Här kommer några reflektioner om ISTDP med anledning av det nyligen passerade decennieskiftet. Det här är en argumenterande text som inte avspeglar föreningens åsikter, utan de är författarens egna.
ISTDP på 10-talet
ETableringen i Sverige
Redan på åttiotalet läste svenska psykoterapistudenter böcker av David Malan och Habib Davanloo. Ett av Davanloos videoband cirkulerade också redan då. Men det var i och med att Patricia Coughlin startade en coreutbildning under 2009 i Stockholm som saker tog fart. Runtom i landet fanns det innan detta bara enstaka terapeuter som arbetade med ISTDP. Ett exempel på en sådan är den alldeles för tidigt bortgångne psykoterapeuten Anders Forsner som utbildat sig hos Davanloo i Montreal, och som gjorde ett väldigt starkt avtryck på psykoterapin i Umeå. Han var bland annat en mycket uppskattad terapeut som erbjöd egenterapi vid psykologprogrammet.
Så småningom kom även Jon Frederickson och Allan Abbass hit för kortare och längre kurser. Ett avgörande arrangemang var under 2012 då Patricia och Allan samlade flera hundra deltagare för en tvådagarskonferens i Göteborg. Förutom att intresset var skyhögt bidrog detta evenemang till att säkra föreningens ekonomi för många år därefter. Efter hand så har den andra generationen terapeuter gjort den första sällskap. Monica Urru, Tony Rosemaniere, Angela Cooper och Joel Town har kommit hit för olika workshops under de senaste åren. Jon började även så småningom att utbilda lärare i norden, och Tobias Nordqvist och Lena Sjöholm var de första att hoppa på lärarutbildningen training of trainers. Tobias var den förste svensken att starta coreutbildning under 2013, och han har sedan startat minst en ny grupp om året. Under 2020 – dvs. sju år senare – kommer några av hans studenter att starta coreutbildningar (däribland jag själv).
istdp just nu
Föreningen och dess medlemmar arrangerar runt tjugo ISTDP-relaterade evenemang varje år i Sverige. Vissa av dem är små och samlar 15-20 deltagare, medan andra är större och lyckas samla uppemot 100 personer. De flesta psykologprogrammen introducerar metoden och intresset brukar vara stort bland studenterna. Under det senaste året har de första forskningsprojekten med svenska terapeuter och svenska patienter kommit igång. Vi har även hunnit bli drygt hundra personer som genomgått coreutbildningen, och ytterligare ett femtiotal personer är under pågående utbildning. I nuläget startar dessutom det svenska ISTDP-institutet minst fem coregrupper om året. Den mediala uppmärksamheten ökar också långsamt. Exempelvis hade psykologtidningen hade nyligen ett stort specialnummer om ISTDP, och för lite drygt ett år sedan hade en av de största kanadensiska dagstidningarna ett stort reportage om ISTDP.
Förutom att det finns enstaka ISTDP-terapeuter på många vårdmottagningar runtom i landet finns det även ISTDP-team på flera ställen (Psykiatri nordväst i Stockholm, Norra Stockholms psykiatri, Praktikertjänst Lidingö, Psykiatrimottagning Kungälv) och på flera orter är arbete med att bygga upp ISTDP-verksamheter på gång. På vår hemsida listar vi nu drygt 50 privatpraktiserande terapeuter över hela landet, och varje månad besöks den av 800 personer. I Stockholm har det dessutom vuxit fram en större privat ISTDP-mottagning vid Mariatorget, som i nuläget inhyser ett tiotal terapeuter.
Reflektioner om ISTDP inför 20-talet
Terapeuter
Under 20-talet kommer ISTDP att växa. Mycket. Vi kommer bli fler terapeuter och arbeta inom långt många fler verksamheter. Om fem år kommer vi vara runt två hundra ISTDP-terapeuter i Sverige. Jag förutspår vidare att vi vid nästa decennieskifte kommer vara runt tusen, förutsatt att vi även börjar utbilda läkare, socionomer, sjukgymnaster, sjuksköterskor och arbetsterapeuter.
Förutom en fortsatt närvaro inom svensk öppenvård så kommer ISTDP sannolikt etablera sig inom slutenvård och behandlingshem, i arbete med beroende, ätstörningar och psykos. Om forskningen på ISTDP för somatiska tillstånd fortsätter att växa så kommer vi kanske även se ISTDP utanför psykiatrisk vård. Sannolikt kommer några följa det danska exemplet och arbeta med ISTDP för chefer och organisationer. Parallellt med detta tycks den övergripande utvecklingen peka i riktning mot en fortsatt nedskärning av den offentliga vården, med allt mindre resurser för psykoterapi.
Utbildningen
Fortfarande är det högst osäkert vilket som är det bästa sättet att utbilda skickliga psykoterapeuter på. Davanloo tog fram coreutbildningen som ett sätt att kunna utbilda personer över hela världen genom intensiva möten utspridda över året. Men är detta verkligen den mest effektiva modellen för psykoterapiutbildning? Fortfarande har ingen forskning kunnat visa på robusta effekter av varken psykoterapiutbildning eller psykoterapihandledning.
Deliberate practice som fenomen har bidragit till att skapa ramar för ett utforskande arbete som handlar om att ta fram nya former för att utveckla psykoterapiexpertis. Vad behöver psykoterapeuter träna på under olika tidpunkter av sin utveckling? Kommer olika former av träning visa sig vara mer effektiva än andra? Kanske kommer Jons övningar med standardfraser bli en ny genre av psykoterapiutbildning, kanske i Roberts robotformat. Eller så är det Tonys kapacitetsökande övningar som bidrar till detta, kanske i kombination med intensiv psykedelisk egenterapi.
Den fortsatta teknologiska utvecklingen och att det nu finns ISTDP-lärare på så många ställen öppnar nya möjligheter. Utbildningen kommer att modifieras för olika ändamål. Jag förutspår att ISTDP-institutet och andra utbildare kommer att ta fram nya utbildningar med olika målgrupper. Kanske en mindre krävande och mer teoretisk utbildning för personer som inte arbetar med terapi. Kanske en mer krävande utbildning för de som verkligen vill satsa på att bli psykoterapiexperter. Säkert en påbyggnadsutbildning som är mer strukturerad, fokuserad och intensiv.
Forskning
Även om Davanloo var systematisk i sitt tillvägagångssätt så bidrog han inte till att publicera studier som följde spelreglerna kring medicinsk forskning. Socialstyrelsens experter betraktar sannolikt ISTDP som ett marginellt fenomen. De randomiserade-kontrollerade studier som finns är få, med små stickprov och med en generellt sett låg metodologisk kvalitet. Under 20-talet kommer ISTDP-gemenskapen se sig manad att genomföra ett antal randomiserade-kontrollerade studier. Inte bara utifrån ambitionen att djupare förstå möjligheter med, begränsningar för och mekanismer som ligger bakom ISTDP, utan också för att skapa politisk bärkraft. Oberoende forskarlag behöver under 20-talet visa att ISTDP är en effektiv behandling vid olika tillstånd. Alla studier kan inte längre bära Allan Abbass namn.
Forskargrupper i Kanada, Norge, Sverige och Iran kommer publicera ISTDP-forskning under 20-talet. Säkert också på andra ställen. Men kommer forskningen visa att ISTDP är mer effektivt än någon annan terapimetod, eller fortsätter psykoterapifältet att vara dömt till det eviga dodo bird-utfallet “Everybody has won and all must have prizes”?
Teoretisk utveckling
ISTDP kommer att växa och långt många fler personer kommer låta sin UTA resonera med Davanloos ursprungliga principer. Detta kommer leda till många nya, intensiva praktiska och teoretiska skärningspunkter. Att låta begrepp som “primitivt mordiskt raseri” och “upplåsning av det omedvetna” stå i centrum för en teoribildning har påkallat mycket uppmärksamhet. Men det har också bidragit till enorma missförstånd, splitting och isolering av många ISTDP-terapeuter. Under 20-talet kommer ISTDP förhoppningsvis få en ny teoretisk skrud. En skrud som inte bara är mer lättsmält, utan också tydligare förankrad i grundforskning inom neurobiologi, anknytningsforskning, emotionsforskning och inlärningsteori.
Förutom ett förfinande av de grundläggande teoretiska principerna så kommer 20-talet täcka in nya områden dit teoribygget inte hunnit än. Jon Frederickson och Allan Abbass har nya böcker på gång om skörhet. Dessa kommer sannolikt bidra till att vi med större precision och klarhet kan närma oss primitiva försvar och hög ångest. Men det räcker inte med en handfull stjärnor i himlen som skapar teorier. I mötet mellan teoretiska principer, terapeuter som försöker tillämpa dem och patienter som reagerar på denna tillämpning kommer nya teorier att vaskas fram över tid. Det är av yttersta vikt att vi skapar forum där denna teoretiska process kan utvecklas.
Möjliga kontroverser
Fler ISTDP-terapeuter – fler problem? Med tanke på alla primitiva processer som redan ägt rum inom ramarna för den korta ISTDP-historien internationellt så vore det inte förvånande om även vi här i Sverige hamnar i infekterade revirpinkanden och pajkastningar. Sannolikt kommer det uppstå konflikter kring vilka som får kalla sig ISTDP-terapeuter, och vem vet, rätt vad det är uppstår kanske diskussioner om hårdare certifieringsprocesser. Med en ökning i antalet utbildningar så kommer säkert liknande processer dyka upp där: vem har rätt att utbilda och vilka utbildningar håller måttet? “Det du håller på med är inte riktig ISTDP!”
Den ökade uppmärksamheten och intresset kommer kanske väcka någon form av backlash på sikt. Inom vissa regioner, däribland Region Stockholm, har det förts diskussioner om hur man kan öka terapeuternas följsamhet till de regionala vårdriktlinjerna. I nuläget har vi svenska terapeuter en relativ frihet inom ramarna för våra legitimationer. Skulle riktlinjerna följas hårdare så innebär det att möjligheten att bedriva ISTDP inom offentlig vård sannolikt kommer att minska kraftigt. För de flesta diagnoser skulle KBT prioriteras, baserat på det gedigna forskningsstödet. “Du får inte bedriva ISTDP med ångestpatienter!”
Fotnot: Ovanstående är en argumenterande text som inte avspeglar föreningens åsikter, utan de är författarens egna.