Här kommer en intervju med Jeanne Isaksen, leg. psykolog. Jeanne har tidigare varit ordförande i dansk selskab for ISTDP och driver i nuläget ISTDP-instituttet som erbjuder utbildning och handledning inom ISTDP i Danmark.
Hur känns det att arbeta med och lära ut ISTDP just nu?
För mig är det berikande att arbeta med ISTDP – det är fascinerande att försöka förstå och fånga komplexiteten i våra mänskliga reaktioner, känslor, tankar och behov – i synnerhet de som utspelar sig här och nu i relation till de människor vi omger oss med och som vi står nära. Och att se hur våra tidiga byggstenar, anknytningsupplevelser – på gott och ont – ingriper och kan störa våra nuvarande relationer eller få oss att skada oss själva, avvisa oss själva och bli självkritiska. Alltså få oss att dra oss undan från kontakt, bli ångestfyllda och så vidare. Det är rörande och givande att försöka nå varje patient, att komma till kärnan och se hur alla dessa negativa erfarenheter från förr kan förvandlas och göra att patienten istället blir en starkare, mer omtänksam människa. Att hjälpa patienten att få en tydligare kontakt med sig själv och med andra. Och att få bevittna hur denna omvandling leder till förbättring och framgångar hos patienten.
Samma komplexitet finns ju naturligtvis i alla oss som har negativa anknytningserfarenheter. Som terapeuter springer vi också in i dessa oläkta sår när till exempel våra patienter är avvisande, nedvärderande, hotfulla, hjälplösa, passiva, ångestfyllda etc. Vi påverkas efter sessionen och kan bli deprimerade, självkritiska, nedslagna, oroliga, börja älta och så vidare. Kanske blir vi avvisande redan under sessionen eller så överarbetar vi, får huvudvärk eller andra ångestreaktioner. Det är här jag tror att ISTDP-miljön behöver utvecklas mycket.
Hur kommer det sig att motöverföringstemat blivit så viktigt för dig?
Under 2003 gick jag med i den första ISTDP-coregruppen i Danmark, med Patricia Coughlin som lärare. Jag hade naturligtvis många reaktioner och symtom både av att läsa teorin men också när jag såg Patricias eller mina kursares terapifilmer. Tre dagar i följd med tung exponering för känslomässigt patientmaterial – det är heavy att smälta! Det var som om det fanns så mycket eget material, så mycket känslomässiga processer, ångest och försvar som öppnade sig i mig – att det kändes som att jag skulle spricka. Vart skulle allt detta ta vägen på så lite tid?
Jag kommer från en bakgrund av läsa en 5-årig utbildning i gestaltterapi (“krop-gestalt terapi“) där det var helt centralt att berätta om hur våra egna oläkta sår och besvär kunde störa vårt arbete som terapeuter. Vi pratade öppet om detta. Men i coregruppen – kanske ISTDP-miljön generellt – var det inte vanligt eller naturligt att fokusera, vara öppen om eller reflektera kring de egna känslomässiga processer som drog igång under utbildningen. Men jag behövde det. Och Patricia började öppna upp för detta.
Längre fram träffade jag och pratade mycket med Jon Frederickson om dessa erfarenheter, och om mina lärdomar från gestaltterapiutbildningen, och det var anledningen till att vi i min senare coregrupp avsatte tid för systematisk gruppreflektion varje dag i coregruppen. Under denna tid gavs vi utrymme att vända blicken inåt för att observera och öka medvetenheten om våra egna konflikt- och persontrianglar, och gavs möjlighet att sätta ord på vad som hade aktiverats i oss själva. Våra omedvetna processer och dynamiska konflikter.
Hur förhåller du dig till studenternas känslomässiga reaktioner när du undervisar inom ISTDP?
Som ISTDP-lärare har jag fortsatt denna tradition med gruppreflektion kring deltagarens inre dynamik. Ju mer vi kan relatera till oss själva och medvetandegöra egna oavsiktliga och omedvetna reaktioner – desto bättre kan vi se dessa processer i våra patienter och förhoppningsvis se till att vi lever upp till vår potential när vi sitter ner med patienterna. Det går hand i hand som jag ser det.
Men när det gäller att förstå denna komplexitet, alltså interaktionen mellan mig som terapeut, mina egna psykodynamiska konflikter och min patients inre dynamik så har vi fortfarande en lång väg att gå, tycker jag. Jag upplever inte att vår ISTDP-miljö i allmänhet hanterar detta tillräckligt bra ännu. Kanske handlar detta om att det är möjligt att tänka att motöverföringen “tillhör det terapeutiska rummet” och därför är “privat”. Kanske handlar det om att ISTDP som metod är svår att lära sig och att vi därför blir väldigt fokuserade på om vi “ser” rätt saker: Kan jag identifiera patientens ångestreaktioner och försvar korrekt? Var befinner sig patienten på spektrat? Gör jag rätt interventioner? Vårt fokus fastnar på patienten, och i mindre utsträckning på interaktionen med terapeuten. Eller så handlar det kanske om att arbete med våra egna känslor kräver mod, mognad och erfarenhet för att våga öppna upp och säga det som behöver sägas – för både handledare och handledare.
I linje med att jag själv har blivit mer erfaren och mognat som lärare och handledare har jag med tiden fått mer mod och öppenhet att bjuda in mina studenter till att prata om hur de reagerar på att träffa sina patienter. Fler frågor i stil med: – Är motöverföringsreaktioner aktiverade? Har du egna symptom? Är egna psykodynamiska teman aktiverade? Frågor om reaktioner och teman som färgar av sig på det terapeutiska arbetet. Tack vare Tony Rousmanieres bidrag med deliberate practice och den handledning som jag har fått från honom har jag och vi som ISTDP-community fått ett större ordförråd för dessa processer och några nya sätt att integrera detta på i vår handledning, så att vi kan utbilda våra elever och oss själva att få mer kapacitet som terapeuter. Det finns en ny öppenhet och kreativitet i handledningssituationen som gör att vi nu kan fördjupa, medvetandegöra och öka studentens förståelse för vad som händer i samverkan mellan patienten och terapeutens intrapsykiska dynamik.
Tony Rousmaniere har bidragit till att normalisera att vi precis som alla andra “idrottare” har gamla skador som kan dyka upp och hindra oss från att göra vad vi borde. Dessa metaforer har varit till god hjälp för mina studenter att vara mer öppenhjärtliga och reflektera mer över huruvida deras egna processer och gamla skador kan spela en avgörande roll i terapier som har kört fast. Och vi kan sedan göra delar av detta medvetet, så att studenten kan komma vidare med sin patient. Det här finner jag och mina elever mycket givande. Vi är fortfarande i ett tidigt skede, men jag förväntar mig att detta kommer att bidra positivt till hur utbildning sker inom ISTDP-miljön.
Finns det inte risker med att fokusera för mycket på motöverföring?
Jag ser absolut en risk i detta – nämligen att du kan “gömma sig bakom att prata om dig själv”. Till exempel gjorde jag detta under mina år som gestaltterapeut där vi inte tittade på film och observerade hur patienten reagerade på mina interventioner. Så hur hittar vi som lärare balansen mellan att å ena sidan fokusera på att se patientens dynamik, ångest och försvar, vilket innebär att terapin inte tar fart – och å andra sidan att fokusera på studenten och hans motöverföringar eller bristande kapacitet, vilket hindrar honom från att upprätthålla kontinuerlig pressure utan att själv bli för ångestfylld?
Jag är tacksam för de många år som jag har blivit handledd av Patricia Coughlin, Jon Frederickson, Allan Abbass och Josette ten Have-de Labije. Där har jag verkligen upplevt styrkan i den träning och erfarenhet som det innebär att systematiskt analysera videoinspelningar. Var är ångesten just nu? Vilka försvar gör patienten just nu? Vilken överföringsdynamik iscensätts här? För att kunna hjälpa mig som terapeut när mina terapier har kört fast – så att min patient kan bli bättre.
Men som lärare står jag för närvarande inför en inre diskussion och utprovningsprocess. Ska jag betona patientens respons-på-intervention – och fortsätta i mina lärares efterföljd – eller ska jag snarare betona terapeutens respons-på-patienten, terapeutens egna känslomässiga reaktioner? Min egen “take” på detta är att första- och andraårsstudenterna under coreutbildningen ska lära sig de grundläggande ISTDP-färdigheterna: respons-på-intervention, känslor-ångest–försvar och att kunna intervenera i relation till detta. Min upplevelse är att detta i sig självt kan utveckla kapaciteten hos studenterna. Och sedan under andra och tredje året för vi in allt djupare reflektioner av eget dynamiskt material som kan spela in när behandlingar inte kommer någon vart.
Tid och erfarenhet kommer att visa vilket av dessa två fokus som underlättar inlärningen av ISTDP bäst och vilka anpassningar som behövs. En sak är dock säker: vår kunskap och våra metoder för att arbeta med och utbilda inom ISTDP är i en underbar – förhoppningsvis uppåtgående – utvecklingsprocess, och nya förståelser av psyket kommer att dyka upp som kommer att få oss att se och förstå något som vi inte gjorde tidigare.
Lärande är alltid möjligt – vi kommer inte att bli uttråkade!
Här är de senaste intervjuerna på ISTDP-sweden:
- Niklas Rasmussen: “Det är så lätt att tappa bort sig själv i ISTDP”
- Maury Joseph: “How much does our theory shape the patient’s experience?”
- Ola Berge: “ISTDP erbjuder ett perspektiv som saknas i psykiatrin”
- Johannes Kieding: “ISTDP is uniquely vulnerable to misalliances”
- Jonathan Entis: “Defiance is the single most important defense”