Sofia Viotti: “Jag önskar att alla terapeuter ska ta handledning på filmat material”

En central aspekt av ISTDP är arbetet med att öka patientens förmåga till att visa sig själv omsorg och medkänsla: self-compassion. Sofia Viotti, leg. psykolog, arbetar privatpraktiserande på heltid och flyttar vid årsskiftet in på ISTDP-mottagningen vid Mariatorget i Stockholm. Hon har länge jobbat med compassionfokuserad terapi och även skrivit två böcker och undervisat i metoden. Hon läser just nu coreutbildningen och har ändrat fokus till ISTDP i sina individuella behandlingar.

Sofia Viotti

Hur känns det att läsa coreutbildningen? 
Det känns fantastiskt….och frustrerande, för att svara på ett ISTDP-igt sätt.

Jag upplever att jag äntligen hittat det där konkreta – hur man jobbar på mikronivå i terapirummet – som jag saknat i andra terapiformer. Det gör att jag redan nu känner mig mycket mer trygg som terapeut. Jag upplever också en stor tillfredställelse att få handledning på filmat material och märker att det gör att jag utvecklas snabbt som terapeut. Det frustrerande är att se saker jag än så länge inte behärskar och stå ut med det utan att fastna i att försöka tänka mig fram till lösningar.

Hur kommer det sig att du hittade till ISTDP? 
Jag läste KBT på Uppsala universitet. Jag märkte snabbt att jag saknade hur man konkret jobbade med klienters känslomässiga blockeringar och hur man talade om det som hände i relationen i rummet. Då började jag söka mig mer till affektfokuserade terapier, bland annat CFT och AFT, men även där saknade jag tydliga tekniker på detaljnivå. Tyckte allt talades om på en så abstrakt och teoretisk nivå. Så började jag läsa på om ISTDP och hade en vän som gick core. Jag tyckte det lät intressant men var också väldigt skeptisk till det stora fokuset på ilska och tyckte att porträtteringar var hur konstiga som helst. Så under typ ett år argumenterade jag emot allt han förklarade tills jag gick på en föreläsning med Allan Abbass och gick pre-core. Jag hade inte alls tänkt att anmäla mig till core, men blev så exalterad under de dagarna så jag anmälde mig redan sista dagen. Kändes som det var precis detta jag letat efter.

Hur är ISTDP och CFT olika varandra och var kan de komplettera varandra? 
Det där är en väldigt stor och svår fråga, men jag ska nämna några saker jag tänkt på. Även om CFT är en integrativ terapiform som lägger sig mellan KBT och psykodynamisk terapi så är CFT mycket mer KBT-igt än ISTDP. Man jobbar mycket mer på en medveten än omedveten nivå och mycket jobb görs med hemuppgifter och övningar.

En annan skillnad är att CFTs teorimodeller rör sig på flera nivåer än jag upplever att ISTDP gör. Förutom att undersöka inlärda mönster från uppväxten så tar man in samhällets och evolutionens påverkan på klientens problem idag och man tittar på saker som motion och de miljöer klienten befinner sig i.

Jag tänker att metoderna säkert kan komplettera varandra på många sätt men just nu är jag fokuserad på att lära mig ISTDP. Jag tänker att det blir nästa process för mig att se hur metoderna mer skulle kunna integreras. Grundaren av CFT, Paul Gilbert, har sagt till mig att han gillar Abbass sätt att arbeta och tänker att de teknikerna kan användas i CFT. Compassionfokuserad terapi har ju ofta missuppfattats till att det bara handlar om värme, trygghet och lugn. Men egentligen handlar det om modet att närma sig alla sina känslor –precis som i ISTDP.

Om man tar sig utanför terapirummet så upplever jag att CFT har väldigt hjälpsamma modeller och tekniker för att klienter ska kunna jobba med självhjälp. Så där kan jag tänka mig en trappstegsmodell där vissa kan utvecklas mycket genom att jobba på egen hand med böcker, övningar, kurser i CFT eller gå i CFT-terapi. Medan vissa kommer köra fast i svårare känslomässiga blockeringar och där skulle de vara i behov av ISTDP.

Jag upplever också att CFTs modeller och tekniker fungerar bra för att arbeta på organisatorisk nivå, med grupper och som modell för att förstå sociala och samhälleliga problem. Så på det sättet tänker jag att ISTDP och CFT har lite olika ambition där CFT även vill ta sig utanför terapirummet.

Finns det delar av de olika metoderna som inte är kompatibla med varandra? 
Med klienter som har mycket kontroll och har lätt för att fasta i problemlösande så tänker jag att det kan ha en terapistörande effekt om jag skulle jobba utifrån ren ISTDP på sessionen och sedan skicka med en övning att göra hemma utifrån CFT. Det skulle föda deras mönster att ”fixa” och checka av saker på en lista. Med andra klienter tänker jag däremot att det skulle kunna vara hjälpsamt för att fördjupa processen.

Sedan finns det ju teoretiska skillnader, framför allt det där med det medvetna och omedvetna. Det gör att man inom CFT har mycket fokus på psykoedukation och där tänker jag att man i vissa lägen inom ISTDP skulle anse att CFT-terapeuten jobbar för mycket med att förklara där det inte skulle behövas. Och på samma sätt skulle en del interventioner inom ISTDP verka helt obegripliga som CFT-terapeut om man inte var inläst på varför man gör dem.

Vad håller du på att lära dig inom ISTDP just nu? 
Jag tycker jag hela tiden håller på och lär mig allt på en gång, men på olika nivåer. Jag lär mig något på ett core-tillfälle eller en handledning som jag tror att jag inte lärt mig förut och när jag ska sammanfatta mina anteckningar ser jag att jag skrev ner detta för ett år sedan, men först nu har det landat på en djupare nivå. Men det jag aktivt försöker bli bättre på just nu när jag tittar på mina videos är att diagnostisera och studera klientens reaktion på mina interventioner.

Du har ju skrivit ett par böcker tidigare. Kan det bli aktuellt med en bok om ISTDP på sikt? 
Haha, nja kanske inte en ren ISTDP-bok. Är inte så sugen på att skriva fler metodböcker utan mer undersöka något allmänmänskligt psykologiskt fenomen. Men i det kommer det förmodligen komma in influenser från både CFT och ISTDP. Eller så kanske det blir en roman och då kan man ju tänka sig att jag får användning av mina ISTDP-kunskaper.

Har du någon vision för framtidens psykoterapi? 
Jag skulle önska att terapimetoderna försvann och att all forskning och det vi gör i terapirummet istället handlade om tekniker på detaljnivå – interventioner vi gör och vilken effekt det får på klienterna. Ungefär som man tänker inom ISDTP, men kanske att man kunde komma förbi de olika teoretiska antagandena inom olika metoder som det sällan finns vetenskapligt stöd för. För jag tänker att det är där metoder hamnar i klinch med varandra.

Jag vill även att det naturliga ska bli att klienter söker sig till en psykolog eller psykoterapeut och inte till en metod, att det istället blir terapeutens uppgift att bedöma vad som behövs. Så som det fungerar inom medicin.

Jag önskar också att det ska bli krav på att alla terapeuter tar handledning på filmat material eftersom det känns som det enda självklara för att få till fungerande handledning och kompetensutveckling.

Här hittar du andra intervjuer som vi gjort den senaste tiden: