Hur mäta utfall i terapi?

I samband med att vi i ISTDP-teamet vid Psykiatri Nordväst höll en presentation på föreningens årsmöte i mars 2019 så kom det upp många frågor kring hur man kan gå till väga för att mäta utfall. Här är våra rekommendationer:

  • Börja enkelt. Använd en eller två skalor före och efter behandling. 
  • Använd samma skalor som resten av vården. Till exempel är depressionsskalan PHQ-9 och ångestskalan GAD-7 flitigt använda inom psykiatrin och primärvården, samt även inom forskningsstudier.
  • Använd samma skalor med alla dina patienter. På så sätt kan du jämföra alla dina terapier med varandra
  • Teamets upplägg. I teamet använder vi oss av de här fem skalorna med varje patient: PHQ-9, GAD-7, EQ-5DMADRS-S och CGI-S. Vi brukar dela ut formulären fler än två gånger till varje patient, eftersom datan blir mer tillförlitlig då. Vårt mål är att göra mätningar ungefär var tredje månad.
  • Kliniskt signifikant förbättring/försämring. Efter behandling kan du registrera huruvida patienten är förbättrad eller inte. För PHQ-9 räknas 6 poängs förändring eller mer som en kliniskt signifikant förbättring (eller om symptomen ökar, försämring), och för GAD-7 är motsvarande siffra 4 poäng.
  • Remission. Efter behandling kan du registrera huruvida patienten är i remission eller inte. För PHQ-9 innebär detta att patienten har 10 eller färre poäng. För GAD-7 innebär det 8 poäng eller färre.
  • Dropouts. Tänk på att även registrera data från de patienter som hoppar av behandlingen. Om du inte lyckas få tag i klienten och övertalar denne att fylla i en eftermätning, så är det vanligt att man helt enkelt gör beräkningar utifrån LOCF-principen (Last observation carried forward) dvs. att man tar det senaste värdet och sätter detta istället för en tom ruta.

Med lite pillande så kan man sedan sammanställa den här typen av diagram:

resultatdiagram

Här redovisar vi de första 41 avslutade patienterna vid vårt ISTDP-team. Tjugotvå av dessa var i remission efter behandling, eftersom de hade 10 poäng eller färre på depressionsskalan PHQ-9. Den sammantagna behandlingseffekten var 0,88, vilket representerar en “stor effekt” enligt Cohens normer. Den uppmärksamme lägger också märke till att tre av patienterna hade färre än 10 poäng redan före behandling, så man skulle då kunna säga att 19 av dem gick i remission under behandlingens gång (dvs. 46%).

  • Vill du samla in mer information kan du använda fler skalor. Vill du mäta livskvalitet kan du använda dig av den mycket enkla skalan EQ-5D, eller den lite mer utförliga BBQ. Ett mindre vanligt, men mycket praktiskt, alternativ är CORE-OM som fångar upp olika aspekter av emotionellt och relationellt fungerande. På sidan fbanken.se finns det många olika skattningsskalor som kan komma väl till pass. Om du vill mäta specifika symptom kan du använda dig av:

Y-BOCS för tvångssyndrom,
PCL-5 för posttraumatisk stressyndrom,
BSL-23 för borderlinesymptom,
LSAS-SR för social ångestsyndrom,
KEDS för utmattningssyndrom,
PDSS-SR för paniksyndrom