Mikkel Reher-Langberg: "Vi använder Davanloos ord, men musiken är annorlunda."

I den här intervjun med Mikkel Reher-Langberg diskuterar vi hans kommande bok om Davanloo och ISTDP och mycket annat. Mikkel är psykolog och ordförande för det danska ISTDP-sällskapet. År 2018 gav han ut en bok om Freuds jagbegrepp, Faces of the Freudian ‘I’: The Structure of the Ego in Psychoanalysis. Tillsammans med några kollegor så driver han sedan några år tillbaka den privata mottagningen Emotion center i Köpenhamn.

Klik her for at se den danske version af denne tekst. Click here to read the english version of this text.

Vad är det som upptar dig just nu?
Som du vet arbetar jag på heltid på en privat ISTDP-klinik i Köpenhamn, och jag är fortfarande mycket upptagen med att lära mig hur jag ska arbeta med ISTDP. Vid sidan av det kliniska arbetet är jag på väg att skriva den bok vi ska prata om här. Dessutom har jag varit upptagen med meditation de senaste åren, vilket jag hoppas kunna ägna mig mer åt när boken är klar.

Porträtt Mikkel Reher-Langberg — Mikkel Reher-Langberg

Du håller på att avsluta arbetet med den här boken i två band om ISTDP. När jag hört dig prata om den så har jag fått intrycket av att du vill bidra till någon slags “back to the roots”-process: tillbaka till Davanloos fundament. Vad är bakgrunden till boken?
Bakgrunden är att jag under de senaste åren har studerat för John Rathauser. Han har en stil som ligger mycket nära Davanloos teknik runt 1990. Jag såg Johns arbete på IEDTA-kongressen i Amsterdam 2016 och blev helt såld på hans stil. Jag lärde mig grunderna inom ISTDP genom Jon Fredericksons och Allan Abbass format och stilar, och har sedan jag började arbeta med John arbetat för att förstå vad som är hans unika stil. Med tiden blev Johns och mitt samarbete närmare och mer av en vänskap, och jag tror att John efter ett tag kunde se att jag ofta förstod och artikulerade hans arbete på ett sätt som han själv inte kunde. Trots att hans kliniska intuition är mycket starkare än min egen.

Vid ett tillfälle föreslog John att vi skulle skriva en bok tillsammans och dra nytta av våra olika styrkor. Det var i början av 2019. Jag föreslog att vi skulle skriva boken som en introduktion till Davanloo, vilket vi snabbt blev eniga om. Jag har i första hand intresserat mig för bokens första band, som är ett försök att presentera en sammanhängande presentation av Davanloos teori och metodik. Den andra volymen består av Johns fall, som vi har skrivit kommentarer till. Skrivandet av boken har för mig personligen varit ett sätt att integrera min förståelse av Johns arbete genom en mycket nära läsning av Davanloo.

Har du lust att berätta om några av de centrala fynd du gjort när du närläst Davanloo på det sättet som du gjort?
Det är svårt att peka ut enskilda fynd. Att vända mig tillbaka till Davanloo har krävt en grundläggande omstrukturering av vad jag trodde att jag visste om ISTDP. Det jag har varit mest intresserad av utöver Davanloos begreppsapparat har varit Davanloos sätt att tänka på och orientera det kliniska arbetet. Jag har försökt avkoda logiken i hans kliniska tänkande genom att undersöka kontrasterna mellan hans stil och senare versioner av ISTDP. På så sätt kanske jag lägger för stor vikt vid skillnaderna mellan Davanloo och andra lärare, snarare än likheterna.

Med detta sagt anser jag samtidigt att det finns en kvalitativ skillnad mellan det sätt på vilket de flesta av oss förstår ISTDP i dag och det sätt på vilket jag anser att Davanloo förstod sitt hantverk på. Vi använder alla samma ord som Davanloo, men musiken är annorlunda, och jag tror inte att det bara beror på att Davanloo hade/har en djupare klinisk intuition än vad de flesta av oss andra.

Ett område där jag anser att detta visar sig tydligt är att många idag verkar förstå ISTDP som en känslofokuserad eller upplevelsebaserad terapi. Till exempel har den svenska ISTDP-gruppen på Facebook en banner som säger “the deeper you feel, the more you heal”. Detta kan verka oskyldigt, men i praktiken innebär det att många ISTDP-terapeuter är mest intresserade av att “komma till känslorna”, som om det vore ett mål i sig självt att uppleva känslor.

Detta perspektiv har naturligtvis sina styrkor, precis som andra terapiformer har sina styrkor, men jag anser att det är ett perspektiv som skiljer sig kvalitativt från Davanloos – åtminstone det perspektiv han hade fram till slutet av 1990-talet. De känslor han är (eller var) intresserad av är särskilt de som är förknippade med arbete med motstånd, och de är inte ett mål i sig – de är ett medel för att få en djupare förståelse för och arbeta sig igenom patientens omedvetna. På så sätt använder Davanloo motstånd på ett annat sätt än vad de flesta ISTDP-terapeuter gör idag, vilket har konsekvenser för hur arbetet ser ut i praktiken.

Du säger nästan att det är att tala om en ny terapiform som utvecklats “post Davanloo”. Kan du gå in mer på detaljerna i vad som är så annorlunda, kanske med ett kliniskt exempel? Hur är Davanloo/Rathauser-ISTDP skiljt från Frederickson/Abbass-ISTDP?
Jag tycker verkligen att det är värt att överväga om det är samma form av terapi! En konkret klinisk skillnad är att många i dag har lärt sig att “gå igenom” motstånd, genom att välja vad man skulle kunna kalla “minsta motståndets väg”, medan Davanloo följer “största motståndets väg”. Men jag tror att den största skillnaden ligger i förståelsen av terapin – inte i de tekniska interventionerna.

Om du ändrar andan i en metod, är den då fortfarande densamma? Det är svårt att ge ett kliniskt exempel, men vi kanske kan jämföra det med yoga. Om du använder de olika positionerna som gymnastik eller styrketräning, är det då fortfarande samma sak som att använda yoga som en andlig praktik? Om man förstår ISTDP som en form av exponering för känslomässig intimitet, där den terapeutiska potentialen ligger i att underlätta genombrott av känslor eller korrigerande känslomässiga upplevelser med terapeuten, vilket många gör, överskuggar det lätt den del av arbetet som handlar om att skapa insikt i det omedvetna. Vi kan säga att det ena inte utesluter det andra, men i praktiken tror jag fortfarande att många använder metoden som om exponering av de egna känslorna vore ett mål i sig.

Det finns mycket gott i det – men jag tror att det är viktigt att vara medveten om vart det gör med terapin som helhet.

Du har tidigare skrivit en bok om Freuds jagbegrepp och intresserat dig en del för filosofi – saker som passar väl in i den psykoanalytiska litterära traditionen. Borde vi som håller på med ISTDP intressera oss mer för att läsa klassiska originaltexter? Eller är det en positiv sak att fokus i ISTDP-communityt snarare är på hantverket och att se på videoinspelningar?
Både ja och nej – jag är inte säker på att den psykoanalytiska litteraturen är relevant för vår metod, precis som man inte lär sig att springa hundrameterslopp av en maratonlöpare. Vi använder oss inte av överföringsneuros, så det är svårt att jämföra metoderna annat än i princip. Om det ska ske ett utbyte tror jag att det finns något vackert, seriöst och generöst i vårt sätt att utbilda inom ISTDP som jag tror att den psykoanalytiska miljön skulle kunna dra nytta av.

Ett område där jag tror att det skulle vara fruktbart att inkludera mer psykoanalytisk teori är för att förstå de psykiska nivåerna som är djupare än känslolivet. Den psykoanalytiska traditionen har ett språk för de drivkrafter och den intersubjektiva dynamik som ger upphov till manifesta känslor som vi inte alls har i ISTDP-miljön. Att införliva detta kommer att ha betydelse för hur vi förstår den terapeutiska processen som helhet. Jag tror att en av de nästa saker som kommer att behövas i ISTDP-miljön är att fler människor engagerar sig i konceptualiseringen av fas 6/7 i den centrala dynamiska sekvensen – alltså working through – som vi tyvärr inte har någon sammanhängande förståelse av för närvarande. Denna fas är nära relaterad till det sätt på vilket vi ser på själva meningsskapandet och den terapeutiska mekanismen bakom det vi håller på med. Där tror jag att det är nödvändigt att återvända till den psykoanalytiska traditionen för att få hjälp och utvidga våra perspektiv.

Vad ser du som de stora utmaningarna för ISTDP-communityt under de kommande åren?
Jag tror att det finns många som började lära sig ISTDP ungefär samtidigt som Co-Creating Change kom ut, som har ägnat mycket tid åt teknik och som nu befinner sig vid en punkt i sin utveckling som terapeuter där de behöver något som hjälper dem att utveckla en djupare förståelse för själva den terapeutiska processen. Jag tror att vi behöver litteratur och utbildning som fokuserar på de stora processerna så att vi kan börja använda tekniken på ett smidigare sätt.

Utöver detta har jag personligen två saker som jag skulle vilja se inom en snar framtid. För det första att någon skulle utveckla en fenomenologi för metoden – en beskrivning av strukturerna i patientens och terapeutens inre upplevelser av processen. För det andra att någon skrev mer detaljerat om terapeutens användning av försvar i processen och hur de vanligtvis ser ut. Tyvärr tror jag att vi som miljö kan ha en tendens att lägga större vikt vid patientens försvar av processen än vid våra egna, och jag tror att många av metodens tekniska fallgropar, med tanke på den senaste debatten om dess skadeverkningar, skulle kunna avhjälpas genom att vi fokuserar mer på vår egen neurotiska användning av tekniken.

Vad skulle en sådan fenomenologi beskriva och innehålla? Vill du spekulera lite?
Hur upplevs det när terapiprocessen tiltar över till överföringen? Hur upplevs det när den omedvetna alliansen är hög jämfört med när den är låg? Hur upplevs det när den medvetna alliansen är stadigt etablerad jämfört med när den inte är det? Hur upplevs ökningar i komplexa överföringskänslor innan de bryter igenom? Hur upplevs skiftet från före till efter instant repression? Hur är upplevelsen av att få en projektion deaktiverad? Hur känns det att få sitt centrala motstånd utmanat på rätt sätt, och hur känns det när terapeuten bara hamrar på utan att ha klargjort vad syftet med det är?

Jag tror att den här typen av beskrivningar skulle göra det lättare, särskilt för nya terapeuter som ännu inte har utvecklat sin egen erfarenhet av motöverföring, att förstå patienten. För att kunna finjustera sin metod utifrån den erfarenhet som patienten uttrycker, utöver att använda sig av de mer grova objektiva tecknen såsom suckar.

Vad kämpar du med att lära dig som ISTDP-terapeut just nu?
Jag arbetar mest med att stabilisera min empatiska inlevelseförmåga. En sida av detta är att jag försöker hitta ett sätt att sluta använda ISTDP-terapeutrollen som ett försvar mot känslomässig intimitet. En annan är att jag försöker att lära mig att ha ett grepp om metoden som varken är för hårt eller för löst.

Det här är något som jag och många av läsarna säkert känner igen sig i – att vi använder ISTDP-terapeutrollen som ett försvar. Tror du att ISTDP är extra sårbart för den här typen av problem, med tanke på det fokus som vi lägger vid det tekniska hantverket?
Ja, jag tror att vi som ISTDP-terapeuter är sårbara på minst två områden. Den ena är den höga känslomässiga intensiteten i kontakten med patienten som ligger till grund för metoden. Det andra är att vi har mycket tydliga och högkvalitativa förebilder att förhålla oss till redan från början av vårt arbete, både när det gäller tekniska instruktioner och specifika lärares arbete. På så sätt har vi mycket stora skor att fylla, och de flesta av oss som är intresserade av ISTDP är mycket ambitiösa för vår egen och våra patienters räkning.

Om vi tänker efter är det nästan en traumatisk situation att försätta sig i, särskilt som nyutbildad psykolog. När vi sitter där och måste navigera på en hög nivå av känslomässig intensitet som vi inte förstår helt och hållet, på en mycket hög teknisk nivå som vi inte behärskar helt och hållet, men som vi måste övertyga oss själva om att vi behärskar. Och som vi tror att vi måste övertyga patienten och våra kollegor om att vi behärskar. Då är scenen liksom bäddad för att vi ska få en terapeuteneuros, där vår terapeutpersonlighet inte underlättar vår personliga utveckling i arbetet, utan står i vägen för den eftersom den inte avspeglar oss.

ISTDP förutsätter att vi kan gå hela vägen från inquiry till unlocking. Vi måste ha styr på systemet som helhet innan det verkligen fungerar, och på så sätt blir inlärningen av metoden som att lägga ett pussel där motivet hela tiden förändras. På så sätt är det logiskt att vi kanske mer än terapeuter från andra terapiinriktningar får en slags prematur terapeutidentitet som en del av vår utveckling.

Om du uppskattade den här intervjun med Mikkel Reher-Langberg så kanske du är nyfiken på våra andra intervjuer:

Mikkel Reher-Langberg: “Vi använder Davanloos ord, men musiken är annorlunda.”

2 reaktioner till “Mikkel Reher-Langberg: “Vi använder Davanloos ord, men musiken är annorlunda.””