someone who sets goals that I think others often think are idealistic or impossible but at BOLD we encourage our staff to dream wildly about what can be. 

I deeply believe in this model and want to see it become the standard of care for addiction treatment. We are looking to start a revolution and would love to see the BOLD Method be known across the world as the most effective treatment of addiction. Dream big! Right?

I would also love to see our clinic running as an incubator where we can continue to hone the model and build a body of research that supports what we are doing, as well as become a training facility so that we can support others to engage in this model of treatment. 


If you liked this Kristy Lamb interview, maybe you’ll appreciate some of our other interviews. Below, you’ll find a list of our five most recent ones.

Also, a while back we reported on the Frederickson et al. 2019 addiction trial. You can find that article here (in swedish). For all of our content in english, please click here.

Joel Town: “Teaching the ‘intensive’ is the central challenge”

This is an interview with Joel Town. Joel Town is one of the most important ISTDP researchers out there, being the first author of several empirical studies of ISTDP. Among them is the most rigorous ISTDP study thusfar, the “Halifax Depression Study“. He is an Assistant Professor at Dalhousie University, a lead researcher at the Halifax Centre for Emotions and Health and he runs Dynamic Health Psychological Services. Last year, he visited Göteborg for a two-day workshop on treatment-resistant depression. We had a chat with him about where ISTDP is at and where it should go.

joel town portrait
Joel Town

How did it feel to present to a swedish audience? 
As you know, this was actually my first time both visiting Sweden as well as teaching. I was very happy to see some old friends who I’ve met at past conferences, meet many engaging new colleagues, as well as make some new friends. It was a pleasure to be with you in Sweden and to see how your ISTDP community is growing!

You presented some thought-provoking ideas for modifying the graded format of ISTDP, managing the thresholds differently. Can you explain your perspective on this? And how is it different from the standard graded approach?
With the graded format, I was trained to first think about the use of ‘pressure’ to mobilize complex feelings. Next, we look for a threshold to detect when the patient is struggling to intellectually hold in mind complex emotional states and instead become flooded with anxiety. At this point, the therapist helps to reduce anxiety using different strategies. One observation around the clinical application of this approach that I spoke about during the workshop is how easily we can teach the process as though there are explicit “go” and “stop” signs.

The concept of a threshold can be helpful when initially learning this approach in order to avoid too much anxiety being triggered. But viewing patient tolerance more as a Threshold Window can allow therapists to involve patients more in the process, and help them better learn to self-regulate. I’d describe this more as principle we can be aware of during learning, teaching and supervision that can allow therapists to begin to incorporate what Allan Abbass has called “bracing” interventions. This can be done instead of formal recapping or other anxiety regulating interventions. 

You offered some modifications to the phase of inquiry that were very well received by the swedish audience. How did that come about?
It’s something that I noticed over time when I was reviewing trial therapy tapes. I felt like I was missing something if I wasn’t asking patients about feelings, clarifying anxiety or defences within the first few minutes. However, there were other occasions when I was using these kinds of interventions early in sessions – but I would be left questioning why am I doing this and how helpful is was. This made me think about some of the learning challenging when teaching. And it made me rethink the timing of the transition from ‘inquiry’ to phases of structured ‘pressure’ in ISTDP.

In Gothenburg, I showed a tape in which the patient came into a trial therapy exhibiting a mixed bag of responses that we might consider examples of unconscious anxiety and defence combined. In the tape, I didn’t comment explicitly on these processes for around 10 minutes and instead stuck with a phase of inquiry. The subsequent group discussion raised some good questions about the importance of the pace and timing of therapist interventions early in sessions. The audience appeared to appreciate me saying that it isn’t always entirely clear what is happening moment-to-moment, so collecting more data from sitting with the patient can be helpful.

I think in our effort to provide and teach “intensive short-term” treatments we can easily prioritise the need to intervene. We even sometimes intervene before we understand why we are intervening. During the 2-day seminar it felt like we were able to have a very a constructive discussion about these issues. My thought is that these are likely learning and training challenges in ISTDP as much as they are about technical elements related to the phase of inquiry in treatment.

What are you struggling to learn as a clinician right now?
I have begun seeing a series of patients with chronic symptoms that have an explicit behavioural component such as OCD (e.g., compulsive behaviours), Tourette’s and other tic-based presentations. There hasn’t been a lot written on this topic around the use of ISTDP and in my experience these cases present infrequently to dynamically orientated therapists. It’s been a challenge and learning curve to think about how to adapt and tailor a dynamic approach to specifically target change in symptoms that involve repetitive behavioural patterns.

For instance, in ISTDP I would aim to help a patient see harmful patterns and behaviours so that they become motivated to interrupt them independently. In contrast, a traditional CBT exposure and response prevention approach involves a more directive therapist stance in advising a patient to prevent the ‘response’. In the cases I have treated so far, I am struck by how much emphasis there has needed to be on an explicit therapist stance towards response prevention. I think it is a subtle but significant shift for the ISTDP therapist to focus on interrupting an explicit in-session behaviour like a vocal tic in contrast to purely intrapsychic defences.

What are some of the current challenges for the further development and dissemination of ISTDP globally?
One of the challenges for the dissemination of any psychotherapy is having the means to effectively train others to deliver the treatment. Over time, through these dissemination efforts, if enough clinicians can be trained to become both effective therapists and trainers themselves, there reaches a critical mass at which point the treatment is readily accessible for patients. There are probably only a handful of therapies which can be said to have achieved this globally.

The manualisation of psychotherapies has been a key part of what has made this possible. However, the development of treatment manuals to treating mental health as discreet “disorders” defined by symptom clusters is problematic. I think this paradigm has contributed to the numbers of patients who fail to remit or relapse following psychotherapy generally. In contrast, I think ISTDP is best described as an approach that is fundamentally built to achieve ambitious changes in personality. While my own experience as a researcher and clinician confirm that this is possible, as with other therapies, therapist factors and patient factors contribute significantly to outcomes. 

I think the ISTDP Core Training programs conducted in the last decade indicate that there are many elements to ISTDP that can be taught to a broad group of therapists. The programs teach the delivery of effective treatment that is likely comparable to the outcomes achieved in other treatments. However, my current view is that I think there are other elements of ISTDP that are very difficult to learn, particularly given the training resources typically available to most therapists (e.g., access to and frequency of supervision).

If some of the more difficult-to-learn treatment elements were emphasized less, akin to dropping the ‘intensive’ from ISTDP, I think we would have a treatment that could be more easily disseminated globally. It is arguable that in doing so, we could compromise the nature of the changes possible in treatment by de-emphasizing the elements that promote personality level changes. This is a question that would need addressing empirically.

Do you think we should drop the “intensive” then? Or what do you propose? 
I don’t think the field needs a new treatment with a new acronym. What I am pointing out is that there are different elements to ISTDP that require different competencies to be taught and adequately mastered by a therapist. If attempting to gain competency in multiple domains limits the transferability of the treatment, I am proposing that therapists can be trained and encouraged to utilise specific elements as they are able.

This type of learning environment might help therapists to flourish and grow rather than to become discouraged and drop-out. Perhaps within the field of psychotherapy training there is a risk that in an effort to maintain the presumed integrity of the treatment, it is very possible that the alliance between therapists and their trainers/teachers can be adversely effected. I think this is a central challenge around the dissemination of ISTDP.

Do you have any upcoming research in the pipeline?
I am just preparing a manuscript describing the 12-month post treatment outcomes and a cost effectiveness analysis from the Halifax Depression Study. This a randomized controlled trial that compared the outcomes of time-limited ISTDP against the effects of secondary care community mental health team treatment for treatment resistant depression (TRD). We published the initial findings in the Journal of Affective Disorders in 2017 showing ISTDP is an efficacious treatment for TRD with 36% of patients reaching full-remission at the end of treatment. The follow-up findings are also very encouraging. 

What’s your vision for the future of ISTDP? 
Currently there are very few academic centres around the world in which ISTDP research is being conducted. For the growth of any treatment, research is an important part of dissemination alongside offering the possibility of innovation in methods and technique. In particularly, as a clinical psychologist and researcher having both trained and conducted clinical trials in ISTDP, I think my understanding of some the teaching and learning challenges around ISTDP has been enhanced greatly by this work. Moving forward, I would hope there are increasingly more opportunities for people at all stages of learning to be involved in ISTDP training and research within academic centres of excellence.  


If you enjoyed this Joel Town interview, you might find our other interviews interesting. You can find the whole list here. Below you’ll find a list of five of our most recent interviews:

Nina Klarin: “ISTDP kan fylla en viktig funktion inom primärvården”

Här är en intervju med Nina Klarin. Den 15:e februari kommer Nina föreläsa om det graderade formatet av ISTDP i samband med ISTDP-föreningens årsmöte i Malmö. Nina är leg. psykoterapeut, leg. läkare och psykiater, kliniskt verksam i Lund. Hon är dessutom en del av ISTDP-institutet, där hon bedriver ISTDP-utbildning och handledning.

Nina Klarin porträtt
Nina Klarin

Hur känns det att knyta ihop säcken för 2019? 
Vet inte hur mycket jag knyter ihop saker nu för tiden faktiskt, egentligen. Så många projekt som bara rullar på…

Hur fann du ISTDP och vad var det som fångade ditt intresse? 
Jag jobbade länge i öppenvården i psykiatrin, där jag sökte mig fram i KBTfältet, gick psykoterapeututbildningen och kurser i ACT, MBCT, DBT med mera. Det här var under en period som jag var ganska sökande och inte helt nöjd med vad jag fann. Jag tror att jag ville hitta ett sätt att kombinera att vara psykiater och psykoterapeut på, men tyckte det blev för ”stolpigt” med KBT. Kände mig inte hemma där helt enkelt. Någon gång under 2011 bjöd en kollega med mig på en presentation som Jon Frederickson höll på Hvidovre Hospital på andra sidan sundet, i Köpenhamn. Vi var nog flera som fastnade för ISTDP då och ville lära oss mer efter den dagen.

Samma år åkte jag till Allans första Immersion i Stockholm där han och Jon bjöd in till en Core de skulle starta i Sverige. Jag anmälde mig och fick börja. Det var ett språng och sedan dess har det fortsatt. Jag fångades av att få ett effektivt raster – en teori kombinerad med en praktik förankrad i kroppen. En teori för det som kan ske mellan två personer och vara transformativt på djupet – inte bara på symptomnivå. 

Som du säger kan det vara svårt att kombinera läkarrollen och psykoterapeutrollen. Hur balanserar du de två rollerna mot varandra? Står de i inre konflikt ibland? 
Nej, jag upplever det inte så, inte som en inre konflikt. Balansera de båda får man alltid göra om vi ser det som ett uttryck för att dosera och väga sin kunskap utifrån patientens önskemål. Det är nog ingen skillnad jämfört med om du har ett annat grundyrke. Du kan det du kan och du måste alltid öva på att späda ut allt det som du har att säga…

Skulle du säga att du har något visst fokus eller en viss ISTDP-stil? Hur är den? 
Jag arbetar på det, antar jag. Det gör vi nog alla – ständigt på jakt efter vår egen stil. 

Du arbetar en del i primärvården. Vad tänker du att ISTDP kan ha för funktion där, för läkare och för terapeuter? 
Jag var anställd som psykiater i primärvården i nästan två år när jag gick core. Nu har jag ett nära samarbete med en del kollegor i primärvården som remitterar för antingen ISTDP (det börjar faktiskt stå så på remisserna!) eller för bedömning av mig som psykiater. På vårdcentral var det mest fruktbara att väcka intresse för metoden hos mina kollegor först. Sedan började jag få förfrågningar om bedömning och kanske terapi.

ISTDP kan verkligen fylla en funktion inom primärvården. Det visar ju också Allan Abbass och Angela Coopers forskning och kliniska verksamhet. En avgörande faktor är dock hur man når läkarna på vårdcentralen. Där behövs det mängder av utbildning, inte minst om ångest och hur den yttrar sig psykofysiologiskt. Det är intressant (och bekymrande) att vi läkare inte får lära oss särskilt mycket om det i vår grundutbildning.

Vad håller du på att lära dig just nu? Brottas du med något särskilt? 
Jag brottas fortfarande med att vänligt men bestämt föra det dömande överjaget åt sidan. Både mitt eget överjag, och patientens, såklart. Inlärningsmässigt försöker jag lära mig mer om att arbeta graderat med sköra patienter. Jag har också försökt förstå mer kring hur jag ska arbeta med patienter som är deprimerade eller har återkommande depressiva episoder. Kanske framför allt hur jag kan nå dem och arbeta tillsammans med dem mot det som inte är hjälpsamt. Hur känns det bra för mig att tala då, från vilken plats och med vilka ord?  

Har du någon vision för var vi befinner oss med ISTDP i Sverige om fem-tio år, om du får drömma lite? 
Jag hoppas de goda nätverk som växer fram i landet sprider sig successivt men att det får ta den tid som behövs för att lära sig den inlärningsintensiva metod som ISTDP är. Om fem-tio år tänker jag mig att det har gjorts studier på ISTDP i en svensk kontext och att flera studier pågår både inom primärvård, psykiatri och somatik. Chefer och ledare inom framför allt psykiatrin har förstått att kunskap som finns inom ISTDP kan göra mycket för patienterna där. De stödjer därför utbildningsinsatser och anställer personer som vill arbeta utifrån ISTDP. 

Har du något särskilt som du vill säga till de som funderar på att gå på din föreläsning?
Att jag är glad om några kommer och vill vara med och lära utifrån det material jag kommer att visa. Jag har många frågor själv utifrån materialet som jag ska visa. Jag tenderar att få det när jag förbereder klipp, så vi får hjälpas åt att förstå vad det är som egentligen försiggår.

Klicka här för mer information om föreläsningen med Nina den 15/2 i samband med föreningens årsmöte.


Om du uppskattade vår intervju med Nina Klarin så skulle du kanske uppskatta någon av våra andra intervjuer. Här är länkar till de fem senaste intervjuerna som vi gjort:

Ivar Goksøyr: “På många sätt är MDMA den perfekta terapikatalysatorn”

Under de senaste åren har forskargrupper världen över återupptagit arbetet med att undersöka de terapeutiska effekterna av psykedeliska substanser såsom LSD, psilocybin, MDMA och Ayahuasca. Inom ett par år kan både MDMA och psilocybin möjligen vara redo att godkännas som läkemedel för behandling av olika psykiatriska besvär i kombination med psykoterapi: psykedelisk psykoterapi. Ivar Goksøyr är psykolog och forskare specialiserad inom ISTDP och psykedelisk terapi, verksam i Osloområdet.

Ivar Goksøyr

Varför är psykedelisk terapi på väg tillbaka till sjukvården?
Det korta svaret är att vi nu är en ny generation som kan titta mer nyktert på vad forskningsdata om psykedelika faktiskt säger, snarare än att vara låsta i de perspektiv som bildats i kölvattnet av hippierörelsen eller kriget mot narkotika. Idag säger forskningsdata att psykedeliska substanser är säkra att använda i en klinisk miljö och att de har en terapeutisk potential för en mängd olika tillstånd (som till exempel det mänskliga tillståndet). Det är fortfarande många som inte får hjälp av dagens behandlingsmetoder och även om Davanloo hävdade att han lyckades med 100% av sina patienter så är det väl ingen som tror på det längre. Vi behöver en palett med olika metoder som kan nå olika patienter i olika stadier av deras utvecklingsprocess. I en situation där de flesta känner någon som har haft kontakt med vården men som fortfarande har det kämpigt är det absolut nödvändigt att undersöka den terapeutiska potentialen i alla lovande metoder och format. Eftersom psykedelisk terapi representerar en så pass lovande behandling vore det underligt om vi som forskare, terapeuter och medmänniskor inte intresserade oss.

De viktiga frågorna nu är inte om psykedelika är säkert och det finns en terapeutisk potential, utan snarare gäller de generaliserbarheten av denna potential, de terapeutiska mekanismerna och optimeringen av synergier med terapimetoderna. För vem, när och hur kommer psykedelikassisterad terapi att vara ett alternativ till befintliga behandlingsmetoder?

Det har kommit flera spännande studier på psykedeliska substanser de senaste åren. Kan du säga något kortfattat om någon/några av de som sticker ut? 
Vad gäller psilocybin har vi en klassisk studie från 2006 där två tredjedelar av deltagarna rankade upplevelsen bland de fem mest meningsfulla upplevelserna i livet. Hur är det alls möjligt i ett forskningslaboratorium!? Dessutom finns det fascinerande studier som visar att psilocybin har en transformativ effekt på livskvaliteten för många människor med livshotande sjukdom. Det finns också intressanta hjärnavbildningsstudier som visar en nedreglering i standardlägenätverket som används för självreflekterande processer. När jaget hamnar i bakgrunden uppstår mycket mer tvärkommunikation mellan olika delar av hjärnan som vanligtvis inte kommunicerar.

Konnektivitet i nyktert tillstånd (a) respektive under psilocybinpåverkan (b)

För MDMA-assisterad psykoterapi finns det sex högkvalitativa RCT-studier med totalt 105 PTSD-patienter. Remissionsgraden vid ett års uppföljning var 67% för ett mycket kroniskt och behandlingsresistent stickprov med breda inkluderingskriterier och höga nivåer av samsjuklighet.

På den lite mer spekulativa men ännu mer intressanta fronten visade en ny studie vid Johns Hopkins, ledd av Gul Dölen, att MDMA öppnar en kritisk utvecklingsperiod för socialt lärande hos möss. Inom klinisk praxis har man också sett en speciell typ av kontrollerad regression till mycket tidiga stadier, där det vuxna observerande egot samtidigt är intakt. Dessa indikationer från klinisk praxis och experimentella studier ger visst hopp om att MDMA kan katalysera förändringar i djupt rotade anknytningsstrukturer. Men mer forskning behövs!

På vilket sätt är du involverad i att driva detta?
Jag blev medveten om den terapeutiska potentialen hos psykedelika och ISTDP ungefär samtidigt, för nästan 10 år sedan, och har försökt att göra båda metoderna mer tillgängliga. Till vardags driver jag den ISTDP-specialiserade psykologikliniken Psykologvirke i Oslo. Jag är också knuten till forskarteamet Psykforsk – Innovativ behandlingsforskning vid sjukhuset i Østfold. Här förbereder vi det norska deltagandet i stora internationella studier med MDMA-assisterad psykoterapi för PTSD och psilocybinassisterad psykoterapi för behandlingsresistent depression. Vi håller också på att planera egna studier. Vi har genomgått utbildning i psykedelisk terapi, publicerat artiklar och driver föreläsningsverksamhet. Dessutom är jag involverad i ett forskningsprojekt där jag kontrollerar manualtrogenhet i en pågående internationell studie av psilocybin för behandlingsresistent depression i Oxford. Psykologvirke har också ett informellt samarbete med en lokal klinik som driver ketaminterapi för depression, där vi hjälper till med parallell psykoterapi.

Hur kan man förstå psykedelisk terapi ur ett ISTDP-perspektiv? Vad bidrar substanserna med?
Etymologiskt betyder psykedelika att sinnet visar sig eller manifesteras. Själsinnehåll, även omedvetet, framträder bland annat genom att egot mjukas upp och därigenom dess försvar. Psykedeliska substanser kan vid låga doser fungera som en katalysator för sedvanliga psykoterapiprocesser och vid höga doser transcendera den psykodynamiska nivå och agera på en mer existentiell nivå. Psykoterapi sjunger inte alltid för själen, men psykedeliska substanser gör ofta det.

En vanlig invändning från psykodynamiska terapimiljöer är att när man använder psykedelika så “hoppar man över” försvarsarbetet vilket gör att ingen verklig kapacitetsökning sker. Man hoppar direkt till känslorna. Det är sant att utan ett gradvist försvagande av försvaren inom ångesttrösklarna kan detta vara en mycket krävande upplevelse och den är definitivt inte för alla: It takes an ego to loose it. Uppmjukandet av egot är bra för personer på motståndsspektrat, men vid svårare skörhet kan man behöva andra mediciner. Dessa är relevanta bekymmer, men de bör inte missbrukas i splittingens tjänst. Alla terapimetoder har potentiella fallgropar åt det ena eller andra hållet. Psykedelikaassisterad terapi har ett antal fördelar jämfört med traditionell terapi, särskilt då att du på ett tillförlitligt och precist sätt kan gå i riktning mot de allra djupaste lagren av psyket och hålla dem öppna i flera timmar. När du bestämmer dig för att arbeta med omedvetna processer så har du alltså här ett robust verktyg. Vissa tycker att verktyget är för kraftfullt och oförutsägbart, som ett tveeggat svärd. Många tycker i och för sig detsamma om ISTDP och det finns ett frö av sanningen i det. Det är desto viktigare att se om det är möjligt att lära sig att hantera verktyget. Vi behöver all hjälp vi kan få när vi ställs inför motståndets råa krafter.

Det är också viktigt i detta sammanhang att nämna MDMA, som har en annan profil än klassiska psykedelika. Eftersom de senare har en mycket ospecifik effekt och inte har inneboende ångestreglerande egenskaper så kan de vara mer utmanande att arbeta med. Det förändrade medvetandetillståndet som MDMA tillhandahåller är lättare att tolerera och kännetecknas av en oxytocinrelaterad ökning av medkänsla och tillit. Detta motverkar ångest och därigenom försvar. När läkemedlet dessutom skärper de kognitiva förmågorna kan det skapa goda förutsättningar för en flera timmar lång mobilisering av UTA. På många sätt är MDMA den perfekta terapikatalysatorn och psykoterapins kinderägg: substansen reglerar ångest utan att sedera, den minskar försvaren utan att du tappar kontrollen och den skapar en grundläggande stämning av medkänsla och tillit samtidigt som den sensibiliserar för spektrat av andra känslor. Det finns, som jag nämnde tidigare, indikationer på att MDMA kan återaktivera kritiska utvecklingsperioder för socialt lärande hos möss. Kanske gäller detta även för människor? De tidiga MDMA-pionjärerna trodde att det mest unika inslaget med substansen var omstruktureringen av tidiga objektrelationer och därmed förändringen av tidiga känslomässiga scheman. Det kommer att bli spännande att se om MDMA-assisterad psykoterapi faktiskt kommer att leva upp till de förhoppningar och förväntningar som skapats av de små men välkontrollerade studierna som redan publicerats.

Vad menar du med att UTA kan mobiliseras i flera timmar? Och finns det inte risker förknippade med detta? 
MDMA har en komplex neurokemisk verkningsprofil där utsöndringen av oxytocin och andra hormoner ger en stark ökning av tillit. Patienterna känner sig trygga både i sinnet och kroppen, utan att man blir nedslöad – i motsats till hur traditionella mediciner fungerar. Tvärtom så blir man mer fokuserad och mer öppen för känslor. När du inte har ångest behöver du inte heller försvar. Kombinerat med en avsikt att arbeta med sina svårigheter inom den terapeutiska miljön, ger detta mer spelrum för UTA som inte längre blockeras av motståndet. Vissa kan fortfarande gå över ångesttrösklar, så visst finns det risker, men toleransfönstret utvidgas kraftigt och det går snabbare att reglera ner ångesten igen. För många innebär MDMA-psykoterapi att de under flera timmar i sträck kan gå in i sig själva och “läsa sig själva som en öppen bok”, som en deltagare uttryckte det.

Som jag förstått det är den vanligaste modellen för psykedelisk terapi en typ av stödterapi. Varför skulle ISTDP vara ett bra ramverk för psykedelisk terapi?
En av de saker jag verkligen gillar med både ISTDP och psykedelisk terapi är att de släpper fram de spontana, självläkande förmågor hos människor som vi alla besitter. Om psyket bara släpps in under ångesten och bakom försvaren så kommer det att, precis som övriga delar av kroppen, att börja läka sina sår på egen hand. En icke-direktiv terapimodell är vettig i detta avseendet. När UTA dominerar bör terapeuten inte stå i vägen utan följa med, lita på och lära av det som kommer upp. Samtidigt är det centralt att ha en djup psykologisk förståelse både under sessionerna innan de psykedeliska sessionerna och sedan efteråt i integrationen av materialet som dyker upp under en session. Jag tror att personer med erfarenhet av EDT kommer att ha en bra utgångspunkt för att utöva psykedelisk terapi eftersom de är vana vid att arbeta med krafter och motkrafter, vana med att vara i djup känslomässig bearbetning – och för att de inte kommer att låta sig skrämmas av lite mörker.

Jag var förresten på den otroligt solida konferensen “Colloquium on psychedelic psychiatry” som Nätverket för psykedelisk vetenskap arrangerade i Stockholm under hösten 2018. Trots ett annars mycket bra program slogs jag av att knappt några föreläsare hade ett explicit fokus på vikten av komplexa relationella känslor, och deras betydelse vad gäller utvecklingen och vidmakthållandet av psykiska störningar. Från det faktum att psykedelisk terapi i början huvudsakligen ägde rum inom en psykodynamisk ram så verkar pendeln nu ha gått långt i motsatt riktning. Nu finns det tyvärr få psykodynamiker som sätter sin prägel på fältet. Utan en djuppsykologisk inriktning är det i min mening inte möjligt att fullt ut utnyttja potentialen av psykedelikassisterad terapi. Och kanske svårare att undvika några av de vanligare fallgroparna. Den internationella mailinglistan EDT-list håller just nu på att skapa en separat undergrupp “EDT and Psychedelics” som jag hoppas att fler kommer att registrera sig för.

Hur tror du att den framtida vården kommer att se ut, kommer alla patienter att erbjudas psykedeliska substanser eller kommer det bara erbjudas vid komplexa fall? Och hur skulle du vilja att framtidens vård ska se ut?
Min största önskan för framtida vård är att patienter inte bara ska få möta wounded healers utan också healed healers. Psykedelikassisterad psykoterapi kan vara ett bra verktyg för att nå ännu djupare in i oss själva, bidra till en form av egenterapi som är nödvändig för att kunna nå tillräckligt djupt in i och uthärda det komplexa känslomässiga landskap vi vandrar runt i varje dag på jobbet.

När det gäller behandling för patienter bör inga specifika metoder erbjudas för alla. Inledningsvis kan det nog vara naturligt att tänka på att använda psykedelika som ett verktyg först vid behandlingsresistens, vid särskilda specialiserade kliniker. MDMA-assisterad psykoterapi tror jag kommer att vara lättare att implementera i bredare utsträckning, som en del av sedvanlig behandling. Och nu har jag inte ens diskuterat ketamin, där den tillgängliga forskningen är så solid att implementeringen kan ske omedelbart. För psilocybin och MDMA hoppas de drivande forskargrupperna på att substanserna blir godkända som läkemedel under de närmaste åren. Detta hänger på om de preliminära resultaten från mindre studier bekräftas i de nu pågående stora fas 3-studierna. Låt oss hoppas att alla dessa små fynd visar sig hålla i större studier och vara generaliserbara så att vi kan få fler verktyg i vårt arbete – för att hjälpa oss själva, våra patienter och våra nära och kära.


Här hittar du de senaste intervjuerna som vi publicerat:

Jeanne Isaksen: “ISTDP-miljön har en lång väg att gå när det gäller känslomässig öppenhet”

Här kommer en intervju med Jeanne Isaksen, leg. psykolog. Jeanne har tidigare varit ordförande i dansk selskab for ISTDP och driver i nuläget ISTDP-instituttet som erbjuder utbildning och handledning inom ISTDP i Danmark.

Jeanne Isaksen

Hur känns det att arbeta med och lära ut ISTDP just nu?  
För mig är det berikande att arbeta med ISTDP – det är fascinerande att försöka förstå och fånga komplexiteten i våra mänskliga reaktioner, känslor, tankar och behov – i synnerhet de som utspelar sig här och nu i relation till de människor vi omger oss med och som vi står nära. Och att se hur våra tidiga byggstenar, anknytningsupplevelser – på gott och ont – ingriper och kan störa våra nuvarande relationer eller få oss att skada oss själva, avvisa oss själva och bli självkritiska. Alltså få oss att dra oss undan från kontakt, bli ångestfyllda och så vidare. Det är rörande och givande att försöka nå varje patient, att komma till kärnan och se hur alla dessa negativa erfarenheter från förr kan förvandlas och göra att patienten istället blir en starkare, mer omtänksam människa. Att hjälpa patienten att få en tydligare kontakt med sig själv och med andra. Och att få bevittna hur denna omvandling leder till förbättring och framgångar hos patienten.

Samma komplexitet finns ju naturligtvis i alla oss som har negativa anknytningserfarenheter. Som terapeuter springer vi också in i dessa oläkta sår när till exempel våra patienter är avvisande, nedvärderande, hotfulla, hjälplösa, passiva, ångestfyllda etc. Vi påverkas efter sessionen och kan bli deprimerade, självkritiska, nedslagna, oroliga, börja älta och så vidare. Kanske blir vi avvisande redan under sessionen eller så överarbetar vi, får huvudvärk eller andra ångestreaktioner. Det är här jag tror att ISTDP-miljön behöver utvecklas mycket.

Hur kommer det sig att motöverföringstemat blivit så viktigt för dig?
Under 2003 gick jag med i den första ISTDP-coregruppen i Danmark, med Patricia Coughlin som lärare. Jag hade naturligtvis många reaktioner och symtom både av att läsa teorin men också när jag såg Patricias eller mina kursares terapifilmer. Tre dagar i följd med tung exponering för känslomässigt patientmaterial – det är heavy att smälta! Det var som om det fanns så mycket eget material, så mycket känslomässiga processer, ångest och försvar som öppnade sig i mig – att det kändes som att jag skulle spricka. Vart skulle allt detta ta vägen på så lite tid?

Jag kommer från en bakgrund av läsa en 5-årig utbildning i gestaltterapi (“krop-gestalt terapi“) där det var helt centralt att berätta om hur våra egna oläkta sår och besvär kunde störa vårt arbete som terapeuter. Vi pratade öppet om detta. Men i coregruppen – kanske ISTDP-miljön generellt – var det inte vanligt eller naturligt att fokusera, vara öppen om eller reflektera kring de egna känslomässiga processer som drog igång under utbildningen. Men jag behövde det. Och Patricia började öppna upp för detta.

Längre fram träffade jag och pratade mycket med Jon Frederickson om dessa erfarenheter, och om mina lärdomar från gestaltterapiutbildningen, och det var anledningen till att vi i min senare coregrupp avsatte tid för systematisk gruppreflektion varje dag i coregruppen. Under denna tid gavs vi utrymme att vända blicken inåt för att observera och öka medvetenheten om våra egna konflikt- och persontrianglar, och gavs möjlighet att sätta ord på vad som hade aktiverats i oss själva. Våra omedvetna processer och dynamiska konflikter.

Hur förhåller du dig till studenternas känslomässiga reaktioner när du undervisar inom ISTDP?
Som ISTDP-lärare har jag fortsatt denna tradition med gruppreflektion kring deltagarens inre dynamik. Ju mer vi kan relatera till oss själva och medvetandegöra egna oavsiktliga och omedvetna reaktioner – desto bättre kan vi se dessa processer i våra patienter och förhoppningsvis se till att vi lever upp till vår potential när vi sitter ner med patienterna. Det går hand i hand som jag ser det.

Men när det gäller att förstå denna komplexitet, alltså interaktionen mellan mig som terapeut, mina egna psykodynamiska konflikter och min patients inre dynamik så har vi fortfarande en lång väg att gå, tycker jag. Jag upplever inte att vår ISTDP-miljö i allmänhet hanterar detta tillräckligt bra ännu. Kanske handlar detta om att det är möjligt att tänka att motöverföringen “tillhör det terapeutiska rummet” och därför är “privat”. Kanske handlar det om att ISTDP som metod är svår att lära sig och att vi därför blir väldigt fokuserade på om vi “ser” rätt saker: Kan jag identifiera patientens ångestreaktioner och försvar korrekt? Var befinner sig patienten på spektrat? Gör jag rätt interventioner? Vårt fokus fastnar på patienten, och i mindre utsträckning på interaktionen med terapeuten. Eller så handlar det kanske om att arbete med våra egna känslor kräver mod, mognad och erfarenhet för att våga öppna upp och säga det som behöver sägas – för både handledare och handledare.

I linje med att jag själv har blivit mer erfaren och mognat som lärare och handledare har jag med tiden fått mer mod och öppenhet att bjuda in mina studenter till att prata om hur de reagerar på att träffa sina patienter. Fler frågor i stil med: – Är motöverföringsreaktioner aktiverade? Har du egna symptom? Är egna psykodynamiska teman aktiverade? Frågor om reaktioner och teman som färgar av sig på det terapeutiska arbetet. Tack vare Tony Rousmanieres bidrag med deliberate practice och den handledning som jag har fått från honom har jag och vi som ISTDP-community fått ett större ordförråd för dessa processer och några nya sätt att integrera detta på i vår handledning, så att vi kan utbilda våra elever och oss själva att få mer kapacitet som terapeuter. Det finns en ny öppenhet och kreativitet i handledningssituationen som gör att vi nu kan fördjupa, medvetandegöra och öka studentens förståelse för vad som händer i samverkan mellan patienten och terapeutens intrapsykiska dynamik. 

Tony Rousmaniere har bidragit till att normalisera att vi precis som alla andra “idrottare” har gamla skador som kan dyka upp och hindra oss från att göra vad vi borde. Dessa metaforer har varit till god hjälp för mina studenter att vara mer öppenhjärtliga och reflektera mer över huruvida deras egna processer och gamla skador kan spela en avgörande roll i terapier som har kört fast. Och vi kan sedan göra delar av detta medvetet, så att studenten kan komma vidare med sin patient. Det här finner jag och mina elever mycket givande. Vi är fortfarande i ett tidigt skede, men jag förväntar mig att detta kommer att bidra positivt till hur utbildning sker inom ISTDP-miljön.

Finns det inte risker med att fokusera för mycket på motöverföring?
Jag ser absolut en risk i detta – nämligen att du kan “gömma sig bakom att prata om dig själv”. Till exempel gjorde jag detta under mina år som gestaltterapeut där vi inte tittade på film och observerade hur patienten reagerade på mina interventioner. Så hur hittar vi som lärare balansen mellan att å ena sidan fokusera på att se patientens dynamik, ångest och försvar, vilket innebär att terapin inte tar fart – och å andra sidan att fokusera på studenten och hans motöverföringar eller bristande kapacitet, vilket hindrar honom från att upprätthålla kontinuerlig pressure utan att själv bli för ångestfylld?

Jag är tacksam för de många år som jag har blivit handledd av Patricia Coughlin, Jon Frederickson, Allan Abbass och Josette ten Have-de Labije. Där har jag verkligen upplevt styrkan i den träning och erfarenhet som det innebär att systematiskt analysera videoinspelningar. Var är ångesten just nu? Vilka försvar gör patienten just nu? Vilken överföringsdynamik iscensätts här? För att kunna hjälpa mig som terapeut när mina terapier har kört fast – så att min patient kan bli bättre.

Men som lärare står jag för närvarande inför en inre diskussion och utprovningsprocess. Ska jag betona patientens respons-på-intervention – och fortsätta i mina lärares efterföljd – eller ska jag snarare betona terapeutens respons-på-patienten, terapeutens egna känslomässiga reaktioner? Min egen “take” på detta är att första- och andraårsstudenterna under coreutbildningen ska lära sig de grundläggande ISTDP-färdigheterna: respons-på-interventionkänslor-ångest–försvar och att kunna intervenera i relation till detta. Min upplevelse är att detta i sig självt kan utveckla kapaciteten hos studenterna. Och sedan under andra och tredje året för vi in allt djupare reflektioner av eget dynamiskt material som kan spela in när behandlingar inte kommer någon vart.

Tid och erfarenhet kommer att visa vilket av dessa två fokus som underlättar inlärningen av ISTDP bäst och vilka anpassningar som behövs. En sak är dock säker: vår kunskap och våra metoder för att arbeta med och utbilda inom ISTDP är i en underbar – förhoppningsvis uppåtgående – utvecklingsprocess, och nya förståelser av psyket kommer att dyka upp som kommer att få oss att se och förstå något som vi inte gjorde tidigare. 

Lärande är alltid möjligt – vi kommer inte att bli uttråkade!


Här är de senaste intervjuerna på ISTDP-sweden: