Pre-Core i Stockholm till hösten 2021

Nästa omgång av ISTDP-institutets introduktionsutbildning i Stockholm hålls preliminärt 20-22 september 2021, med Sandra Ringarp och Glenn Kristoffersson som lärare. Kursgruppen träffas under tre dagar för teoretisk undervisning, rollspel och videobaserad undervisning. 

Upplägg

Kursen omfattar tre heldagar och kommer att innehålla föreläsning, filmvisning från terapisessioner och rollspel där du får möjlighet att öva på specifika färdigheter. Teorin bakom ISTDP kommer att varvas med praktiska övningar. Vi kommer att fokusera på din arbetsallians med patienten, på att identifiera och reglera ångest på olika nivåer och på att känna igen och arbeta med olika typer av hinder i terapiprocessen – allt för att du tillsammans med patienten ska kunna jobba för att nå dennes mål. 

Introduktionskursen är ett behörighetskrav för att läsa den treåriga ISTDP-utbildningen Core, om du önskar göra detta senare. Flera coreutbildningar kommer att starta på olika platser i Sverige under 2021, och vi planerar för att starta två coreutbildningar i Stockholm till hösten 2021. Mer information om utbildningar kan du hitta på www.istdpinstitutet.se.

Lärare

Sandra Ringarp

Sandra Ringarp är leg psykolog och certifierad ISTDP-terapeut samt lärare och handledare vid ISTDP-institutet. Sandra har arbetat med ISTDP sedan 2013 inom vuxenpsykiatrin, smärtvården och nu i privat regi på ISTDP-mottagningen i Stockholm. Hon är också upphandlad som handledare inom region Stockholm. Efter att ha avslutat sin coreutbildning 2016 har Sandra fortlöpande specialiserat sig inom ISTDP genom utbildningar och avancerad handledning, med bland annat Diane Byster och Reiko Ikemoto-Joseph. Sedan 2018 sitter Sandra i styrelsen för Svenska föreningen för ISTDP. Sandra har HBTQI-kompetens och särskild kompetens inom långvarig smärta och utmattningssyndrom och undervisar studenter på Psykologprogrammet vid Stockholms universitet i HBTQI. 

Glenn Kristoffersson

Glenn Kristoffersson är leg psykolog och certifierad ISTDP-terapeut samt lärare och handledare vid ISTDP-institutet. Han arbetar inom specialistpsykiatrin i ett ISTDP-team där han behandlar patienter med komplex psykiatrisk problematik. Efter coreutbildningen har han fullföljt två års Advanced Training med Jon Frederickson vid ISTDP Institute i Washington DC och har kontinuerlig handledning med Allan Abbass och John Rathauser. Glenn utbildar och handleder kollegor inom första- och andra linjens psykiatri utifrån Deliberate Practice och blir klar med den internationella handledarutbildningen vid Deliberate Practice Institute hösten 2021 (http://dpfortherapists.com).

Både Sandra och Glenn går sedan 2020 Jon Fredericksons 3,5-åriga lärar- och handledarutbildning Training of Trainers vid ISTDP Institute i Washington DC.

För er som vill lära känna Sandra och Glenn ännu bättre så finns deras respektive föreläsning/workshop nedan.

I samband med att Svenska föreningen för ISTDP höll årsmöte den sista helgen i januari 2021 föreläste Sandra om HBTQI i terapirummet, med ett särskilt fokus på transpersoner och minoritetsstress:

Här finns Glenns workshop på temat ISTDP och Deliberate Practice:

Målgrupp

Kursen riktar sig till leg psykologer, leg psykoterapeuter, psykologstudenter som påbörjat utbildningens kliniska del samt andra yrkesgrupper med grundläggande psykoterapiutbildning. 

Praktisk information

Plats: Centralt i Stockholm.

Datum: Preliminärt 20-22 september. Vi hoppas att det är möjligt att hålla dessa datum på plats i centrala Stockholm. Skulle pandemiläget inte tillåta detta så kommer vi att föreslå nya datum så fort som omständigheterna tillåter.

Kostnad: 4 500 kr exkl. moms (heltidsstudenter betalar 3 000 kr exkl. moms).

Anmälan: Skicka din anmälan med namn, fakturaadress, arbetsplats och yrkeskategori till kontakt@ringarppsykologi.com. Anmälan är bindande från 30 dagar innan kurstillfället.

Frågor: Om du har frågor kan du vända dig till kontakt@ringarppsykologi.com eller glenn.kristoffersson@gmail.com. 

Här kan du ladda ner informationen som utskriftsvänlig PDF:

Sandra Ringarp: “Även välmenande kommentarer kan vara mikroaggressioner”

I den här intervjun med Sandra Ringarp diskuterar vi den föreläsning om HBTQI i terapirummet som hon höll i samband med ISTDP-föreningens årsmöte för ett par månader sedan. Vi pratar även om hennes centrala inspirationskällor som ISTDP-terapeut och hennes nya bana som ISTDP-handledare och -lärare. Sandra Ringarp är leg. psykolog och arbetar vid ISTDP-mottagningen Stockholm som ISTDP-terapeut och -handledare. Hon är knuten till svenska ISTDP-institutet.

Du föreläste nyligen om HBTQI och ISTDP för föreningens medlemmar. Hur kändes det? 
Jag var ganska nervös! Men det var väldigt roligt också, att få dela med mig av denna kunskap till vårt ISTDP-community kändes väldigt fint. Responsen var varm och nyfiken och det blev intressanta och fördjupande samtal. Jag har många patienter som söker sig till mig just för att de önskar en terapeut med HBTQI-kunskap, därför kändes det extra roligt att få föreläsa om det här.

Sandra Ringarp intervjun
Sandra Ringarp

Vad var de centrala idéerna som du förde fram och som du tycker är viktiga för ISTDP-terapeuter att känna till? 
Det räcker inte att vara öppen och välvilligt inställd i ett vårdmöte med en minoritetsgrupp. Kunskap är en förutsättning för att kunna erbjuda ett tryggt rum. Med kunskap menar jag dels kunskap om vilka de här personerna är – vad står varje bokstav i HBTQI för? Och dels kunskap om hur de här personernas levnadsvillkor ser ut i Sverige. Vad säger forskningen om psykisk ohälsa och erfarenhet av våld och trakasserier i den här gruppen? 

Det är också viktigt med kunskap om minoritetsstress vilket den här gruppen och andra minoritetsgrupper är hårt drabbade av. Minoritetsstress uppstår när minoritetsgrupper bryter mot rådande normer i vårt samhälle. Att göra det kan innebära att utsättas för okunskap, kränkningar, våld, hot om våld, trakasserier och något som kallas för mikroaggressioner. Mikroaggressioner är blickar, frågor och kommentarer som speglar okunskap eller fördomar, vilket kan ske mer eller mindre omedvetet. Även välmenande kommentarer kan vara mikroaggressioner – just för att de sätter fingret på att personen avviker från normen. Man blir helt enkelt ständigt påmind om att man avviker från normen. Det här är belastande när det händer, men också förväntan/oron för när det ska hända nästa gång är belastande. 

Även om kunskap är viktigt kan vi självklart inte veta allt. Märker jag i ett möte att jag saknar en viss kunskap är jag öppen med det och säger att jag ska läsa på tills nästa möte. Det viktiga då är att vi inte lägger ansvaret på patienten att vara den som utbildar oss.

Är det något annat som är viktigt att tänka på för oss som terapeuter i mötet med minoritetsgrupper?
I mötet med minoritetsgrupper är det också viktigt att vi som terapeuter tar en titt på oss själva. Hur är samhällets normer internaliserade i just mig? Vi har alla normer internaliserade och kan vi bli medvetna om hur de tar sig uttryck inom oss så kan det minska risken att vi till exempel utsätter våra patienter för oavsiktliga mikroaggressioner. Varför vill jag säga den här positiva kommentaren om en persons läggning? Är det för att jag blir lite nervös i mötet? Eller, frågar jag detta för att jag verkligen behöver veta det, eller är jag bara nyfiken? Om svaret är det senare får vi bita oss i tungan, för patientens integritet väger alltid tyngre än vår egen nyfikenhet. Det är viktig att ha med sig att det väcker känslor när människor bryter mot normer. Om vi kan vara förberedda på detta och ta en titt på de känslor som väcks i oss har vi kommit långt.

Det är också viktigt att vara medveten om att många HBTQI-personer har negativa erfarenheter av tidigare vårdmöten, något som såklart kan komma upp på olika sätt även i terapirummet och som vi kan behöva prata om. 

Den psykiska ohälsan är väldigt stor bland HBTQI-personer och andra personer som utsätts för olika former av strukturell diskriminering och förtryck. Finns det särskilda interventioner som ISTDP-terapeuter kan behöva lära sig för att arbeta med minoriteter? 
Jag tror faktiskt inte det. Att arbeta med minoritetsgrupper handlar inte främst om specifika interventioner, utan om kunskap. Med kunskap har vi förutsättningar för att skapa ett tryggt terapirum – vilket i sin tur är förutsättningen för att vi kan använda oss av alla de goda interventioner vi redan kan. 

Många HBTQI-personer söker sig som sagt specifikt till en terapeut med HBTQI-kompetens. Min erfarenhet är dock att det väldigt sällan är för att man vill prata om något kopplat till just sin identitet som HBTQI. Oftast vill man helt enkelt prata om precis det som alla andra vill – relationsproblem, depression, ångest, självkritik och så vidare – men man vill göra det i ett tryggt rum. 

Vilka är de vanligaste bristerna i vården i mötet med HBTQI-personer?
De tre vanligaste bristerna är dels heteronormativt bemötande, dvs. att man förutsätter att alla är heterosexuella cispersoner som lever/vill leva i tvåsamhet. Det är också vanligt med kunskapsbrist vilket leder till att personen själv behöver utbilda sin vårdpersonal vilket både blir en stress för patienten och tar upp värdefull tid som patienten behöver till att få hjälp med sina problem. Det kan handla om att man får informera vårdkontakten om vad det innebär att vara en transperson, till exempel.

Det är också vanligt med över- eller underfokusering på sexuell läggning eller könsidentitet, alltså att man som vårdpersonal antingen inte pratar om det alls eller att man lägger för stor vikt vid det.

Ibland stöter vi på patienter vars omständigheter vi inte riktigt förstår. Finns det någon enkel gräns för när man ska hänvisa en HBTQI-person till en kollega snarare än att läsa på och ta sig an ärendet själv? 
Jag tänker att det är viktigt att vara ödmjuk och öppen inför att vi inte alltid är rätt person att hjälpa en patient. Samtidigt finns det en risk att vi backar inför det okända, att vi inte vågar när vi egentligen kanske skulle kunna. Jag tror att vi behöver ställa oss två frågor, dels vad vår professionella bedömning är, har vi/kan vi skaffa oss tillräcklig kompetens eller kan vi inte det? Men också frågan ifall det handlar om bristande kompetens eller om osäkerhet inför något vi inte är vana vid? Jag hoppas på att vi blir många fler terapeuter med HBTQI-kompetens, och för att komma dit måste vi också lära oss nya saker och inte backa för det okända och nya.

En annan viktig aspekt tänker jag är att normbrytande per definition väcker känslor och när vi möter människor som bryter mot normen kan det självklart också väcka känslor i oss. Stöter vi på något som vi känslomässigt har svårt att hantera så tror jag att det kan vara bra att backa i den typen av ärenden tills man gett sig själv utrymme att hantera det som väckts, genom att t.ex. skaffa sig mer kunskap och undersöka hur samhällets normer reproduceras i våra egna reaktioner. Annars kan det nog bli onödigt svårt, både för patient och terapeut. Ingen patient ska behöva få sin identitet ifrågasatt i terapirummet, och har vi svårt att stå bakom ett sådant förhållningssätt är det istället bättre att hänvisa vidare.


Om vi pratar lite om dig som terapeut, vad håller du på att lära dig just nu? Brottas du med något särskilt?
I min utveckling som ISTDP-terapeut tycker jag att vissa nya utmaningar dyker upp allteftersom, medan andra följer mig längs vägen. Att hjälpa patienten att hitta sin egen inre drivkraft till förändring så att inte jag blir experten på patientens känsloliv är ett exempel på något som jag fortfarande kan brottas med efter snart tio år av att fördjupa mig inom ISTDP. Utöver det är jag i en spännande process som terapeut där min nya roll som utbildare och handledare i ISTDP gör att jag lär mig att titta på mig själv och mitt eget arbete på ett nytt sätt, utifrån hur jag lär mig att handleda och lära ut till andra. Att lära ut grunderna i ISTDP gör att jag själv blir påmind om alla små detaljer och skeenden, som kan vara lätta att missa men som är så viktiga för utfallet. Så man kan säga att jag lär mig ISTDP från grunden en gång till just nu!

Du ska hålla några ISTDP-utbildningar under året, är det någon särskild vinkel på ISTDP som du kommer lära ut? Vad har varit dina centrala inspirationskällor? 
Jag har inspirerats och inspireras ständigt av kollegor, handledare och utbildare, och där är namnen många. Men jag tror att min största inspiration är arbetet i sig. Min första förälskelse i ISTDP kom ur en desperation när jag arbetade på en vuxenpsykiatrisk mottagning som ny psykolog. Hur skulle jag kunna hjälpa de patienter som hade så hög ångest att det var svårt att ens sitta i rummet med mig? Att plötsligt få ett språk och konkreta terapeutiska interventioner för att hantera detta var stort och gav mersmak. Att kunna hjälpa människor ur det lidande de hamnat i och in i något nytt är något som inspirerar mig ständigt i min kliniska vardag. När det händer kan det vara som att en helt ny värld öppnar sig – kan livet se ut så här! Jag slutar heller aldrig förundras över hur överraskad jag kan bli i mötet med en patient. Det är fint att få vara förundrad och fascinerad av människan framför mig. Och det är inspirerande att se det som redan finns i varje människa, gömt under alla lager. Att det inte är något som behöver skapas, det finns redan där och vi gör tillsammans ett arbete för att det ska få komma fram. Vägen dit kan vara lång och krokig men om vi kan komma dit är det stort att få vara med om. Det är otroligt inspirerande!

Jag ser fram emot att få lära ut ISTDP på ett tydligt och lättillgängligt sätt. Det som jag själv uppskattar med ISTDP, att det är en terapimetod med konkreta terapeutiska interventioner som samtidigt ger ett stort utrymme för att hitta sin egen personliga terapeutstil, det vill jag också lära ut. Och så vill jag att vi ska ha roligt! Att inlärningsprocessen ska få vara nyfiken och kreativ. Den empati som vi har med våra patienter behöver vi ha med oss själva också, inte minst när vi lär oss något nytt.

Om vi tittar på ISTDP ur ett bredare perspektiv, har du någon vision för var vi befinner oss med ISTDP i Sverige om fem-tio år, om du får drömma lite?
Jag hoppas på en bredd i ISTDP Sverige på alla nivåer – föreläsare, utbildare, handledare och terapeuter – och ur alla perspektiv – kön och hudfärg till exempel.

Förutom det önskar jag att vi kan se flera svenska studier på utfall av ISTDP, det är viktigt för etableringen av metoden. Och såklart hoppas jag att intresset för ISTDP kommer att fortsätta att växa, att fler terapeuter får möjlighet att arbeta med denna kreativa och givande behandlingsmetod och framförallt att fler patienter kan få tillgång till ISTDP. Med en bredd i behandlingsutbudet har vi större möjlighet att kunna hjälpa fler, och jag hoppas att ISTDP ska ha en given plats ett brett utbud.


Här kan du se föreläsningen om HBTQI i terapirummet som Sandra Ringarp höll i samband med ISTDP-föreningens årsmöte:

Om du gillade den här intervjun med Sandra Ringarp så kanske du även är intresserad av några av våra andra intervjuer. Här hittar du några av de senaste intervjuerna som vi publicerat:

Coreutbildning i Stockholm 2021-2024

Hösten 2021 startar ISTDP-institutet upp två omgångar av den treåriga Coreutbildningen i Stockholm, med Sandra Ringarp och Glenn Kristoffersson som lärare. Kursgruppen träffas fyra gånger om året under tre intensiva dagar för teoretisk undervisning, rollspel och handledning utifrån videoinspelade terapisessioner. 

Lärarna 

Sandra Ringarp porträtt
Sandra Ringarp

Sandra Ringarp är leg psykolog och certifierad ISTDP-terapeut samt lärare och handledare vid ISTDP-institutet. Sandra har arbetat med ISTDP sedan 2013 inom vuxenpsykiatrin, smärtvården och nu i privat regi på ISTDP-mottagningen i Stockholm. Hon är också upphandlad som handledare inom region Stockholm. Efter att ha avslutat sin coreutbildning 2016 har Sandra fortlöpande specialiserat sig inom ISTDP genom utbildningar och avancerad handledning, med bland annat Diane Byster och Reiko Ikemoto-Joseph. Sedan 2018 sitter Sandra i styrelsen för Svenska föreningen för ISTDP. Sandra har HBTQI-kompetens och särskild kompetens inom långvarig smärta och utmattningssyndrom och undervisar studenter på Psykologprogrammet vid Stockholms universitet i HBTQI. 

Glenn Kristoffersson

Glenn Kristoffersson är leg psykolog och certifierad ISTDP-terapeut samt lärare och handledare vid ISTDP-institutet. Han arbetar inom specialistpsykiatrin i ett ISTDP-team där han behandlar patienter med komplex psykiatrisk problematik. Efter coreutbildningen har han fullföljt två års Advanced Training med Jon Frederickson vid ISTDP Institute i Washington DC och har kontinuerlig handledning med Allan Abbass och John Rathauser. Glenn utbildar och handleder kollegor inom första- och andra linjens psykiatri utifrån Deliberate Practice och blir klar med den internationella handledarutbildningen vid Deliberate Practice Institute hösten 2021 (http://dpfortherapists.com).

Både Sandra och Glenn går sedan 2020 Jon Fredericksons 3,5-åriga lärar- och handledarutbildning Training of Trainers vid ISTDP Institute i Washington DC.

För er som vill lära känna Sandra och Glenn ännu bättre så finns deras respektive föreläsning/workshop nedan.

I samband med att Svenska föreningen för ISTDP höll årsmöte den sista helgen i januari 2021 föreläste Sandra om HBTQI i terapirummet, med ett särskilt fokus på transpersoner och minoritetsstress:

Här håller Glenn i en workshop på temat ISTDP och Deliberate Practice:

COREUTBILDNINGEN

Coreutbildningen är utvecklad av Jon Frederickson vid Washington School of Psychiatry. Utbildningsgruppen träffas vid fyra intensiva tredagarsmoduler per år under tre års tid, alltså sammanlagt 36 heldagar som tillsammans innehåller cirka 250 undervisningstimmar. Varje modul har ett unikt tema och innehåller teori, teknik, videoobservation, färdighetsträning/rollspelande och handledning utifrån kursdeltagarens egna terapivideofilmer. Eftersom många av utbildningsinslagen är upplevelsebaserade så läggs stor tonvikt vid att skapa ett gott, medkännande samarbetsklimat i gruppen. Gruppen kommer bestå av åtta eller nio personer. 

Mellan varje tredagarsmodul förväntas varje kursdeltagare arbeta med psykoterapeutiska arbetsuppgifter och förbereda sig inför kommande modul genom ett kontinuerligt arbete med att titta på egna videoinspelningar samt läsa kurslitteratur. Deltagarna tar även enskild ISTDP-handledning om minst en timme mellan varje modul (face-to-face eller via videolänk). 

Under det första året är utbildningens fokus att etablera ett effektivt terapeutiskt samarbete med olika typer av patienter. Under det andra året är fokus att utveckla färdigheter och känslomässig kapacitet för att arbeta med det “graderade formatet” av ISTDP, dvs. de tekniker som används vid arbete med patienter med högre ångestnivå och lägre affekttolerans. Under det tredje och sista året ligger fokus på att lära sig aktivt arbete med patienter med högt motstånd i terapirummet.

PRAKTISK INFORMATION

Kostnad: 7800 kr per modul exkl moms. Detta inkluderar priset för modulen, 6500 kr, samt priset för en handledningstimme, 1300 kr, innan nästa modul. Sista modulens pris blir 6500 kr exkl moms då ingen handledning ingår. Sammanlagt pris för hela utbildningen 92.300 kr exkl moms. 

Plats: ISTDP-mottagningen på Timmermansgatan 9 i Stockholm.

Målgrupp: Den ena gruppen riktar sig till legitimerade psykoterapeuter och psykologer. Den andra gruppen riktar sig endast till legitimerade psykologer och är ackrediterad som tre specialistkurser inom Psykologförbundets specialistutbildning.  

Preliminär tidsplanering första året: Modul 1: november 2021, Modul 2: februari 2022, Modul 3: maj 2022, Modul 4: september 2022. 

Anmälan: Skicka ett mail till kontakt@ringarppsykologi.com. Anmälan är bindande från och med två månader före den första kursdagen. Man förbinder sig till det första årets moduler med ambitionen att fullfölja hela utbildningen. Inför fjärde tillfället förbinder man sig till de resterande två åren.

Frågor: Om du har frågor kan du vända dig till kontakt@ringarppsykologi.com eller glenn.kristoffersson@gmail.com.

SAMLAD KURSINFORMATION

Här kan du ladda ner fullständig kursinformation:

Pre-Core på Zoom i april 2021

Nästa omgång av ISTDP-institutets introduktionsutbildning i ISTDP hålls på Zoom 19 – 21 april, med Sandra Ringarp och Glenn Kristoffersson som lärare. Kursgruppen träffas under tre dagar för teoretisk undervisning, rollspel och videobaserad undervisning. 

Upplägg

Kursen omfattar tre heldagar och kommer att innehålla föreläsning, filmvisning från terapisessioner och rollspel där du får möjlighet att öva på specifika färdigheter. Teorin bakom ISTDP kommer att varvas med praktiska övningar. Vi kommer att fokusera på din arbetsallians med patienten, på att identifiera och reglera ångest på olika nivåer och på att känna igen och arbeta med olika typer av hinder i terapiprocessen – allt för att du tillsammans med patienten ska kunna jobba för att nå dennes mål. 

Introduktionskursen är ett behörighetskrav för att läsa den treåriga ISTDP-utbildningen Core, om du önskar göra detta senare. Flera coreutbildningar kommer att starta på olika platser i Sverige under 2021, och vi planerar för att starta två coreutbildningar i Stockholm till hösten 2021. Mer information om utbildningar kan du hitta på www.istdpinstitutet.se.

Lärare

Sandra Ringarp

Sandra Ringarp är leg psykolog med en dubbel grundutbildning i både psykodynamisk terapi och KBT och är certifierad ISTDP-terapeut samt lärare och handledare vid ISTDP-institutet. Sandra har arbetat med ISTDP sedan 2013 inom vuxenpsykiatrin, smärtvården och nu i privat regi på ISTDP-mottagningen i Stockholm. Efter att ha avslutat sin coreutbildning 2016 har Sandra fortlöpande vidareutbildat sig inom ISTDP genom utbildningar och avancerad handledning, med bland annat Tobias Nordqvist, Liv Raissi och Reiko Ikemoto-Joseph. Sedan 2018 sitter Sandra i styrelsen för Svenska föreningen för ISTDP. Sandra har HBTQI-kompetens och särskild kompetens inom långvarig smärta och utmattningssyndrom.  

Glenn Kristoffersson

Glenn Kristoffersson är leg psykolog och certifierad ISTDP-terapeut samt lärare och handledare vid ISTDP-institutet. Han arbetar inom specialistpsykiatrin i ett ISTDP-team där han behandlar patienter med komplex psykiatrisk problematik. Efter coreutbildningen har han fullföljt två års Advanced Training med Jon Frederickson vid ISTDP Institute i Washington DC och har kontinuerlig handledning med bland annat Allan Abbass och John Rathauser. Han utbildar och handleder kollegor inom första- och andra linjens psykiatri utifrån Deliberate Practice och läser för närvarande den internationella handledarutbildningen vid Deliberate Practice Institute.

Både Sandra och Glenn läser Jon Fredericksons lärar- och handledarutbildning Training of Trainers vid ISTDP Institute i Washington DC.

Målgrupp

Kursen riktar sig till leg psykologer, leg psykoterapeuter, psykologstudenter som påbörjat utbildningens kliniska del samt andra legitimerade yrkesgrupper med grundläggande psykoterapiutbildning. 

Praktisk information

Plats: Digitalt i Zoom.

Kostnad: 4 500 kr exkl. moms (heltidsstudenter betalar 3 000 kr exkl. moms). 

Anmälan:Skicka din anmälan med namn, fakturaadress, arbetsplats och yrkeskategori till kontakt@ringarppsykologi.com. 

Frågor:Om du har frågor kan du vända dig till kontakt@ringarppsykologi.com eller glenn.kristoffersson@gmail.com. 

Här kan du ladda ner informationen som utskriftsvänlig PDF:

Terapi via videolänk

Hur bedriva terapi via videolänk? Under mars 2020 kom viruset CoViD-19 med kraft till Sverige, och många av oss har gått över till att träffa våra patienter via videolänk istället för fysiska besök. Här finns några tips och råd till terapeuter som håller på att öppna upp för internetverksamhet.

Varför minska antalet fysiska besök?

I vanliga fall så är videolänk en bra lösning för att exempelvis träffa patienter som bor på annan ort, eller som av någon annan anledning inte kan ta sig till kontoret. Under den pågående pandemin är incitamenten givetvis fler. En av de viktigaste åtgärderna för att hindra fortsatt smittspridning av COVID-19 är social distansering. Viruset smittar via direkt och indirekt kontakt mellan människor, så genom att dra ner på dessa kan vi bidra till att antalet smittade inte ökar så fort. Vi och våra kontor är potentiella smittohärdar, så ju mer vi kan göra online, desto bättre. Jon Frederickson beskriver detta på ett konkret sätt på sin facebooksida:

Covid virus kills.

Not everyone, but enough that you don’t want to be the one responsible for passing death on to a distant person. As therapists who see lots of people who see lots of people, you are natural super-spreaders. Spread sanity, not denial.

Anyone in private practice can move their practice online. Prevent yourself from getting infected and prevent yourself from spreading the virus unwittingly to your patients and their loved ones.

If you work in outpatient clinics, urge management to move all work online until the pandemic has passed. Asking patients to come into groups where they could be infected is a violation of our ethical guidelines.

Vad säger forskningen?

Det finns en del forskning gjord på psykoterapi via videolänk. En systematisk översikt av 65 studier visar att resultaten från videolänksamtal är jämförliga med face-to-face. Ytterligare en systematisk översikt vid ångestsyndrom bekräftar detta fynd. Studier visar även att exempelvis den terapeutiska alliansen utvecklas lika väl via videolänk och att videolänk även fungerar i behandling av barn.

Majoriteten av den hittills publicerade forskningen på terapi via videolänk är gjord på KBT. Hittills finns det bara två publicerade studier på ISTDP i videolänkformat. Det är en iransk forskargrupp ledda av Behzad Chavooshi som jämfört ISTDP face-to-face med ISTDP över videolänk för att behandla medicinskt oförklarad smärta. Chavooshi med kollegor fann bekymrande nog att ISTDP via videolänk inte hade någon effekt, trots att samma terapeuter fick väldigt goda effekter med de patienter som randomiserats till face-to-face.

I artikelns diskussionsdel lyfter Chavooshi med kollegor fram två möjliga förklaringar till detta: å ena sidan bristande ljud- och bildkvalitet, och å andra sidan det faktum att ISTDP betonar ögonkontakt, vilket kan vara svårt eller omöjligt att få till genom gränssnittet kamera/skärm. Dessa resultat talar hursomhelst för vikten av att systematiskt utvärdera behandlingarna för att försäkra sig om att de verkligen är verksamma.

Vad säger psykologförbundet och socialstyrelsen?

Förutom alla de praktiska utmaningar det innebär att plötsligt kommunicera genom videokamera, mikrofon, skärm och högtalare/hörlurar så finns det också juridiska utmaningar. Den centrala saken du som terapeut behöver känna till är att Socialstyrelsen kräver att samtalen är krypterade och att de sker med så kallad stark autentisering vid digitala patientbesök. Såhär skriver psykologförbundet:

Alla typer av patientkontakter via internet sker med användande av vad Socialstyrelsen kallar ”öppna nät”. Det finns regler i Socialstyrelsens föreskrifter om vilka krav som då ställs, och som ska säkra att den personliga integriteten skyddas när uppgifter om patienter hanteras i öppna nät. De viktigaste delarna att tänka på är att själva kommunikationen ska vara krypterad. Därigenom kan inte några obehöriga ta del av de uppgifter som går via datanäten. Dessutom krävs att patientens identitet säkras innan mottagaren får del av några uppgifter, enligt föreskrifterna ska det ske genom stark autentisering, t.ex BankID. 

Psykologföretagarna kan inte ge några rekommendationer om vilka olika leverantörers internetlösningar som bör användas. Om du som företagare vill undersöka vilka digitala plattformar som kan användas bör du med leverantör undersöka;  
– hur hanteras GDPR:s regler 
– hur lagras information om användare  
– var finns servern  
– är data krypterad  
– om och var sparas/lagras data
– vem äger data

(https://www.psykologforbundet.se/aktuella-fragor/covid-19/fragor–svar—for-dig-som-egenforetagare/)

Stark autentisering betyder att patienten har bekräftat sin identitet på minst två olika sätt, exempelvis genom något man vet (ett lösenord) och något man har (en mobiltelefon). En vanlig lösning för detta är alltså BankID. Stark autentisering inkluderar också andra former av tvåfaktorautentisering, där användaren identifierar sig med ett lösenord och genom en pinkod som skickas till mobiltelefonen.

Nedan hittar du några förslag på tjänster som erbjuder videolänk med stark autentisering. Lägg märke till att flera av dem kräver att du som användare aktiverar stark autentisering i inställningarna (“two-factor authentication”, “multi-factor authentication” etc.). Du behöver också ta ställning till de andra faktorerna som psykologförbundet radar upp i citatet ovan (GDPR, lagring, kryptering osv).

Förslag på videosamtalstjänster:

Hur är det att arbeta via videolänk?

Vi bad några ISTDP-terapeuter som arbetar med terapi via videolänk dela med sig av sina erfarenheter. Binnie Kristal-Andersson och Christofer Gradin Franzén har jobbat under ett antal år via videolänk, medan Follad Yarollahi och Sandra Ringarp har kommit igång under det senaste året.

Christofer Gradin Franzén
Christofer Gradin Franzén

Hur var det att komma igång med att arbeta via videolänk?
Christofer: Jag hade en del tvivel kring hur det skulle fungera innan mitt första samtal. Det handlade framför allt om möjligheten att få en känslomässig kontakt utan möjlighet till riktig ögonkontakt, samt kring mina möjligheter att uppmärksamma kroppsliga signaler på ångest. Det visade sig dock snabbt att skärmen inte utgjorde något större hinder mot att få känslomässig kontakt. Samtalen känns förvånansvärt lika de som sker med patienter som sitter mitt emot mig i mitt mottagningsrum.

Sandra: Det har gått väldigt smidigt att komma igång tycker jag. När jag väl hade valt ett säkert sätt att arbeta via video (Kaddio) och försäkrat mig om att det tekniska fungerade så var det bara att sätta igång. Många klienter har varit positiva till det.

Follad: Jag har arbetat med samtal via telefon ett längre tag och att gå över till video tyckte jag endast medförde fördelar. Speciellt med tanke på den typ av feedback (suckar, icke-verbal kommunikation) som vi är uppmärksamma på i ISTDP. Jag betraktar det som en hierarki där besök i rummet är att föredra om den möjligheten finns, annars video och sist telefon. Jag hade såklart en del tekniska problem i början men nu skulle jag säga att tekniken mognat till den grad att det inte är ett direkt hinder längre.

Binnie: Jag började med terapi via videolänk kring 2009 när Skype släpptes för allmänheten. Det var en klient som föreslog det, då hen inte skulle ha möjlighet att genomföra fysiska besök under ett tag men ändå ville fortsätta med behandlingen. Jag var inte så tekniskt lagd, men jag lyckades få till det. Generellt har jag använt videolänk när patienter har varit ute på resande fot, som ett komplement till att träffas på kontoret. Men jag har också gjort en del onlineterapier där jag bara träffat patienten via videolänk. Jag läste ju också Coreutbildningen via Skype, så jag har suttit mycket framför skärmen! 

Vad har varit den största utmaningen med att arbeta via videolänk?
Christofer:
De talade orden och de känslor som kommer till uttryck i ansiktet tenderar att hamna i fokus, eftersom resten av kroppen oftast inte syns lika tydligt. För mig har detta inneburit att jag för att få viktig information om resten av patienten och det som väcks i mötet har behövt öva mig på att oftare bjuda in patienten till att hjälpa mig observera och dela information om vad som händer i de delar av kroppen som jag inte kan se. Utmaningen kan väl beskrivas som att jag behöver komma ihåg att det finns viktiga signaler och information som jag behöver för att kunna möta patienten där hen är, som jag inte har tillgång till och att jag behöver påminna mig själva om att ställa fler frågor om det som händer utanför eller som inte blir tydligt på skärmen. I och med att detta också tydliggör och påminner både mig och patienten om betydelsen av ett aktivt samarbete så upplever jag att den här utmaning också har haft positiva effekter på behandlingarna.

Sandra Ringarp

Sandra: Jag tycker att videosamtal fungerar väldigt bra överlag vad gäller behandling. Den största utmaningen tycker jag har varit att ha ett förstabesök över videolänk med någon som mår väldigt dåligt. Då tycker jag att det är svårare att göra en bedömning över videolänk än i ett samtal på min mottagning. Jag känner mig tryggare med att göra en suicidriskbedömning när någon sitter med mig i rummet, helt enkelt. Jag vet inte om det beror på att något går förlorat i ett besök via videolänk, eller om det snarare handlar om rädsla och ovana hos mig som behandlare. Kanske är det en kombination av båda.

Follad: Den största utmaningen för mig har varit att hitta formen för samtalet. Jag tror att terapi via videolänk kan hjälpa många att få hjälp med sin psykiska ohälsa, men det är långt ifrån lämpligt för all sorts problematik. Om man lägger sina egna och klientens förväntningar på rätt nivå så tror jag man kan åstadkomma mycket. Det var något jag funderade på en hel del i början. Vilken nivå kan man rimligen lägga sig på? Behöver man anpassa metoden på något sätt? Hur ser möjligheten ut att fånga upp signaler (man får vara mer frågvis)? Och hur man kan hantera eventuella tekniska problem som dyker upp under samtalet? Och så vidare. Exempelvis kan det vara svårt att urskilja om personen suckar, har tårar i ögonen eller byter tonläge i rösten. Har man en dålig uppkoppling så kan man lättare missa detaljerna. Eftersom vi är vana att titta på video redan så märkte jag att det inte var sådant stort hinder ändå.

Binnie: Att etablera närhet trots att skärmen är emellan oss tycker jag är det svåraste. Inom ISTDP så vill vi ju gärna se hela patientens kropp, och det går ju inte lika lätt att få till. Men övriga aspekter av terapiformen går alldeles utmärkt att göra via videolänk – pressure, mobilisera UTA, klarifiera försvar och så vidare.

Har du några tips till terapeuter som funderar på att börja arbeta via videolänk?
Christofer:
Ett tips är att komma överens innan samtalet om hur du och patienten hanterar tekniska problem. Alltså om videon av en eller annan anledning inte fungerar, hur gör ni då? Jag brukar ringa upp mina patienter, då jag tycker att det är lättare att problemlösa över telefon. I och med att jag börjat berätta om detta innan, så vet de om att jag kommer ringa och kommer därför att uppmärksamma telefonen (som de annars ofta stänger av eller sätter på ljudlös under samtalet).

Sandra: Välj en it-lösning som du känner dig trygg med. Det finns flera alternativ att välja mellan som uppfyller krav på sekretess. Testa att allt fungerar i lugn och ro innan samtalet så att du slipper krångel när det är dags. Jag brukar starta om datorn innan mitt första samtal för dagen för att minimera onödigt strul. Be patienten att justera sin dator eller position om det behövs för att få den visuella information du behöver. Men kanske mest av allt: var inte rädd för att prova. Det kan vara lätt att tro att kvalitén på samtalet automatiskt blir sämre när man inte är i samma rum, men det har inte varit min upplevelse.

Follad Yarollahi

Follad: Vänta inte med att sätta igång. Det är som med allt annat nytt, det kan vara lite ovant och pirrigt i början. Men luta dig tillbaka på dina samtalsfärdigheter så kommer du snart märka att det blir lättare. Fokusera på klienten, signalerna och innehållet. En del har jag märkt är oroliga för vad som händer om exempelvis tekniken strular under samtalet. Så det är viktigt att förbereda sig själv och klienten på vad ni gör om det händer. Ofta är det ett tillfälligt problem, kanske någon som har dålig mottagning. Viktigt är också givetvis att man sitter så man inte blir störd. Försök se fördelarna med det. Om vi inte hade tillgång till video, vilken hjälp hade min klient kunnat få då?

Binnie: Ett tips är att först testa med vänner och familj. Se alltså till att du är helt och hållet bekväm med tekniken innan du testar i skarpt läge med en patient. Det är viktigt för att hantera sin nervositet kring det tekniska. Eftersom vårt arbete handlar om att ge trygghet, så måste vi först skapa en struktur som vi själva är trygga med. I inställningarna i exempelvis Skype kan man slå på kameran innan man ringer upp. Det är bra att testköra och kolla av att du är nöjd med hur du ser ut och hur bakgrunden syns: en tom vägg, en bokhylla och så vidare.

Vilka är egentligen de största fördelarna med att arbeta via videolänk?
Sandra: En oväntad fördel som jag märkt är att det kan påverka en behandling positivt att ha samtal via videolänk. Min upplevelse är att den distans som skärmarna/kamerorna skapar ibland kan göra att patienter får lättare att släppa sina försvar. En känslomässig distans kan minskas genom att införa en fysisk distans, och arbetet kan få sig en oväntad skjuts framåt.

Binnie Kristal-Andersson

Vad är den största lärdomen du gjort av att arbeta via videolänk?
Binnie: Vikten av att vara helt och hållet närvarande. Om du vågar vara närvarande och öppen, autentisk, och äkta även genom en skärm – då kommer du komma långt. Oberoende av vilken terapiform man arbetar med så är det inte teorin som står för större delen av effekten. Det är terapeuten som person som är det centrala. Så om du är en “äkta människa”, med full uppmärksamhet på den andra personen, det är då kommer du att nå fram. Den andra lärdomen är hur starkt det kan vara att arbeta med kombinationen av att träffas fysiskt och träffas via videolänk. Om omständigheterna tillåter så kan detta göra terapierna mycket mer kraftfulla.

Tror du att digital vård bli en permanent del av vårdutbudet?
Follad: Jag tror att det som händer nu kommer ge digital vård en positiv push. Det hade tagit längre tid för världen att ta till sig digital vård som ett attraktivt alternativ. Och det hade varit synd. Jag tror att digital vård gör att man kan fånga upp många som annars inte hade sökt hjälp. Man kan tycka vad man vill om trenden med att allt fler folk sitter med sina mobiler hela tiden. Och vad det gör med vår förmåga att knyta an till varandra. Frågan för mig är hur vi som behandlare kan väcka lust och nyfikenhet kring att utforska sitt inre. Många ungdomar idag exempelvis söker sig till plattformar där tröskeln är lägre. Till exempel plattformar där man kan skicka meddelanden till en psykolog via app. Vilket jag tror sänker tröskeln för dem att sedan gå vidare till att träffa en psykolog. Därför tänker jag att fler av oss bör våga ta steget och möta dessa människor där de är. Kan vi bidra med goda erfarenheter av samtal så ger det förhoppningsvis mersmak i längden.


Om du är intresserad av att läsa fler av våra guider så hittar dem här: