Ola Berge: “ISTDP erbjuder ett perspektiv som saknas i psykiatrin”

I den här intervjun diskuterar Ola Berge sitt arbete med ISTDP inom psykiatrin i allmänhet, och om arbetet med gruppterapi i synnerhet. Ola är leg. psykolog, ISTDP-terapeut, handledare och lärare. Han arbetar vid Mottagningen för ångestsjukdomar och för personlighetssyndrom, S:t Eriksplan, Norra Stockholms Psykiatri.

Ola Berge
Ola Berge

Hur känns det att ni ska börja forska till hösten?
Blandad kompott! Å ena sidan är det roligt att kunna bidra till ISTDP-forskning, som jag ser som en nödvändighet för att sätta ISTDP på kartan, i synnerhet Regionernas kartor! Det är också roligt att, förutom med min käre kollega Niklas Höglund som jag håller behandlingen tillsammans med, samarbeta med en så kompetent och trevlig forskargrupp bestående av Björn Phillips, Karin Lindqvist och Jakob Mechler

Å andra sidan är det såklart en utmaning att göra utrymme för ett forskningsprojekt i ett redan pressat schema. Vidare måste jag också erkänna att det triggar vissa prestationsdemoner då ens lilla mottagningsprojekt plötsligt ska torgföras i forskningsvärldens stränga ljus. Som tur är verkar ingen annan i gruppen dela mina våndor, vilket har en lugnande effekt på mig.

Sedan 2015 bedriver du ISTDP inom psykiatrin. Först vid Ersta Diakonis nu nedlagda mottagning för vårdpersonal, sedan på ISTDP-teamet vid Psykiatri Nordväst i Sundbyberg och nu på Norra Stockholms Psykiatri, vid Sankt Eriksplan sedan 2019. Kan du berätta om dina lärdomar och erfarenheter av att arbeta med ISTDP inom psykiatrin?
Det finns ju massor av saker, men den kanske viktigaste är att det perspektiv vi arbetar med utifrån ISTDP verkar erbjuda något nytt till många patienter, även dem med långa vårdkontakter bakom sig. Det känns nästan mer som regel än undantag att vårt fokus på patientens egen upplevelse av sitt lidande, och vårt sätt att konceptualisera deras problematik, bidrar med nya perspektiv. Det finns mycket att säga om vad det handlar om, men ”the bottom line” för mig är att det är tydligt att ISTDP erbjuder perspektiv som saknas och som verkar skapa hopp hos patienter som många gånger redan gett upp (eller som vården har gett upp om!). Vad kan vara viktigare än det?

Många som är intresserade av ISTDP undrar om det går att arbeta med ISTDP inom det offentliga. Vad har du gjort för att få utrymme att göra det?
Det enkla svaret är: det går! Jag har sökt mig till mottagningar där jag uppfattar att det finns en öppenhet och nyfikenhet på det här sättet att arbeta. Därefter har jag försökt att vara tydlig med vad jag gör och stå för det. Det kan ju vara lättare sagt än gjort i en offentlig vårdorganisation som så ofta nedvärderar relationella och komplexa perspektiv. Därför har det varit väldigt viktigt att hitta stöd hos kollegor, och inte minst, hos mina chefer. Det har varit väldigt skönt att känna att jag har tillit från min chef när kontakter börjar storma, vilket ju händer då och då när man arbetar med personlighetssyndrom. 

Eftersom det som sagt kan vara ansträngande att arbeta på ett sätt som ligger delvis utanför det rådande paradigmet, har det för mig varit avgörande att hela tiden hålla levande varför jag tycker att det är viktigt att arbeta som jag gör. För mig handlar det om att hitta tillbaka till att min lojalitet är gentemot patienten och det liv vi delar i terapirummet, i första hand. Organisationens fokus på snabba avslut, produktion, vårdplaner, krisplaner etc. behöver hamna i bakgrunden. På samma sätt som vi uppmuntrar patienter att uppmärksamma sig själva i stället för kritiska tankar de har om sig själva, behöver vi tänka om vårt arbete. Det fina med det arbetet, som många gånger kan kännas svårt, är att det hjälper oss att utvecklas som personer, och alltså även som terapeuter. Jag väljer att se det som att regionens brister och försvar, precis som patientens, utövar en press på mig som ger mig möjlighet att arbeta med de reaktioner det väcker inom mig. 

En sista avgörande faktor för att orka är fungerande, metodspecifik, handledning. Utan det skulle jag varit utbränd för länge sen. Jag tror att det är viktigt att handledningen inte har ett ensidigt tekniskt fokus, utan att det finns utrymme för att arbeta med ens personliga reaktioner på det svåra arbete vi gör. Jag har haft turen att kunna erhålla fantastiskt fin handledning av Tobias Nordqvist sedan jag började med ISTDP för ca 8 år sedan. Det har varit en fascinerande process där det på ett plan känns som att jag får samma handledning varje gång (”Märker du att du börjar försöka styra processen?”) samtidigt som det känns som jag lär mig något nytt varje gång. Att definiera skillnaden mellan bra handledning och psykoterapi känns ibland som hårklyveri. Eller det är i alla fall inte tydligt för mig var gränsen går.  

Har du några konkreta tips eller råd att ge till andra som försöker få sina chefer att investera i ISTDP? Vilka aspekter av ISTDP är viktiga att betona?
Som jag uppfattat det är de mest intressanta aspekterna av ISTDP-behandling från ett chefsperspektiv tre saker. Det första är att vi i princip är positiva till att träffa alla patienter eftersom det finns väldigt få förutbestämda exklusionskriterier. Jag har många gånger blivit förvånad över hur ovanlig en sådan ingång är, och hur starkt motstånd vissa patienter tycks väcka hos behandlare eller mottagningar. Att för chefer få in psykoterapeuter som säger ja till patienter är en lyx!

Det andra är att många som håller på med ISTDP, VILL träffa patienter, snarare än att på olika sätt söka vägar bort från det kliniska. Förutom att det bidrar till ”produktion” så bidrar det också till positiva processer på en arbetsplats. 

Det tredje är ju såklart potentialen att ha korta behandlingar. Här är det viktigt att understryka att de flesta av oss sannolikt inte har kortare behandlingar än våra kollegor med andra inriktningar med motsvarande patienter. Men så länge vi kan hänvisa till studier som Allan varit inblandad i så tenderar chefer att bli intresserade. Exempelvis var det roligt att se hur det började glittra i ögonen på min tidigare verksamhetschef då jag, i min argumentation för att vi skulle erbjuda Coreutbildningen på NSP, berättade om effekterna av ETT (!) ISTDP-samtal (Allans trial therapy-studier). Då visste jag att jag var hemma! 

Eftersom jag bara har arbetat inom specialistpsykiatri i Region Stockholm så kan jag bara svara utifrån hur det har varit. Exempelvis verkar ju de som är verksamma Region Skåne eller arbetar inom Första linjen ha väldigt annorlunda förutsättningar. Men det kanske går att generalisera något över Regions- och vårdnivågränserna. 

Ett bra sätt att komma igång med ISTDP är att ta de patienter som inte tydligt passar för de behandlingar man kan erbjuda eller som inte kommit vidare efter att man prövat (vårdprocesskartornas) förstahands-behandlingar. Förutom att det underlättar för ens kollegor och mottagningen (eftersom det ofta är komplexa patienter det handlar om), så innebär det också att man slipper försvara sin praktik i relation till vårdprocessfanatiker. Det är helt enkelt ett win-win-erbjudande som är svårt att säga nej till. Det kan vara på sin plats att förtydliga att det inte innebär att jag/vi nödvändigtvis lyckas hjälpa alla dessa patienter. Men genom ISTDP har vi i alla fall en metod genom vilken vi kan försöka. 

Som jag nämnde ovan tror jag att det är viktigt att se till att man har ett uttalat stöd för sitt sätt att arbeta hos sin chef (åtminstone sin närmaste). För min del har det varit väldigt stor skillnad att arbeta på arbetsplatser där jag känner stöd hos min chef jämfört med när det är något som man gör ”på nåder”.

Så skapa team och ta plats tillsammans med kollegor ni gillar! Läs Thomas Lathund för att starta ISTDP-team

Se till att ni får kompetent handledning! Idag finns det många duktiga handledare tillgängliga för upphandling(sic!) också om man sitter på en mindre ort, eftersom det fungerar väldigt väl att ses över Zoom.

Låt inte tvivlet hindra er! Det ni gör är ISTDP, även om det inte ser ut som det vi ser när vi tittar på presentationer. Ni kommer att lära er och hitta ert sätt på vägen, det finns inget annat sätt. Vi kämpar alla!

I några år har ni arbetat med ISTDP i gruppformat på din mottagning. Vad är det för typ av patienter som erbjuds ISTDP i grupp och hur ser formatet ut?
Vi har utgått från Jon Fredericksons Strukturerade Gruppterapimanual (version tre) som vi sedan ändrat lite i och anpassat till förutsättningarna på vår mottagning. Manualen vänder sig till sköra patienter och syftar främst till att hjälpa dem att känna igen och reglera sin ångest, och bryta försvar som hindrar dem att göra det på effektiva sätt. Idén att pröva gruppen kom till utifrån ett behov på mottagningen att hitta framkomliga vägar för patienter som ”redan prövat allt”. Många av dessa patienter satt fast i stödkontakter som varken de eller behandlarna var nöjda med. Det var patienter som man från mottagningens sida hade gett upp om, inte för att man inte brydde sig utan för att man inte visste vad mer man kunde erbjuda. 

Jag hade precis pratat med Jon som berättat om den gruppmanual han utvecklat för patienter med drogmissbruk, som var utformad för att möta sköra patienter (eftersom man kan se missbruk i sig som konsekvensen av primitiva försvar). Jon har ju en förmåga att få saker att verka enkla, så jag blev inspirerad och tänkte att behandlingen kanske skulle vara ett alternativ för våra ”hopplösa” patienter på mottagningen. Jag såg det som en chans att erbjuda dem en aktiv behandling som förhoppningsvis kunde hjälpa dem att bryta negativa spiraler och på så sätt ge dem lite hopp tillbaka. Jag lyfte idén med min chef och mina kollegor som alla var positiva till att jag försökte få igång en grupp.

Jag pratade med min kollega Niklas Höglund som precis bestämt sig för att börja Coreutbildningen och han var positiv till att vara co-terapeut med mig. Vi konstaterade att det var en utmaning att lösa relationen mellan oss i relation till gruppen, eftersom vi både var kollegor samtidigt som jag var mer erfaren att arbeta med ISTDP och dessutom är hans lärare på Coreutbildningen. Vi kom fram till att vi, i likhet med allt annat i processen kring den här gruppbehandlingen, behövde lösa det efterhand eftersom vi inte haft någon planeringstid tillgänglig. 

Så den första gruppen bestod av en disparat grupp patienter som förenades i att de kämpade med komplex problematik. Alla som började hade en EIPS-diagnos plus andra ”tunga” diagnoser, som så många andra som varit i psykiatrin länge. Vi hade två tidiga avhopp (typ efter två/tre gånger) och fortsatte sen i en grupp bestående av fem patienter. Gruppen kom att fortsätta i två år, en resa där jag och Niklas hela tiden utvecklat  vårt sätt att arbeta utifrån de situationer som uppstått. Vi startade så småningom upp även en andra grupp som löpte parallellt med den första och som pågick i drygt ett år. 

Vi utgick som sagt från Jons grupp-manual, där seat of courage (”Modets stol”) ingår. Kortfattat var vårt upplägg att vi inledde med en kortare psykoedukativ fas där vi berättade om ångest utifrån ett ISTDP-perspektiv. Här la jag till övningar från Pat Ogdens Sensorimotor psychotherapy som jag tänkte kunde vara ett sätt att mjukstarta ångestreglering i grupp och dessutom ge patienterna konkreta övningar i att vara medveten om sin kropp på ett tryggt och förutsägbart sätt. I den andra fasen turades patienterna om att sitta i seat of courage och reglera sin ångest inför de andra, medan gruppen hade som uppgift att tänka kring vilken typ av ångestsymtom patienten beskriver (”över eller under tröskeln?”). I den tredje fasen började vi ett försiktigt arbete utifrån hela triangeln, där patienterna turades om att arbeta i längre pass tillsammans med en terapeut. Gruppen uppmuntrades parallellt att tänka kring arbetet utifrån konflikttriangeln. I slutet av varje  individualpass reflekterade vi tillsammans kring patientens process med fokus på framsteg och vad som uppfattats som hjälpsamt för patienten. 

En central komponent i behandlingen, förutom det tydliga fokuset på ångestreglering, är att Jon på ett karaktäristiskt sinnrikt sätt konstruerat gruppen så att patienterna får arbeta med projektiva processer på både direkta sätt (i Modets stol) och indirekta sätt (när de mentaliserar/intellektualiserar kring sina medpatienters projektioner i rollen som medterapeuter). 

Är gruppbehandling något som erbjuds av kostnadseffektivitetsskäl, eller finns det särskilda styrkor med gruppformatet som gör detta särskilt lämpligt inom psykiatrin?
Kostnadseffektivitet är väl i alla fall det officiella skälet. För min egen del handlar det primärt om att kunna erbjuda patienter som har svårt att få tillgång till behandling någonting som kan bidra till att sätta igång någon typ av positiv spiral. Som jag nämnde ovan så handlar det om ”hopplösa” patienter men också om patienter med komorbiditet som gör att de exkluderas från behandlingar per automatik, som exempelvis de många patienter som har en autismdiagnos någonstans i diagnoslistan. 

Sen är det klart att om man kan hitta en behandling som visar sig vara ”kostnadseffektiv” är ju det positivt, med tanke på att det gör den enklare att sprida och implementera. 

En återkommande fråga i litteraturen om gruppterapi är den om hur strukturerat arbetet ska vara. Ska gruppen ägna sig åt övningar eller åt mer fritt utforskande? Har din förståelse för gruppterapi förändrats under de här åren, och i så fall, hur?
Det är en intressant fråga och en av de sakerna vi brottats mest med under behandlingen, d.v.s. i vilken utsträckning man kan använda sig av grupprocessen för att hjälpa patienterna framåt. En styrka i Jons format är att gruppen regleras av det mycket strukturerade formatet och att processerna hela tiden går genom terapeuterna. Fördelen med det är att gruppen blir ”säkrare”. Nackdelen är att arbetet kan hamna i att det blir ”individualterapi i grupp” och man går miste om kraften som finns i en konstruktiv grupp.

I den första gruppen vi startade, som vi träffade i två års tid, så laborerade vi mycket med att hitta ett format där vi kunde inkludera gruppdeltagarna som inte arbetade direkt med terapeuten. I den processen kom vi att lämna manualen till viss del och hittade till slut ett format som vi kände oss nöjda med. Svårigheten är att det finns stora risker med att släppa grupprocessen mer fri i en grupp med sköra patienter, eftersom processen på ett ögonblick kan eskalera och leda till utagerande i projektivt färgade processer (vilket vi har fått erfara ett antal gånger). Det man däremot vill åt, eller i alla fall som jag ser det, är ju att grupprocessen kan skapa en delaktighet i ett Vi, vilket för vissa av de här patienterna kan innebära ett första darrande steg ur en livslång inre isolation. 

För min personliga del finns det någonting väldigt skört och vackert i att sitta i gruppen med de här människorna som har och har haft det så extremt tufft i livet, utifrån en ambition att så gott vi kan försöka hjälpa varandra där det är svårt. Jag tror att det är något bara i själva ansatsen att göra det här tillsammans, som är viktigt och hoppingivande (även om patienterna också är livrädda).

Björn Philips

Nu ska ni sätta igång med ett forskningsprojekt till hösten, för att utvärdera era gruppbehandlingar. Vad är bakgrunden till projektet?
Det började i att SU och Region Stockholm utannonserade projektpengar i ett samarbete som syftar till att befrämja forskningsansatser och utveckling av verksamheten inom Regionen. Professor Björn Phillips frågade då sina doktorander Jakob Mechler och Karin Lindqvist om de kände till några nya intressanta behandlingsansatser inom regionen. Jakob hade då hört talas om vår gruppbehandling och var nyfiken på den. Han kontaktade mig och frågade om jag skulle vara intresserad av ett samarbete, och på den vägen blev det. 

Vad håller du på att lära dig som terapeut just nu?
Allt! Jag går Allan Abbass kurser om severe fragility och försöker integrera hans arbete med ”modes” och hans sätt att reglera ångest och primitiva försvar genom att fokusera på skuld (”The immersive approach”). Jag försöker förstå hur jag kan arbeta med patienter med starka självbestraffande överjag utan att dras in i låsta relationella positioner. Jag försöker hitta ett sätt grundat i mig själv att arbeta med patienter med högt motstånd. Kort sagt arbetar jag i princip med samma saker som när jag var nybörjare, men på ständigt nya sätt. 

Men där det verkligen händer, den djupare lärandeprocessen, handlar om att upptäcka mer och mer om vem jag själv är i denna värld. Det är det som hjälper mig att bli mer och mer öppen för patienten och det ögonblick som vi delar just nu i terapirummet. Det är det som hjälper mig att integrera det här sättet att arbeta så att det inte längre blir en metod jag arbetar med, utan mitt sätt att vara med en patient. Jag ser det som en sorts relationellt baserad andlig praktik där jag får möjlighet att utvecklas genom patienter, andra terapeuter, olika mästare (i hantverksbemärkelse) och Region Stockholms i vissa avseenden dysfunktionella organisation! 

Var hoppas du att ISTDP är om 5-10 år, om du tillåter dig att drömma lite?
Jag hoppas framförallt att ISTDP kan bidra med att bryta den ytlighet som många gånger präglar psykiatrin idag, och hjälpa till att skapa en mer verklighetsförankrad och nyanserad syn på psykologisk problematik. Jag tror ISTDP ligger helt rätt i tiden eftersom vi, som jag ser det, delar utgångspunkt och riktning med de psykedeliska praktiker som är på väg fram och som jag är helt övertygad kommer att revolutionera psykiatrin. Jag känner mig hoppfull att ISTDP, och andra relationella terapiformer, kan bli en självklar del av en offentlig psykiatri som utgår från människors egna upplevelser, snarare än från ett perspektiv där psykiskt lidande reduceras till sjukdomar som ska identifieras och botas. Leve det omedvetna och det komplexa!


Om du gillade den här intervjun med Ola Berge så kanske du kan vara intresserad av våra andra artiklar. Här är till exempel en intervju vi gjorde med José Verpoort om ISTDP för personlighetsproblematik i slutenvårdsformat och här är en intervju med Kristy Lamb om ISTDP för missbruk. Och här är de senaste intervjuerna:

Att samarbeta med psykiatriska patienter

Den 13:e april håller Thomas Hesslow en halvdagsworkshop i Ronneby.

Intensiv dynamisk korttidsterapi (ISTDP) utvecklades under 1980- och 1990-talet i Kanada. Behandlingsmetoden är specifikt utvecklad för komplexa och kroniska tillstånd där andra behandlingar inte haft önskad effekt. I den här introduktionsföreläsningen diskuterar Thomas Hesslow de grundläggande principerna för när ISTDP tillämpas i psykiatrisk vård.   

Thomas Hesslow

Med målet att hjälpa svårt sjuka patienter började Habib Davanloo, en iransk-kanadensisk läkare, experimentera med nya psykoterapeutiska tekniker under sjuttiotalet. Resultatet är en flexibel, transdiagnostisk terapimetod som lämpar sig väl för olika typer av psykiatriska besvär. Metoden har ett växande forskningsstöd för allt från avgränsade psykologiska besvär såsom paniksyndrom och social ångest till komplexa tillstånd som borderline personlighetssyndrom och psykossjukdom. Fler och fler studier visar även att metoden är effektiv vid funktionella/medicinskt oförklarade symptom såsom kronisk smärta, funktionella kramper och huvudvärk.

I den här föreläsningen beskrivs grunderna i ISTDP och några centrala färdigheter för arbete med psykiatriska patienter illustreras genom videoinspelningar och rollspel. Särskilt fokus kommer att ligga på färdigheter som syftar till att etablera ett effektivt samarbete med patienter som av olika skäl gör motstånd till terapiprocessen. Dessutom kommer Thomas diskutera sina erfarenheter av att arbeta i ett ISTDP-team inom psykiatrin. 

Thomas Hesslow är leg. psykolog, ISTDP-terapeut och lärare/handledare inom ISTDP. Han drev 2017-2019 en ISTDP-verksamhet vid Psykiatri Nordväst i Sundbyberg tillsammans med några kollegor som erbjöd behandling för patienter som inte svarade på standardbehandling med läkemedel, KBT eller PDT. Han arbetar just nu heltid med terapi, handledning och undervisning på Malmö ISTDP-mottagning. Han sitter i styrelsen för Svenska ISTDP-föreningen och är en av grundarna för utbildningsnätverket ISTDP-institutet. 

PRAKTISK INFO

Målgrupp: Vårdpersonal och studenter inom vårdyrken
Kostnad: 1000 kr för yrkesverksamma, 500 kr för heltidsstudenter
Plats: Hälsocenter, Götgatan 29E, Ronneby
Datum & tid: 13:e april 2022, 13.30 – 16.30
Anmälan: Skicka ett mail till thomas.hesslow@gmail.com där du anger Namn, Yrkestillhörighet, Arbetsplats och Fakturaadress
Frågor: Om du har frågor kan du vända dig till thomas.hesslow@gmail.com

Här är informationen som PDF:

Corestudent som behandlare: ny studie

Under sommaren publicerade Javier Malda Castillo med kollegor en fallserie där de undersökt om ISTDP är effektivt med en corestudent som behandlare. Studien är ytterligare en – om än liten – som visar att ISTDP har stor potential för behandlingsresistenta patienter i psykiatrin.

En trend i psykoterapiforskningen just nu är att utveckla behandlingar som är baserade på några få, starka principer. Detta gör behandlingen lätt att lära ut och implementera i stor skala. Detta “minimalistiska” ideal kännetecknar exempelvis beteendeaktivering för depression (BA), som huvudsakligen bygger på schemaläggning av aktiviteter, och prolonged exposure för PTSD (PE), som fokuserar på att i stor detalj återberätta den traumatiska händelsen i förstaperson. Upphovskvinnan Foa skriver såhär om sin terapiform: “Compared to other EBTs for PTSD, the techniques used in Prolonged Exposure are simple and easy to learn and straightforward to deliver“. Både PE och BA har visat sig vara möjliga att lära sig genom kortare kurser, och de har goda effekter även när relativt lågutbildad sjukvårdspersonal tillhandahåller behandlingen. Det finns även indikationer på att behandlingarna har goda effekter även vid komplexa tillstånd, såsom svår depression, psykos eller borderlineproblematik.

Men den motsatta trenden finns också, med mycket omfattande terapimodeller som sprider sig snabbt över världen. Ett exempel på detta är dialektisk beteendeterapi, DBT, vars manualer är tusensidiga och innehåller ett enormt smörgåsbord med olika interventioner för olika typer av problem och situationer. Behöver patienten hjälp med hur man kan avsluta relationer på ett bra sätt? Hoppa till sidan 280. Drömmer patienten mardrömmar? Läs avsnittet som börjar på sidan 398. Detta innebär att metoden blir svårare att lära sig och att det är svårare för terapeuterna att uppnå följsamhet till manualerna, eftersom det finns så många detaljer att bemästra. Men bredden innebär också att behandlingen får en större räckvidd att behandla många olika problem och varianter av problemen, eftersom manualerna ger tydlig information om hur behandlingen ska anpassas.

Även om ISTDP bland annat är ett försök att strömlinjeforma psykodynamisk terapi och koka ner ett stort och brett fält till några få centrala principer (the more you feel, the more you heal etc.) så finns det en stor komplexitet och detaljrikedom i metoden som tar flera år att lära sig. På ett sätt liknar ISTDP alltså den typen av smörgåsbord av interventioner som vi hittar inom DBT. Jon Frederickson säger ibland att ISTDP inte är en behandling utan snarare flera olika behandlingar, som även om de delar några grundläggande principer kan se väldigt olika ut för olika patientgrupper. Att lära sig grunderna i att arbeta med trianglarna är en sak, men att dessutom behärska bracing, head-on collision och strukturell integration är något annat. Ju mer vi använder oss av vårt mikroskop – videokameran – desto mer detaljer att observera, kategorisera och utveckla interventioner för att bemöta. Så även om de grundläggande principerna för ISTDP är “enkla”, så innehåller manualerna och den orala ISTDP-traditionen mycket specifika instruktioner för hur principerna tillämpas i olika situationer.

I intervjun som vi gjorde med Joel Town tidigare år pratade han lite om denna utmaning. Då sa han bland annat att det finns aspekter av ISTDP som är svåra att lära sig, och att ett sätt att se till att ISTDP skulle kunna spridas mer i världen vore att tona ner “det intensiva” – vilket han dock inte såg som en eftersträvansvärd väg att gå. Dock sa han att vi behöver utveckla en utbildningsform som gradvis lär ut lagom mycket färdigheter, för att förebygga att studenterna tappar motivation eller hoppar av.

Är corestudenter effektiva terapeuter?

Porträtt av Javier Malda Castillo
Javier Malda Castillo

Så leder det faktum att ISTDP är svårt att lära sig till att nyblivna ISTDP-terapeuter har bristande effekter?

Flera studier har under de senaste åren visat att corestudenter är effektiva ISTDP-terapeuter. Allan Abbass grupp i Halifax, den norska gruppen i Drammen och en grupp italienska terapeuter har tidigare publicerat data som visar att ISTDP kan vara effektivt när behandlingen tillhandahålls av corestudenter.

Nu har Javier Malda Castillo med kollegor gjort en liten studie där de undersökt om en corestudent kan behandla behandlingsresistenta psykiatripatienter på ett effektivt sätt. Vid studiens genomförande var Javier – den enda terapeuten i studien – nästan färdig med Coreutbildningen i London. Forskargruppen tillfrågade patienter som ingick i Javiers sedvanliga behandlingsuppdrag inom den brittiska psykiatrin (NHS) om de var intresserade av att delta. Detta innebar att behandlingarna var mellan 16 och 24 sessioner, och att patienter med olika primära diagnoser och symptombörda deltog.

Deltagarna fick fylla i vanliga symptomskalor såsom CORE, BSI och PHQ-9 (klicka här om du vill läsa mer om utfallsmätning) före och efter terapin, samt åtta veckor efter avslutad terapi. I snitt hade de åtta deltagarna haft kontakt med psykiatrin i fyra år, fått minst en psykologisk behandling förut (KBT, DBT eller EMDR) och de flesta hade flera pågående farmakologiska behandlingar. Diagnostiskt var det spretigt så som det oftast är i psykiatrin: egentlig depression, GAD, borderline personlighetssyndrom och PTSD. En av deltagarna hade paranoid personlighetsproblematik. Merparten hade gjort självmordsförsök tidigare.

Efter i snitt 17 sessioner hade sex av dem förbättrats, och detta höll i sig för de fyra vars uppföljningsdata gick att få tag på. En av deltagarna hoppade av efter fyra sessioner. Inga allvarliga bieffekter eller händelser förekom.

När en corestudent är behandlare. Effekt av behandlingen.
CORE-OM före och efter behandling för de åtta deltagarna

Do it yourself

Så även om ISTDP är en väldigt omfattande metod som tar lång tid att behärska tycks det vara så att terapeuter under utbildning ändå kan ha goda effekter i sina behandlingar. Bara för att en terapeut inte kan alla recepten på smörgåsbordet så behöver inte det betyda att den inte kan erbjuda någonting ordentligt att bita i.

Vidare så är studien av Malda Castillo med kollegor ytterligare en i mängden av studier som visar att ISTDP har lovande effekter vid komplexa och behandlingsrefraktära tillstånd. Eftersom evidensbasen för ISTDP fortfarande har en hel del luckor kan den här typen av studier i nuläget fylla i en viktig funktion.

Om fler corestudenter väljer att på ett mer systematiskt sätt utvärdera och sammanställa resultaten av sina behandlingar, söka tillstånd från etikprövningsmyndigheten och publicera sina data så kan detta bli viktiga bidrag till forskningsläget. På sikt kan det då (förhoppningsvis) bli lättare att få större anslag för att göra större och mer välkontrollerade studier än vad som har gjorts hittills. Det vore också bra att veta mer om de begränsningar som ISTDP har: Finns det särskilda patientgrupper som inte bör erbjudas ISTDP?

Tveka inte att kontakta föreningen om du går i tankar att forska på de behandlingar som du bedriver under eller efter Core.

Malda Castillo, J., Valavanis, S., & Perez Algorta, G. (2020). Short Term Psychodynamic Psychotherapy (STPP) for Clients with Complex and Enduring Difficulties within NHS Mental Health Services: A Case Series. Psychoanalytic Psychotherapy.


Här är våra fem senaste artiklar om ISTDP-forskning:

ISTDP effektivt i långtidsuppföljning: ny studie

Under de senaste veckorna har flera studier om ISTDP vid depression publicerats. Här sammanfattar vi Joel Town med kollegors långtidsuppföljning från Halifax Depression Study.

I dagarna publicerades 18-månadersuppföljningen från Halifax Depression Study som genomfördes av Joel Town med kollegor för några år sedan. I studien randomiserades sextio personer med depression som inte fått effekt i minst ett tidigare behandlingsförsök till antingen 20 sessioner ISTDP eller sedvanlig behandling (TAU). Nästan 90% av studiedeltagarna uppfyllde kriterierna för något personlighetssyndrom, och ungefär lika många av dem hade något kroniskt somatiskt tillstånd. Enligt Allan Abbass hade hälften av patienterna “fragile character structure” enligt ISTDP-diagnostiken.

joel town portrait
Joel Town

Effekterna i den ursprungliga studien var väldigt goda, då hela 36,0% av de som fått ISTDP var i remission sex månader efter behandlingen, jämfört med 3,7% i kontrollgruppen. Det visade sig att denna goda effekt för ISTDP-gruppen höll i sig vid långtidsuppföljningen, och ytterligare några deltagare var i full remission efter 18 månader (40%). I kontrollgruppen var det också många fler som gått i remission, 29%, vilket möjligen går att förklara med att de erhållit signifikant mer farmakologisk och psykologisk behandling under uppföljningsperioden.

Unika fynd

Den höga graden av remission vid 18 månader är sannolikt det som gör den här studien unik, och inga andra studier har kunnat visa så höga remissionssiffror vid långtidsuppföljning. Även om andra studier visat höga remissionstal vid kortare uppföljning så har dessa inte hållit i sig. Så här skriver Town med kollegor i diskussionsdelen av artikeln:

“The numerical remission rates following ISTDP at 18 months (40%) are comparable to the largest remission rates at 12 months in other published RCTs for TRD (40% (Wiles et al., 2013); 37.5% (Eisendrath et al., 2016)). The remission rates at longer-term follow-up reported in previous trials for TRD are lower (28% at 46 months (Wiles et al., 2016); 14.9% at 42 months (Fonagy et al., 2015)) than those at 18 months following ISTDP. Based on the remission rates reported over time in the CoBALT study (Wiles et al., 2016), the effectiveness of CBT for TRD may decline over long-term follow-up. In residual depression, the effects of CBT in preventing relapse and recurrence were initially found to persist, but were lost at longer-term follow-up (Paykel et al., 2005). Although the Tavistock Depression Study found that decrease in depression scores continued after long-term psychoanalytic psychotherapy, 18 months post-treatment remission rates were ‘infrequent’ (Fonagy et al., 2015). It is unclear whether smaller treatment effects at long-term follow- up based on the complex needs of people with TRD are to be expected. Future research needs to better understand if therapy could be optimised, extended or medically augmented to facilitate remission.”

billig terapi?

Som vanligt i studier från Halifaxkliniken så finns det även en kostnadseffektivitetsanalys. Jämfört med sedvanlig vård så var de direkta kostnaderna för ISTDP något billigare (i snitt ca 34400 SEK per ISTDP-patient jämfört med ca 38100 SEK för sedvanlig behandling). Eftersom effekten både kort- och långsiktigt var större så innebar detta tydliga fördelar vad gällde kostnader. I analysen var sannolikheten 64,5% att ISTDP skulle vara mer kostnadseffektivt än sedvanlig behandling.

problem

En ny översikt av ISTDP vid förstämningssyndrom lyfter fram Halifax Depression Study som den hittills mest högkvalitativa ISTDP-studien som de kunde hitta vid behandling av depression och bipolaritet. Exempelvis så har Town med kollegor använt sig av strukturerade bedömningsförfaranden såsom strukturerade diagnostiska intervjuer (MINI och SCID-II), självskattningar och bedömarskattat primärt utfallsmått (HAM-D). De har även en randomiserad design och de har bedömt behandlingens följsamhet (“treatment integrity”) strukturerat med hjälp av CPPS. Detta skiljer ut studien från många andra underfinansierade ISTDP-studier. Det största problemet med studien som hindrar definitiva slutsatser från att dras är att stickprovet (N=60) är så litet. Vidare diskuterar författarna själva att forskargruppen är jävig i relation till ISTDP (“allegiance effects”), och att kostnadsdatan har luckor.

Ytterligare en potentiell brist är att studieterapeuterna utgörs av “expertterapeuter”, vilket gör att det är svårt att veta om resultaten vi ser är effekten av en metod – ISTDP – eller av det faktum att det är experter som ger behandlingen. En tidigare studie av Robert Johansson med flera visade att Allan Abbass hade signifikant större effekter än hans kollegor, och problemet med “experteffekter” har tidigare diskuterats i relation till ISTDP i en systematisk översikt.

Town, J.M., Abbass, A., Stride, C., Nunes, A., Bernier, D., Berrigan, P. (2020) Efficacy and Cost-Effectiveness of Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy for Treatment Resistant Depression: 18-Month Follow-Up of The Halifax Depression Trial, Journal of Affective Disorders https://doi.org/10.1016/j.jad.2020.04.035

Utbredningen av ISTDP i Sverige

Vi i föreningen håller på att kartlägga utbredningen av ISTDP i Sverige, och här presenterar vi den första sammanställningen. Under de senaste 10 åren har ISTDP etablerats i Sverige, och drygt hundra personer har genomgått coreutbildningen. I nuläget finns det ett femtiotal privatpraktiserande terapeuter i Sverige som erbjuder behandlingen, från Ystad i söder till Skellefteå i norr. Cirka trettio mottagningar inom primärvård och psykiatri erbjuder ISTDP. Åtta av dessa mottagningar har minst två ISTDP-terapeuter och bildar därför ett “ISTDP-team“.

Som väntat finns det en stark koncentration av terapeuter kring de platser där Coreutbildningen ges: Stockholm, Göteborg och Lund/Malmö. Så här ser exempelvis utbredningen av ISTDP ut i Göteborgsområdet just nu:

ISTDP i Göteborgsområdet. Blå markörer är offentlig vård, orange är privatpraktiserande terapeuter.

De aktiva ISTDP-teamen är också placerade runt lärosätena:

ISTDP-team i Sverige

Du hittar den fullständiga interaktiva kartan här nedan. Klicka längst upp till höger på den för att öppna den i en ny flik. Blå färg är offentligt finansierad vård, orange är privatpraktiserande terapeuter och gul är ISTDP-team.

Vad gäller den offentliga vården så bör det sägas att omständigheterna för denna är annorlunda från plats till plats, beroende på exempelvis resurstillgänglighet, lokala riktlinjer och remissflöden.

Observera också att kartan är under ständig uppdatering och att vissa markörer kan innehålla inkomplett eller felaktig information. Syftet med att lägga ut den här kartan innan den är helt färdig är också att nå ut till fler av er svenska ISTDP-terapeuter, och uppmuntra er att kontakta oss för att vara med på kartan. Om du arbetar med ISTDP i Sverige och går/har genomgått Coreutbildning får du gärna höra av dig till mig (thomas.hesslow@gmail.com) så lägger vi till dig.