Agency in treatment-resistance – a presentation by Jon Frederickson

Jon Frederickson
Jon Frederickson

How do problems of will show up during the opening phase of a therapy? How do will problems manifest in the transference resistance? How do they invite enactments leading to treatment impasse? In what ways might standard ISTDP interventions enact and thus reinforce the transference?

These and other questions will be addressed as we have the great pleasure to welcome none other than Jon Frederickson to the Malmö Center for ISTDP this fall. During the evening, we will look at the opening of a consultation with a person whose transference resistance had led to repeated enactments of the transference in previous therapies. 


Date: November 7th

Time: 18.00-20.30

Price: The cost is 600 SEK (Inc. VAT), this includes a sandwich at about 19. Student price is 400 SEK (inc. VAT).

Location: Malmö Center for ISTDP, Amiralsgatan 20, Malmö, Sweden.

Audience: This presentation is open for healthcare professionals and students in these professions. Due to confidentiality agreements, the presentation is only open to residents in the nordic countries.

Tickets: You can buy tickets here: tickets. If you’re a full time student, you can enter the promotion code “student” to get a student discount.

Seminarium med Jon Frederickson

Psykoterapicentrum har glädjen att bjuda in till ett seminarium med Jon Frederickson torsdagen den 10 juni kl 17:00-20:45.

Jon Frederickson interview
Jon Frederickson

I mars hade Psykoterapicentrum nöjet att genomföra ett webbinarium med Jon Frederickson. Detta evenemang var uppskattat av deltagarna men även av Jon Frederickson själv! Han vill därför gärna göra ett nytt digitalt besök i Sverige. Han kommer att berätta mer om psykoterapeutisk teknik i arbete med sköra patienter. Återigen kommer han att utgå från sin nya bok Co-Creating Safety

Praktisk information

Tid: Torsdagen den 10:e juni kl 17.00-20.45
 Digitalt via Zoom 
Språk: Engelska
Pris: 600 kronor. För Psykoterapicentrums medlemmar erbjuds seminariet till ett kraftigt rabatterat pris: 250 kronor (se mer nedan om hur du kan bli medlem). I och med att Jon Frederickson kommer att prata om kliniskt material kommer detta inte att spelas in och kommer således inte vara möjlig att se i efterhand. 
Anmälan: klicka här

Preliminärt program

17:00 Presentation av Jon Frederickson
18:15 Paus
18:35 Presentation av Jon Frederickson
19:50 Paus
20:00 Frågor
20:45 Avslut

Obs! Begränsat antal platser därför rekommenderas tidig anmälan. Anmälan är bindande utan möjlighet till någon form av återbetalning.

Om Psykoterapicentrum

Vi arbetar för att stödja och utveckla psykoterapi på psykodynamisk grund samt verka för informationsutbyte mellan psykoterapeuter. Föreningen anordnar årligen flera möten för sina medlemmar. Om du inte redan är medlem så kan du passa på att bli det nu och samtidigt dra fördel av det rabatterade priset. Skriv “Vill anmäla mig till Jon F 10 juni” under “Meddelande” vid anmälan Bli medlem här>> 

Om Jon Frederickson

Jon Frederickson är en av världens ledande experter på Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP). Han är psykoterapeut och verksam i USA. Han är vice ordförande för Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP) Training Program vid Washington School of Psychiatry, där han varit verksam sedan 1988. Jon har flera utbildningsgrupper i USA, Sverige, Danmark, Norge, Polen och Italien. Han är även författare till flera böcker, bl.a. The Lies We Tell Ourselves: How to Face the Truth, Accept Yourself, and Create a Better Life; Co-Creating Change: Effective Dynamic Therapy Techniques; and Psychodynamic Psychotherapy: Learning to Listen from Multiple Perspectives.

Webbinarium med Jon Frederickson

Unik möjlighet att delta i ett webbinarium med Jon Frederickson utifrån hans uppmärksammade bok Co-Creating Safety: Healing the Fragile Patient

Jon Frederickson interview
Jon Frederickson

Fokus för webbinariet är psykoterapeutisk teknik i arbetet med sköra patienter och Frederickson kommer att visa praktiska videoexempel på hur psykoterapeuten kan göra terapin till en tryggare plats. Det kommer dessutom att vara möjligt för alla deltagare att ställa frågor under webbinariet.

Praktisk info

Tid: Onsdagen 17 mars kl 19.00-21.30
Språk: Engelska
Pris: 350 kronor. För Psykoterapicentrums medlemmar erbjuds webbinariet till ett kraftigt rabatterat pris: 100 kronor (se mer nedan om hur du kan bli medlem). 
Anmälan: Klicka här

Obs! Begränsat antal platser därför rekommenderas tidig anmälan. Anmälan är bindande utan möjlighet till någon form av återbetalning.

Om Psykoterapicentrum

Vi arbetar för att stödja och utveckla psykoterapi på psykodynamisk grund samt verka för informationsutbyte mellan psykoterapeuter. Föreningen anordnar årligen flera möten för sina medlemmar. Om du inte redan är medlem så kan du passa på att bli det nu och samtidigt dra fördel av det rabatterade priset. Bli medlem här>> 

Jon Frederickson är psykoterapeut och verksam i USA. Han är vice ordförande för Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy (ISTDP) Training Program vid Washington School of Psychiatry, där han varit verksam sedan 1988. Jon har flera utbildningsgrupper i USA, Sverige, Danmark, Norge, Polen och Italien. Han är även författare till flera böcker, bl.a. The Lies We Tell Ourselves: How to Face the Truth, Accept Yourself, and Create a Better Life; Co-Creating Change: Effective Dynamic Therapy Techniques; and Psychodynamic Psychotherapy: Learning to Listen from Multiple Perspectives.

The limitations of ISTDP. Part 1: Jon Frederickson

What are the limitations of ISTDP? What would a balanced view of ISTDP be like? Just as any approach to psychotherapy, ISTDP is subject to both idealization and devaluation. Over the past few years, we at have published quite a lot of positive stories and news about ISTDP. Now it’s time to do some balancing. We sat down with some prominent ISTDP clinicians to discuss the shortcomings and downsides of ISTDP. Here’s the first part, an interview with Jon Frederickson.


As we’ve talked about before, ISTDP is not a panacea. Which type of problems and patients are not suitable for ISTDP? 

Jon Frederickson discussing a balanced view of ISTDP
Jon Frederickson

Jon Frederickson: Nothing is a panacea in the field of mental health. Types of problems not suitable for ISTDP would include the treatment of traumatic brain injury, neurocognitive deficits, and genuine autism spectrum disorders (not including those mistakenly diagnosed).

Generally, we should offer supportive and not exploratory psychotherapy to patients currently abusing drugs until we have built the affect tolerance that would make exploratory therapy possible. Likewise, some psychotic patients in a severe regression and severely depressed patients may require medication and supportive psychotherapy before a trial of exploratory therapy should be attempted.


Just how difficult is ISTDP to learn? As far as I’ve heard, no one ever graduated from Davanloo’s training. Should learning ISTDP be easier? 

Jon: It’s not just a matter of ISTDP being hard to learn. Learning to be a really good therapist is hard. That is why it is relatively rare. Twenty percent of therapists get eighty percent of the good results. And that is true within each model of therapy. It is really hard to become a highly effective therapist in any model of therapy. You may be under the illusion that you’ve “learned” the model, but the outcome research shows that there is no relationship between our perception of our ability and our actual effectiveness.  

Should learning this be easier? Should learning to be a professional musician be easier? Should learning to be a chess master be easier? No.

It should be hard because it is hard. That is reality. However, in the case of psychotherapy: should our teaching be better? Yes.

Research shows that graduate training has no effect on therapist outcome. What a disaster! Should our supervision be better? Yes, because research shows that 93% of therapy supervision is inadequate and 35% harmful.

At least in music and chess, it is clear what skills need to be learned and there are materials which train students in those skills. We have no agreement on the fundamental skills necessary for effective practice in psychotherapy and no materials for training in those skills. So, in response to your question, yes and no. Learning a complex skill like psychotherapy should be just as hard as becoming a violinist.

Yet, it is currently way too difficult to achieve this skill level as therapists because of the poor quality of supervision generally available. As well as the inadequate, indeed, useless quality of graduate training. The useless seminars offered which do not show effective treatment, and the failure to use videotapes to develop an empirically validatable model of teaching and supervision.

In case you wonder if I am outraged by this state of affairs, you read me accurately.


Unlocking the unconscious is sometimes described as a unique aspect of ISTDP. But other models also facilitate emotional breakthroughs and spontaneous reporting of previously repressed material. Could the jargon mystify the therapy process and put ISTDP at risk of distancing from other models?

Jon: Obviously, any emotionally transformative human experience involves a breakthrough to feelings that were previously out of awareness. It even happens at movies! One danger in any model occurs when we use jargon to “professionalize” our field and to create a sense of mystique such that outsiders “could not possibly understand” what goes on behind closed doors.

Jargon creates another danger: we might accept a piece of jargon, usually a description, and mistake it for an explanation. As a result, steps in logic are skipped, and flaws in an argument remain invisible. In case you wonder what I mean, here are some common vague terms which are ill defined and have come to mean everything: mindfulnessawareness, and superego. Here is a term which doesn’t mean what it claims: diagnosis. In fact, what we call diagnoses are merely a description of symptoms, not a diagnosis of their cause.

Do you think there’s a need for a conceptual “makeover” in ISTDP to facilitate dialogue with other models? 

Jon: I don’t think ISTDP needs a makeover as you suggest. I think all therapists in all models need to abandon vague concepts, acronyms, and made up words for plain English, or whatever your native language is. If you cannot explain what you are doing so it could be understood by an adolescent, either your language is a barrier, or you do not fully understand what you are trying to say.

We work with humans, speaking a human language of the heart. Any theory we describe should be able to be put in these terms. If we dropped jargon, we could even talk to other clinicians. As it is, today much clinical dialogue at conferences becomes useless because the exchange of abstractions takes the place of examining the actual data. And the narcissistic display of mysterious language becomes a way to avoid the humbling act of revealing one’s actual work.


Even though there’s more and more research showing the efficacy of ISTDP as a whole, there’s still not so much high-quality research on the different ingredients of the therapy. A notable contribution is the recent Iranian study showing that ISTDP without challenge was just as effective as standard ISTDP. Given the lack of studies, ISTDP is largely an “oral tradition” where the experience of specific prominent therapists (be that Davanloo or yourself, for example) is very influential. What are some of the challenges with the specific ingredients of ISTDP?

Jon: The Iranian study was important, but like all studies, it’s easy to forget the context. In fact, challenge is appropriate only with about 25-30% of patients, the ones who primarily regulate feelings with isolation of affect. Challenge is not appropriate for the other seventy percent of patients who are in repression and fragility. So it should be no surprise that ISTDP without challenge would be effective, because that is the effective form of ISTDP for 70% of patients!

When students try something I suggest, sometimes it works, sometimes it doesn’t. Why? Sometimes they aren’t doing what I suggest. Sometimes I was wrong; I misread the patient, and the patient’s response gives a clearer idea of how to proceed. Sometimes, the therapist is initially helpful without realizing it, but is unable to understand and categorize the patient’s subsequent responses. I don’t think the issue is the individual clinician per se, although the effect of the therapist is powerful. I see repeatedly that there are certain patterns of response across patients and across cultures. When we address these patterns – feelings, anxiety, defenses, and transference resistance – we find patterns of response to intervention.

Now we get to the interesting question: the relationship between principles and rules. For instance, when a patient is struggling to bear mixed feelings, the principle is to help the patient bear mixed feelings without anxiety shifting out of the striated muscles. Sometimes, to make things simple, people make up a rule: “Thou shalt pressure to feelings in this way. Repeat after me!” The student, alas, learns to become a clone who follows rules rather than a person who operates according to principles. There are many interventions that could embody the principle of building affect tolerance. And those interventions could be in response to specific words or dynamics the patient has used. They could arise from the therapist’s experience, feelings, and intuition. They could arise from their mutual co-created responsiveness.

In music, the voice leading (how voices related to each other, for instance, in a fugue) was not supposed to have parallel fifths. That was a rule. Suddenly Debussy comes along and he uses all kinds of parallel voice leading to create effects of great beauty. What had been a rule was revealed to be subject to a higher principle. Thus, it could be broken.

Alas, the early phase of ISTDP training often involved people following rules without understanding the overarching principles, to which those rules are subject. If we ritualistically follow rules, therapy is very easy to learn, though robotic. If we follow principles, then we understand the purpose of our interventions, and that allows for creativity in the therapist and responsiveness to the patient.

Good therapy is like jazz. A jazz musician knows the key, the melody, the harmonies, the underlying principles and he improvises based on that underlying structure. He appears to be breaking rules, yet he is guided by underlying principles. A good teacher orients you to principles whether he is teaching you chess, music, or therapy.


Historically, the ISTDP community has unfortunately been subject to sect-like behavior such as a strong idealization of charismatic figures (such as Davanloo) along with exclusion and devaluation of critical voices. Is there something in particular that makes ISTDP vulnerable to this? What can we do to safeguard against this in the present and future? 

Freud - a balanced view
Sigmund Freud

Jon: As we know from the work of Bion and other group theorists, when humans form groups, groups become irrational. 

Friedrich Nietzche said that earth is the insane asylum of the universe. Every day we see plenty of evidence for this. Idealization of teachers happens in all models to greater and lesser degrees. Think of Freud, Klein, Davanloo, Rogers, or Beck. Every one of them has been idealized, and each of them has been devalued.

There will always be some people who want to idealize their leader and devalue the rest. We have to understand this as not a problem of a given model, but a problem of the human condition. To avoid the anxiety that our knowledge is partial, our theory will be changed and surpassed is the way of all scientific knowledge, and that whatever we create today will be forgotten in the mists of time, we seek magic.

We idealize a model and view it as the final, complete answer. We idealize some figure. Then we devalue other models and teachers. Then we imagine we are part of some secret society of superior therapists in contrast to all those “others.” This pattern has been described in cults, and, sadly, this kind of cult formation is common in the therapy field. All we can do is make ourselves aware of this temptation to idealize and devalue.

Melanie Klein

And we can also step back and realize what makes us anxious: 1) our knowledge is always partial; 2) we will never have all the answers; 3) we will always be flawed and fail with some people; 4) we will never have the final, complete understanding of the human condition in our lifetime; and 5) whatever we achieve, whatever we build is transient and will disappear. This is reality.

When we cannot bear this death anxiety, we engage in the denial of death through the magical claim that we have found the eternal answer, the eternal group, and the theory that has somehow transcended time. Due to death anxiety, this pattern will probably always recur in humanity, including groups of therapists.


Do you see other major limitations or weaknesses in ISTDP? 

Jon: My major concern here does not have to do with ISTDP but with the psychotherapy field as a whole. Our understandings all too often are not linked to other areas of knowledge such as sociology, group theory, family studies, and economics. These different fields appear as silos. Take for instance the study of patients who suffer from borderline personality structure or psychotic patients. There is so much good research on the relationship between their psychological difficulties and predictable patterns of family dysfunction.

Yet this research keeps getting forgotten, only to be done again by the next generation. These patients are often examined only from the individual perspective, and we forget the family system that generates these patterns. We look at psychological issues, yet we seem to have forgotten the role of social class and capitalism in character development. Fromm wrote much on that, yet today in the US it is a taboo to recognize the role of class.

Or look at racism in the US or the caste system in India as examples of the transgenerational transmission of trauma. And then there is the tendency to underestimate the role of neurocognitive deficits and brain injury in borderline and psychotic patients. The psychotherapy field has become so focused on the individual, that we easily lose sight of the group and family context, the class context, and the biological context. Then we end up with these different research silos: each reducing the patient to one of these categories, when we need to open up to the interrelationships between them.

Do you find there are aspects of ISTDP that we have to address and change in order for the method to thrive? 

Jon: It depends on how you define ISTDP. Some describe it as the method. If so, that is ritualism, and, yes, that should be changed. Some describe it as what some teachers do. If so, that is idol worship, and that should be changed. For some, it is a set of rules, and that should be changed.

For me, ISTDP is a set of meta-theoretical principles which allow us to integrate any of a number of techniques. The most important principle is to assess each patient response to intervention to find out if you met the patient’s need in the moment. And these principles are based on a psychoanalytic theory of childhood development and attachment theory. The techniques of cognitive-behavioral therapy, somatic experiencing, gestalt therapy, or internal family systems, you name it, can be incorporated because the key issue, no matter what technique you use in the moment, is: am I meeting the patient’s need in this moment as revealed in her last response to intervention?

In this sense, I am suggesting that we need to move beyond the idea of a model toward an integrative way of thinking and responding. Models can only point toward that. Replication of models does not lead to good outcome. We have to foster a kind of integrative emotional feeling and responsiveness in our work that models and theories can only point toward.

The best therapists in each model look surprisingly alike according to research. This suggests to me that the key factor is not just their model, but a quality of thinking, feeling, responsiveness, and self-reflectiveness that is filtered through their model.

It’s like driving. It doesn’t matter what kind of car we see. It’s the nut behind the wheel.

Jon Frederickson’s latest book Co-Creating Safety: Healing the Fragile Patient came out a couple of weeks ago.

If you liked this article, you might find our other material interesting. Following this link you can find more material in english. Below you’ll find a list of our recent interviews.

Corestudent som behandlare: ny studie

Under sommaren publicerade Javier Malda Castillo med kollegor en fallserie där de undersökt om ISTDP är effektivt med en corestudent som behandlare. Studien är ytterligare en – om än liten – som visar att ISTDP har stor potential för behandlingsresistenta patienter i psykiatrin.

En trend i psykoterapiforskningen just nu är att utveckla behandlingar som är baserade på några få, starka principer. Detta gör behandlingen lätt att lära ut och implementera i stor skala. Detta “minimalistiska” ideal kännetecknar exempelvis beteendeaktivering för depression (BA), som huvudsakligen bygger på schemaläggning av aktiviteter, och prolonged exposure för PTSD (PE), som fokuserar på att i stor detalj återberätta den traumatiska händelsen i förstaperson. Upphovskvinnan Foa skriver såhär om sin terapiform: “Compared to other EBTs for PTSD, the techniques used in Prolonged Exposure are simple and easy to learn and straightforward to deliver“. Både PE och BA har visat sig vara möjliga att lära sig genom kortare kurser, och de har goda effekter även när relativt lågutbildad sjukvårdspersonal tillhandahåller behandlingen. Det finns även indikationer på att behandlingarna har goda effekter även vid komplexa tillstånd, såsom svår depression, psykos eller borderlineproblematik.

Men den motsatta trenden finns också, med mycket omfattande terapimodeller som sprider sig snabbt över världen. Ett exempel på detta är dialektisk beteendeterapi, DBT, vars manualer är tusensidiga och innehåller ett enormt smörgåsbord med olika interventioner för olika typer av problem och situationer. Behöver patienten hjälp med hur man kan avsluta relationer på ett bra sätt? Hoppa till sidan 280. Drömmer patienten mardrömmar? Läs avsnittet som börjar på sidan 398. Detta innebär att metoden blir svårare att lära sig och att det är svårare för terapeuterna att uppnå följsamhet till manualerna, eftersom det finns så många detaljer att bemästra. Men bredden innebär också att behandlingen får en större räckvidd att behandla många olika problem och varianter av problemen, eftersom manualerna ger tydlig information om hur behandlingen ska anpassas.

Även om ISTDP bland annat är ett försök att strömlinjeforma psykodynamisk terapi och koka ner ett stort och brett fält till några få centrala principer (the more you feel, the more you heal etc.) så finns det en stor komplexitet och detaljrikedom i metoden som tar flera år att lära sig. På ett sätt liknar ISTDP alltså den typen av smörgåsbord av interventioner som vi hittar inom DBT. Jon Frederickson säger ibland att ISTDP inte är en behandling utan snarare flera olika behandlingar, som även om de delar några grundläggande principer kan se väldigt olika ut för olika patientgrupper. Att lära sig grunderna i att arbeta med trianglarna är en sak, men att dessutom behärska bracing, head-on collision och strukturell integration är något annat. Ju mer vi använder oss av vårt mikroskop – videokameran – desto mer detaljer att observera, kategorisera och utveckla interventioner för att bemöta. Så även om de grundläggande principerna för ISTDP är “enkla”, så innehåller manualerna och den orala ISTDP-traditionen mycket specifika instruktioner för hur principerna tillämpas i olika situationer.

I intervjun som vi gjorde med Joel Town tidigare år pratade han lite om denna utmaning. Då sa han bland annat att det finns aspekter av ISTDP som är svåra att lära sig, och att ett sätt att se till att ISTDP skulle kunna spridas mer i världen vore att tona ner “det intensiva” – vilket han dock inte såg som en eftersträvansvärd väg att gå. Dock sa han att vi behöver utveckla en utbildningsform som gradvis lär ut lagom mycket färdigheter, för att förebygga att studenterna tappar motivation eller hoppar av.

Är corestudenter effektiva terapeuter?

Porträtt av Javier Malda Castillo
Javier Malda Castillo

Så leder det faktum att ISTDP är svårt att lära sig till att nyblivna ISTDP-terapeuter har bristande effekter?

Flera studier har under de senaste åren visat att corestudenter är effektiva ISTDP-terapeuter. Allan Abbass grupp i Halifax, den norska gruppen i Drammen och en grupp italienska terapeuter har tidigare publicerat data som visar att ISTDP kan vara effektivt när behandlingen tillhandahålls av corestudenter.

Nu har Javier Malda Castillo med kollegor gjort en liten studie där de undersökt om en corestudent kan behandla behandlingsresistenta psykiatripatienter på ett effektivt sätt. Vid studiens genomförande var Javier – den enda terapeuten i studien – nästan färdig med Coreutbildningen i London. Forskargruppen tillfrågade patienter som ingick i Javiers sedvanliga behandlingsuppdrag inom den brittiska psykiatrin (NHS) om de var intresserade av att delta. Detta innebar att behandlingarna var mellan 16 och 24 sessioner, och att patienter med olika primära diagnoser och symptombörda deltog.

Deltagarna fick fylla i vanliga symptomskalor såsom CORE, BSI och PHQ-9 (klicka här om du vill läsa mer om utfallsmätning) före och efter terapin, samt åtta veckor efter avslutad terapi. I snitt hade de åtta deltagarna haft kontakt med psykiatrin i fyra år, fått minst en psykologisk behandling förut (KBT, DBT eller EMDR) och de flesta hade flera pågående farmakologiska behandlingar. Diagnostiskt var det spretigt så som det oftast är i psykiatrin: egentlig depression, GAD, borderline personlighetssyndrom och PTSD. En av deltagarna hade paranoid personlighetsproblematik. Merparten hade gjort självmordsförsök tidigare.

Efter i snitt 17 sessioner hade sex av dem förbättrats, och detta höll i sig för de fyra vars uppföljningsdata gick att få tag på. En av deltagarna hoppade av efter fyra sessioner. Inga allvarliga bieffekter eller händelser förekom.

När en corestudent är behandlare. Effekt av behandlingen.
CORE-OM före och efter behandling för de åtta deltagarna

Do it yourself

Så även om ISTDP är en väldigt omfattande metod som tar lång tid att behärska tycks det vara så att terapeuter under utbildning ändå kan ha goda effekter i sina behandlingar. Bara för att en terapeut inte kan alla recepten på smörgåsbordet så behöver inte det betyda att den inte kan erbjuda någonting ordentligt att bita i.

Vidare så är studien av Malda Castillo med kollegor ytterligare en i mängden av studier som visar att ISTDP har lovande effekter vid komplexa och behandlingsrefraktära tillstånd. Eftersom evidensbasen för ISTDP fortfarande har en hel del luckor kan den här typen av studier i nuläget fylla i en viktig funktion.

Om fler corestudenter väljer att på ett mer systematiskt sätt utvärdera och sammanställa resultaten av sina behandlingar, söka tillstånd från etikprövningsmyndigheten och publicera sina data så kan detta bli viktiga bidrag till forskningsläget. På sikt kan det då (förhoppningsvis) bli lättare att få större anslag för att göra större och mer välkontrollerade studier än vad som har gjorts hittills. Det vore också bra att veta mer om de begränsningar som ISTDP har: Finns det särskilda patientgrupper som inte bör erbjudas ISTDP?

Tveka inte att kontakta föreningen om du går i tankar att forska på de behandlingar som du bedriver under eller efter Core.

Malda Castillo, J., Valavanis, S., & Perez Algorta, G. (2020). Short Term Psychodynamic Psychotherapy (STPP) for Clients with Complex and Enduring Difficulties within NHS Mental Health Services: A Case Series. Psychoanalytic Psychotherapy.

Här är våra fem senaste artiklar om ISTDP-forskning:

Terapi via videolänk

Hur bedriva terapi via videolänk? Under mars 2020 kom viruset CoViD-19 med kraft till Sverige, och många av oss har gått över till att träffa våra patienter via videolänk istället för fysiska besök. Här finns några tips och råd till terapeuter som håller på att öppna upp för internetverksamhet.

Varför minska antalet fysiska besök?

I vanliga fall så är videolänk en bra lösning för att exempelvis träffa patienter som bor på annan ort, eller som av någon annan anledning inte kan ta sig till kontoret. Under den pågående pandemin är incitamenten givetvis fler. En av de viktigaste åtgärderna för att hindra fortsatt smittspridning av COVID-19 är social distansering. Viruset smittar via direkt och indirekt kontakt mellan människor, så genom att dra ner på dessa kan vi bidra till att antalet smittade inte ökar så fort. Vi och våra kontor är potentiella smittohärdar, så ju mer vi kan göra online, desto bättre. Jon Frederickson beskriver detta på ett konkret sätt på sin facebooksida:

Covid virus kills.

Not everyone, but enough that you don’t want to be the one responsible for passing death on to a distant person. As therapists who see lots of people who see lots of people, you are natural super-spreaders. Spread sanity, not denial.

Anyone in private practice can move their practice online. Prevent yourself from getting infected and prevent yourself from spreading the virus unwittingly to your patients and their loved ones.

If you work in outpatient clinics, urge management to move all work online until the pandemic has passed. Asking patients to come into groups where they could be infected is a violation of our ethical guidelines.

Vad säger forskningen?

Det finns en del forskning gjord på psykoterapi via videolänk. En systematisk översikt av 65 studier visar att resultaten från videolänksamtal är jämförliga med face-to-face. Ytterligare en systematisk översikt vid ångestsyndrom bekräftar detta fynd. Studier visar även att exempelvis den terapeutiska alliansen utvecklas lika väl via videolänk och att videolänk även fungerar i behandling av barn.

Majoriteten av den hittills publicerade forskningen på terapi via videolänk är gjord på KBT. Hittills finns det bara två publicerade studier på ISTDP i videolänkformat. Det är en iransk forskargrupp ledda av Behzad Chavooshi som jämfört ISTDP face-to-face med ISTDP över videolänk för att behandla medicinskt oförklarad smärta. Chavooshi med kollegor fann bekymrande nog att ISTDP via videolänk inte hade någon effekt, trots att samma terapeuter fick väldigt goda effekter med de patienter som randomiserats till face-to-face.

I artikelns diskussionsdel lyfter Chavooshi med kollegor fram två möjliga förklaringar till detta: å ena sidan bristande ljud- och bildkvalitet, och å andra sidan det faktum att ISTDP betonar ögonkontakt, vilket kan vara svårt eller omöjligt att få till genom gränssnittet kamera/skärm. Dessa resultat talar hursomhelst för vikten av att systematiskt utvärdera behandlingarna för att försäkra sig om att de verkligen är verksamma.

Vad säger psykologförbundet och socialstyrelsen?

Förutom alla de praktiska utmaningar det innebär att plötsligt kommunicera genom videokamera, mikrofon, skärm och högtalare/hörlurar så finns det också juridiska utmaningar. Den centrala saken du som terapeut behöver känna till är att Socialstyrelsen kräver att samtalen är krypterade och att de sker med så kallad stark autentisering vid digitala patientbesök. Såhär skriver psykologförbundet:

Alla typer av patientkontakter via internet sker med användande av vad Socialstyrelsen kallar ”öppna nät”. Det finns regler i Socialstyrelsens föreskrifter om vilka krav som då ställs, och som ska säkra att den personliga integriteten skyddas när uppgifter om patienter hanteras i öppna nät. De viktigaste delarna att tänka på är att själva kommunikationen ska vara krypterad. Därigenom kan inte några obehöriga ta del av de uppgifter som går via datanäten. Dessutom krävs att patientens identitet säkras innan mottagaren får del av några uppgifter, enligt föreskrifterna ska det ske genom stark autentisering, t.ex BankID. 

Psykologföretagarna kan inte ge några rekommendationer om vilka olika leverantörers internetlösningar som bör användas. Om du som företagare vill undersöka vilka digitala plattformar som kan användas bör du med leverantör undersöka;  
– hur hanteras GDPR:s regler 
– hur lagras information om användare  
– var finns servern  
– är data krypterad  
– om och var sparas/lagras data
– vem äger data


Stark autentisering betyder att patienten har bekräftat sin identitet på minst två olika sätt, exempelvis genom något man vet (ett lösenord) och något man har (en mobiltelefon). En vanlig lösning för detta är alltså BankID. Stark autentisering inkluderar också andra former av tvåfaktorautentisering, där användaren identifierar sig med ett lösenord och genom en pinkod som skickas till mobiltelefonen.

Nedan hittar du några förslag på tjänster som erbjuder videolänk med stark autentisering. Lägg märke till att flera av dem kräver att du som användare aktiverar stark autentisering i inställningarna (“two-factor authentication”, “multi-factor authentication” etc.). Du behöver också ta ställning till de andra faktorerna som psykologförbundet radar upp i citatet ovan (GDPR, lagring, kryptering osv).

Förslag på videosamtalstjänster:

Hur är det att arbeta via videolänk?

Vi bad några ISTDP-terapeuter som arbetar med terapi via videolänk dela med sig av sina erfarenheter. Binnie Kristal-Andersson och Christofer Gradin Franzén har jobbat under ett antal år via videolänk, medan Follad Yarollahi och Sandra Ringarp har kommit igång under det senaste året.

Christofer Gradin Franzén
Christofer Gradin Franzén

Hur var det att komma igång med att arbeta via videolänk?
Christofer: Jag hade en del tvivel kring hur det skulle fungera innan mitt första samtal. Det handlade framför allt om möjligheten att få en känslomässig kontakt utan möjlighet till riktig ögonkontakt, samt kring mina möjligheter att uppmärksamma kroppsliga signaler på ångest. Det visade sig dock snabbt att skärmen inte utgjorde något större hinder mot att få känslomässig kontakt. Samtalen känns förvånansvärt lika de som sker med patienter som sitter mitt emot mig i mitt mottagningsrum.

Sandra: Det har gått väldigt smidigt att komma igång tycker jag. När jag väl hade valt ett säkert sätt att arbeta via video (Kaddio) och försäkrat mig om att det tekniska fungerade så var det bara att sätta igång. Många klienter har varit positiva till det.

Follad: Jag har arbetat med samtal via telefon ett längre tag och att gå över till video tyckte jag endast medförde fördelar. Speciellt med tanke på den typ av feedback (suckar, icke-verbal kommunikation) som vi är uppmärksamma på i ISTDP. Jag betraktar det som en hierarki där besök i rummet är att föredra om den möjligheten finns, annars video och sist telefon. Jag hade såklart en del tekniska problem i början men nu skulle jag säga att tekniken mognat till den grad att det inte är ett direkt hinder längre.

Binnie: Jag började med terapi via videolänk kring 2009 när Skype släpptes för allmänheten. Det var en klient som föreslog det, då hen inte skulle ha möjlighet att genomföra fysiska besök under ett tag men ändå ville fortsätta med behandlingen. Jag var inte så tekniskt lagd, men jag lyckades få till det. Generellt har jag använt videolänk när patienter har varit ute på resande fot, som ett komplement till att träffas på kontoret. Men jag har också gjort en del onlineterapier där jag bara träffat patienten via videolänk. Jag läste ju också Coreutbildningen via Skype, så jag har suttit mycket framför skärmen! 

Vad har varit den största utmaningen med att arbeta via videolänk?
De talade orden och de känslor som kommer till uttryck i ansiktet tenderar att hamna i fokus, eftersom resten av kroppen oftast inte syns lika tydligt. För mig har detta inneburit att jag för att få viktig information om resten av patienten och det som väcks i mötet har behövt öva mig på att oftare bjuda in patienten till att hjälpa mig observera och dela information om vad som händer i de delar av kroppen som jag inte kan se. Utmaningen kan väl beskrivas som att jag behöver komma ihåg att det finns viktiga signaler och information som jag behöver för att kunna möta patienten där hen är, som jag inte har tillgång till och att jag behöver påminna mig själva om att ställa fler frågor om det som händer utanför eller som inte blir tydligt på skärmen. I och med att detta också tydliggör och påminner både mig och patienten om betydelsen av ett aktivt samarbete så upplever jag att den här utmaning också har haft positiva effekter på behandlingarna.

Sandra Ringarp

Sandra: Jag tycker att videosamtal fungerar väldigt bra överlag vad gäller behandling. Den största utmaningen tycker jag har varit att ha ett förstabesök över videolänk med någon som mår väldigt dåligt. Då tycker jag att det är svårare att göra en bedömning över videolänk än i ett samtal på min mottagning. Jag känner mig tryggare med att göra en suicidriskbedömning när någon sitter med mig i rummet, helt enkelt. Jag vet inte om det beror på att något går förlorat i ett besök via videolänk, eller om det snarare handlar om rädsla och ovana hos mig som behandlare. Kanske är det en kombination av båda.

Follad: Den största utmaningen för mig har varit att hitta formen för samtalet. Jag tror att terapi via videolänk kan hjälpa många att få hjälp med sin psykiska ohälsa, men det är långt ifrån lämpligt för all sorts problematik. Om man lägger sina egna och klientens förväntningar på rätt nivå så tror jag man kan åstadkomma mycket. Det var något jag funderade på en hel del i början. Vilken nivå kan man rimligen lägga sig på? Behöver man anpassa metoden på något sätt? Hur ser möjligheten ut att fånga upp signaler (man får vara mer frågvis)? Och hur man kan hantera eventuella tekniska problem som dyker upp under samtalet? Och så vidare. Exempelvis kan det vara svårt att urskilja om personen suckar, har tårar i ögonen eller byter tonläge i rösten. Har man en dålig uppkoppling så kan man lättare missa detaljerna. Eftersom vi är vana att titta på video redan så märkte jag att det inte var sådant stort hinder ändå.

Binnie: Att etablera närhet trots att skärmen är emellan oss tycker jag är det svåraste. Inom ISTDP så vill vi ju gärna se hela patientens kropp, och det går ju inte lika lätt att få till. Men övriga aspekter av terapiformen går alldeles utmärkt att göra via videolänk – pressure, mobilisera UTA, klarifiera försvar och så vidare.

Har du några tips till terapeuter som funderar på att börja arbeta via videolänk?
Ett tips är att komma överens innan samtalet om hur du och patienten hanterar tekniska problem. Alltså om videon av en eller annan anledning inte fungerar, hur gör ni då? Jag brukar ringa upp mina patienter, då jag tycker att det är lättare att problemlösa över telefon. I och med att jag börjat berätta om detta innan, så vet de om att jag kommer ringa och kommer därför att uppmärksamma telefonen (som de annars ofta stänger av eller sätter på ljudlös under samtalet).

Sandra: Välj en it-lösning som du känner dig trygg med. Det finns flera alternativ att välja mellan som uppfyller krav på sekretess. Testa att allt fungerar i lugn och ro innan samtalet så att du slipper krångel när det är dags. Jag brukar starta om datorn innan mitt första samtal för dagen för att minimera onödigt strul. Be patienten att justera sin dator eller position om det behövs för att få den visuella information du behöver. Men kanske mest av allt: var inte rädd för att prova. Det kan vara lätt att tro att kvalitén på samtalet automatiskt blir sämre när man inte är i samma rum, men det har inte varit min upplevelse.

Follad Yarollahi

Follad: Vänta inte med att sätta igång. Det är som med allt annat nytt, det kan vara lite ovant och pirrigt i början. Men luta dig tillbaka på dina samtalsfärdigheter så kommer du snart märka att det blir lättare. Fokusera på klienten, signalerna och innehållet. En del har jag märkt är oroliga för vad som händer om exempelvis tekniken strular under samtalet. Så det är viktigt att förbereda sig själv och klienten på vad ni gör om det händer. Ofta är det ett tillfälligt problem, kanske någon som har dålig mottagning. Viktigt är också givetvis att man sitter så man inte blir störd. Försök se fördelarna med det. Om vi inte hade tillgång till video, vilken hjälp hade min klient kunnat få då?

Binnie: Ett tips är att först testa med vänner och familj. Se alltså till att du är helt och hållet bekväm med tekniken innan du testar i skarpt läge med en patient. Det är viktigt för att hantera sin nervositet kring det tekniska. Eftersom vårt arbete handlar om att ge trygghet, så måste vi först skapa en struktur som vi själva är trygga med. I inställningarna i exempelvis Skype kan man slå på kameran innan man ringer upp. Det är bra att testköra och kolla av att du är nöjd med hur du ser ut och hur bakgrunden syns: en tom vägg, en bokhylla och så vidare.

Vilka är egentligen de största fördelarna med att arbeta via videolänk?
Sandra: En oväntad fördel som jag märkt är att det kan påverka en behandling positivt att ha samtal via videolänk. Min upplevelse är att den distans som skärmarna/kamerorna skapar ibland kan göra att patienter får lättare att släppa sina försvar. En känslomässig distans kan minskas genom att införa en fysisk distans, och arbetet kan få sig en oväntad skjuts framåt.

Binnie Kristal-Andersson

Vad är den största lärdomen du gjort av att arbeta via videolänk?
Binnie: Vikten av att vara helt och hållet närvarande. Om du vågar vara närvarande och öppen, autentisk, och äkta även genom en skärm – då kommer du komma långt. Oberoende av vilken terapiform man arbetar med så är det inte teorin som står för större delen av effekten. Det är terapeuten som person som är det centrala. Så om du är en “äkta människa”, med full uppmärksamhet på den andra personen, det är då kommer du att nå fram. Den andra lärdomen är hur starkt det kan vara att arbeta med kombinationen av att träffas fysiskt och träffas via videolänk. Om omständigheterna tillåter så kan detta göra terapierna mycket mer kraftfulla.

Tror du att digital vård bli en permanent del av vårdutbudet?
Follad: Jag tror att det som händer nu kommer ge digital vård en positiv push. Det hade tagit längre tid för världen att ta till sig digital vård som ett attraktivt alternativ. Och det hade varit synd. Jag tror att digital vård gör att man kan fånga upp många som annars inte hade sökt hjälp. Man kan tycka vad man vill om trenden med att allt fler folk sitter med sina mobiler hela tiden. Och vad det gör med vår förmåga att knyta an till varandra. Frågan för mig är hur vi som behandlare kan väcka lust och nyfikenhet kring att utforska sitt inre. Många ungdomar idag exempelvis söker sig till plattformar där tröskeln är lägre. Till exempel plattformar där man kan skicka meddelanden till en psykolog via app. Vilket jag tror sänker tröskeln för dem att sedan gå vidare till att träffa en psykolog. Därför tänker jag att fler av oss bör våga ta steget och möta dessa människor där de är. Kan vi bidra med goda erfarenheter av samtal så ger det förhoppningsvis mersmak i längden.

Om du är intresserad av att läsa fler av våra guider så hittar dem här:

Jon Frederickson: “Training with Davanloo was startling”

We did an interview with Jon Frederickson ahead of his first ISTDP workshop on Finnish soil at the end of March. In the interview he discusses the relationship between psychoanalysis and ISTDP, as well as his own discovery of ISTDP and other themes.

Jon Frederickson portrait
Jon Frederickson

How do you feel about going to Finland to present for the first time? 
I’m very excited of course to teach a new group of therapists. But, honestly, what has me really excited is to be in the homeland of Sibelius. Such a giant in classical music! If only I had a little more time, I would visit his home in the woods and absorb the mood of the forest of which his music spoke.

For people who don’t know you, how did you end up becoming a therapist and later on specializing in ISTDP? 
I was initially inspired to become a therapist through the writings of Erich Fromm. Such an inspirational writer, a psychoanalyst, a sociologist, an atheistic mystic. How could I not be fascinated by such a brilliant and heartful role model! I became psychoanalytically trained and some years later had a chance to see videotape of ISTDP. It was like seeing psychoanalysis live and active in a way I had never dared to imagine.

In the nineties you had quite a lot of training with Patricia Coughlin, and later on you met Davanloo and trained with him. How did you find training with Patricia and Davanloo? 
Supervision with Patricia revolutionized my work as a therapist, making my therapy far more focused and effective. With Davanloo, it was a bit startling. I was chair of a psychoanalytic psychotherapy training program and yet with Davanloo I was for the first time understanding many concepts on far deeper levels than I ever had before. Sadly, he dismissed psychoanalysis at that point in his career. Yet his training only deepened my appreciation and understanding of its depths.

Speaking of psychoanalysis, what’s your perspective on the relationship between psychoanalysis and ISTDP? 
Freud said that any therapy is psychoanalysis if it operates with a concept of the unconscious and the transference. ISTDP meets those criteria. ISTDP is obviously more active an approach than a classical analysis done on the couch. However, its work is entirely based on the exploration of unconscious feelings, addressing unconscious anxiety, and the careful work with unconscious defenses and resistance in the transference relationship. And in line with Bion’s statement about psychoanalysis, our work is based on faith that the patient will become healed by becoming at one with the emotional truth of this moment. 

In Helsinki you’re doing a workshop on trauma. Does ISTDP offer a unique take on trauma, or is this a standard psychoanalytic perspective?
I don’t know how to answer that because psychoanalysis is such a pluralistic community now that it would be reductionistic to claim that there is “one” way psychoanalysts work with trauma. Unlike some other communities, ISTDP therapists and analysts understand that the effects of trauma depend on multiple factors such as the child’s age when the trauma occurred, nature of the trauma, genetics, temperament, and the parental response to trauma.

We also recognize that dealing with the trauma involves not just the mind but the body. And we also recognize that issues of symbolization and mentalization must be carefully attended to. And we also note whether it was a one-time trauma or a case of cumulative trauma. All these factors lead to a complexity in treatment which any psychoanalytically informed clinician must take into account.

ISTDP is in many ways still a “new form of therapy”, given that so few people have been trained in it. What are some of the aspects of ISTDP that still are in need of development? 
ISTDP, while quite effective in research studies, has yet to develop research specifically into the treatment of narcissistic personality disorder and perversions. Our recent research with drug addicts is showing a surprising amount of effectiveness with patients suffering from psychotic symptoms. So I think we need to do more research into what differentiates the near-psychotic group of patients who respond to work on splitting and projection, and the psychotic level of character structure that does not respond. Given the successes we are having, I am hoping we can build on Marcus’ work on near-psychosis in our future work.

A common reaction to reading about ISTDP or watching a presentation is that the method is confrontational and even violent. Should ISTDP be less confrontational?
ISTDP isn’t violent, defenses are. That’s we try to block and identify defenses which do violence to the patient. Let us not forget that defenses cause the patient’s problems and presenting problems. They are a form of internalized violence. And the most compassionate thing we can do is block unconscious forms of violence that hurt the patient, and to help them see these previously invisible mechanisms so that he they have a chance to do something different.

Likewise, we don’t interrupt the patient. We interrupt the defenses that interrupt the patient. We never interrupt the heart speaking from its depths, we interrupt the defenses that keep the patient from speaking from her heart. Also, the idea of confrontation makes no sense about 99% of the time. After all, if the poor patient can’t see a defense, is not using it intentionally, and is unaware of it, he just needs some compassionate help to see his defenses. Otherwise, how could he do anything different in the moment?

Think of self-attack. It’s a form of violent communication to oneself. A child who grew up with a critic becomes a critic to himself. The nicest thing we can do is interrupt this form of self-cruelty and help the patient look under that defense to see what the feelings are being warded off.

Coming back to you, in what ways have your way of doing therapy changed over the past five or ten years, and why?
Hahaha! Throughout my career, as I look back, I can see that I have increasingly surrendered my resistance to being here, now, with the patient I have. I am increasingly able to accept the patient unconditionally, without needing him to change in any way. This may sound easy or trivial to readers who believe you already do this. And, if you do, good for you! But I find that this is a universal journey we take as therapists as we give up even the tiniest resistances to reality: meaning the patient as he is. My work has become very attuned to the tiniest cues of the unconscious will-to-health. And that shift may be the most important technical shift in my work recently.

What are you struggling to learn as a teacher and therapist right now? 
I’m in the midst of several projects with the aim of developing new forms of training and supervision. The research shows that graduate training does not improve therapist effectiveness. And after graduation, research shows that therapists do not improve. Research also shows that 93% of psychotherapy supervision is ineffective and 35% actually harmful. So in this part of my career I am most interested in researching what helps therapists become more effective. That is why I am focusing on skill building exercises and DVDs. I have a skill building book coming out next year. And I’ve begun a three-year study where we will study learning processes in a training group. That research will be the basis of a book I will write on the teaching and learning of experiential therapy.

You have two new books in the making. Can you tell us something about them?
My next book, Co-Creating Safety: treating the fragile patient, is designed for therapists who want to learn how to treat the most disturbed patients in their caseloads, ranging from patients who just had a psychotic break to patients in the borderline spectrum of character structure. After that, my next book will be, Healing Through Relating, a skill building book with skill building exercises training therapists in the fifty most important skills in developing a therapeutic alliance. I was trained as a professional musician. So I’m trying to develop some “étude” books now for therapists.

Would you like to say something directly to the Finnish audience about the event? 
I look forward very much to showing you a three-hour session which will allow us to learn concepts, see them put into action, and see how a patient begins to recognize the unconscious enactments that have driven her suffering. There is something about seeing a real therapy that is helping the patient moment by moment that is unlike any other kind of learning experience. I look forward to seeing you there!

If you liked this Jon Frederickson interview, you might be interested in our other interviews. Among them, there’s another Jon Frederickson interview from last year. There’s also a recent interview with Kristy Lamb on ISTDP for addictions that might be of interest. Here are the five most recent interviews:

You can find all of our content in english by following this link.

Kristy Lamb: “I want ISTDP to become the standard of care for addiction treatment”

This is an interview with Kristy Lamb, who’s a psychiatrist and ISTDP clinician in California. For the past few years, she’s been running an outpatient clinic – BOLD Health – which treats addictions using an intensive format of ISTDP.

Kristy Lamb portrait
Kristy Lamb

It’s been two years now with the BOLD clinic if I’m not mistaken. How does it feel? What have you learned? 
We started BOLD Health in March of 2017, so we are coming up on our 3 year anniversary already. It’s all really exciting – so much has happened over the past 3 years.

Trained as a physician in Family Medicine and Psychiatry I had no background at all in business before this. So it has been a wild ride of learning as I go, trying to balance all the different aspects of the project. Learning about running a business and being an entrepreneur with regular supervision and deliberate practice for the clinical development of my staff and myself. 

For better or worse, much of the learning about the business has been trial and error.  So much of what I didn’t know, I didn’t realize until some issue or crisis and it was in working through the crisis that I learned.  I think it is much this way in therapy that you know what to do and how to do it until you come across something new, and then, the working through, the attunement and attention to the response to intervention, helps build your working model.  

What’s the background of the clinic? How are things developing? 
When I first graduated from residency (after five years of training in family medicine and psychiatry after medical school), I was working in a number of different environments practicing both general medicine and psychiatry from a concierge clinic to a homeless shelter and even in the jails. I had a passion for serving underserved and marginalized populations, but wanted to expose myself to all different clinical environments to see how things worked. It was clear that the system in the US creates a great chasm between the haves and the have nots

In the county clinics I had 15 minutes to see a patient and taking extra time to do any type of therapy was frowned upon because the system was so impacted. However, in the concierge, pay-for-service model I could spend as much time as I needed with people and as you’d expect those patients got better. So I set out to start a private practice in order to have the time and space to hone my skills in ISTDP but eventually to build space to do research so we can show the long-term cost-effectiveness of ISTDP and bring the model back to the community setting. And that’s where things are now. 

Why is ISTDP a suitable treatment for addictions? Aren’t there other psychological models with more scientific backing? 
This is such an important question. With the number of people dying from substance use each year growing exponentially, it’s imperative that we are figuring out what treatments work and what treatments don’t work.  Unfortunately, in the US over 90% of treatment programs are based in the 12-step model which has only about an 8% success rate. It has no scientific backing and was started as community support, not treatment. We are certainly not against the 12-step program and encourage our patients to engage in the community of 12-step. But we also recognize that substance dependence requires psychological treatment and often medications in the early stages if patients are to have sustained sobriety and more so, sustained success in their lives. 

In regard to why ISTDP is such a great model for addiction treatment, it really comes down to the way we conceptualize addiction – as Jon Frederickson says, “We are all addicted to avoiding reality.” We all use different mechanisms to numb and avoid the reality of our lives and drugs and alcohol are just one way we do this – so some people go to TV, or work, or exercise, or compulsions. 

Any of our defenses can be seen as a mechanism to avoid what we are feeling. Drugs and alcohol are no different and once someone is no longer under the influence by just abstaining from the substance, they can start to look at what was driving the numbing that, in this case, can be lethal.  When the substances are seen as just another defense it is clear that ISTDP is a perfect model to treat the human disease of affect intolerance. 

I think another reason why ISTDP is so important in addiction are the interventions that provides the therapist with a clear and direct way to address the common defenses in this group. Handling projection of will, projection of omnipotence, denial, helplessness and hopelessness, and anxiety regulation. All of which are imperative if treatment is to be successful.

What’s the treatment format, length of treatment, rules etc? And how did it come about
Our treatment program averages 10 weeks depending on the patient’s level of acuity.  When a patient signs up for the program they undergo neuro-psychological testing, a commitment interview assessing their will for engagement in treatment and then start the program with groups 3-5 days per week, once per week individual therapy and once per week as needed medication management appointments. 

Each day consists of 30 minutes of biofeedback, an hour of group psychoeducation and then an hour and a half of what we call The BOLD Seat which is structured group therapy. All the group members are given an opportunity to take the BOLD Seat in front of the group to look at a specific problem for the day with the therapist leading the group. The other patients observe and participate, helping that patient see anxiety and defenses. Also, watching your peer gives you the opportunity to see yourself objectively as you may resonate with what the person in the BOLD Seat is saying but be able to see it from a different, more compassionate, distance.  

Our curriculum and the entire structure were developed in collaboration with Jon Frederickson who had piloted this model at a program in Arizona, the data from which was recently published in the Journal of Addictive Diseases.

I had the good fortune of meeting Jon at a week-long training in Whidbey Island, WA, in 2016 and I was just starting to look at group therapy for addiction. We then started working on expanding the previous work that had started in Arizona and now, four years later, here we are. Jon has been an integral part of our development not only for the structure of the program but he provides weekly supervision to our team and has helped establish the ethos of the clinic – compassion, respect and integrity.

What are some of the challenges when doing ISTDP with persons who struggle with addictions? 
Really there is no difference in treating someone with addiction problems than any other patient if the patient is currently sober. Jon Frederickson often talks about the notion that there are specific criteria necessary to actually have a patient in the room.  You can’t do therapy with someone who is actively intoxicated so monitoring for this is critical. 

That being said, as we are an addiction treatment center we have to be sensitive to still welcoming people who are ambivalent about their treatment or struggling to maintain sobriety. We have to greet them with compassion and honesty: they may need a residential program or an inpatient detox or a residential program to begin with. So they can really get some time away from the drugs or alcohol, so that they later can get the most out of our program. 

Accordingly, when we screen for use during the program we work to approach the patient with compassion and understanding to let them know that relapse is common. And we don’t have a right or a need to punish them, but rather use the testing as just information to let us know if their will for engagement in treatment is aligned with their actions. Knowing that that sometimes it’s not, and we just have to pull back and get clear about where they are and what they want for themselves. We work really hard not to own the will of sobriety in any of our patients.

Many patients in recovery haven’t connected to their internal motivation for treatment. They are in program because of their partner, or parents, or job, or the law are setting an ultimatum. We have to work really hard to get clear that unless the patient wants to engage, treatment won’t work. 

What’s it like to do a core training with your fellow colleagues and staff? 
It feels like such a gift to be doing core training with our staff.  When we started, part of the collaboration with Jon Frederickson was to start a new core training cohort with our staff and weekly supervision with him and Esther Rosen

My first core training with Patricia Coughlin was personally life changing and the people I met there have become lifelong friends. But it has been a totally different experience to have all of my work colleagues now be a part of the quarterly intensive training. And for us to be able to come back to BOLD and stay motivated between core trainings with weekly skill building and supervision. So many things in place to keep focus.

It really feels like a dream to be working in a clinic based in ISTDP. Even during our lunch breaks we are chatting about defenses, portrayals and psychodynamic understandings of our patients. It creates an environment of support and collaboration like nothing I have ever experienced in any other work environment. I am incredibly grateful to Jon and our whole team for building this space.

In the swedish context there’s quite a lot of talk about deliberate practice nowadays. What are you struggling to learn right now as a therapist? 
I am a big fan of deliberate practice and have seen how deeply it changed my work. In 2016, I took a short course in deliberate practice and then had ongoing supervision with Tony Rousmaniere. I couldn’t agree more with Tony’s notion that the therapist’s own work is the glass ceiling between good providers and great providers. It is only when you can notice and work through your own “stuff” that comes up in sessions that you can really be present with the patient in front of you.

So the deliberate practice related to skill building is wonderful and undoubtedly makes for improved outcomes, but it is the personal work that Tony taught me that I find the most difficult and the most important. What I need to pay attention to so I can know when my anxiety comes up, where I might unconsciously avoid going with my patients, or biases I might have from my own life experiences. It is through this internally focused deliberate practice that I have been able to become more present and more available to my patients, which results in markedly more effective work. This work takes a lot of effort: making time and space for watching my own videos and – as importantly – making time for my own self-care and therapy. 

If you dream a bit, where would you like ISTDP and addiction psychiatry to go within the next 5 or 10 years? 
Thank you for asking! I happen to be someone who sets goals that I think others often think are idealistic or impossible but at BOLD we encourage our staff to dream wildly about what can be. 

I deeply believe in this model and want to see it become the standard of care for addiction treatment. We are looking to start a revolution and would love to see the BOLD Method be known across the world as the most effective treatment of addiction. Dream big! Right?

I would also love to see our clinic running as an incubator where we can continue to hone the model and build a body of research that supports what we are doing, as well as become a training facility so that we can support others to engage in this model of treatment. 

If you liked this Kristy Lamb interview, maybe you’ll appreciate some of our other interviews. Below, you’ll find a list of our five most recent ones.

Also, a while back we reported on the Frederickson et al. 2019 addiction trial. You can find that article here (in swedish). For all of our content in english, please click here.

[CANCELLED] Jon Frederickson workshop on character resistance in Göteborg, October 18th, 2020

[CANCELLED]: This workshop has been cancelled because of the current CoVid-19 situation. In October, Jon Frederickson invites you to a workshop in Göteborg on how to use ISTDP in the treatment of “character resistance”. Character resistance refers to patients who are heavily identified with self-negligent and self-destructive behaviors.

Jon Frederickson portrait
Jon Frederickson

Imagine you meet a patient who has defeated every therapist he has seen for thirty years. He’s not sure he has a problem. He’s not sure anyone can help him. He has given up. He thinks his previous therapist was “bullshit.” He has come only because someone sent him. Then he asks: “What should I do here?”

How do we begin therapy if no problem is declared? Can we explore anything if it is not the patient’s will to do therapy? What’s a good way to handle projection? What do we do when the patient devalues the therapist? In this presentation of a videotaped initial session, Jon Frederickson will show how to work with treatment destructive defenses that would prevent any therapeutic alliance from forming. The case will also show how to mobilize an unconscious therapeutic alliance when there is no conscious therapeutic alliance.

In this workshop, you will learn how to:

  • Maintain a therapeutic focus in the face of provocation and acting out.
  • Deactivate projections.
  • Mobilize the patient’s will to the task.
  • Turn the patient against his treatment destructive defenses

We will go through the videotape moment by moment to show how to assess and intervene on a microscopic level. The emphasis will be not just on learning theory, but on developing intervention skills.

For more information, see this flyer. Welcome to Göteborg!

Jon Frederickson depression workshop in Stockholm on March 6th

Jon Frederickson

To treat depression, we must know what causes it. And by learning to assess each patient response, we can figure out what causes depression even in the therapy. Then we can address the cause and help the patient overcome her depression.

In this videotape presentation of a therapy session, we will learn how to identify what makes patients depressed so we can help them recover. The patient had suffered for years in spite of various therapies. She had a pattern of overworking, doing the work of others, and not being able to stand up for herself. Her husband was unemployed by choice, so she was the sole source of support. Due to her self-criticism, she couldn’t see her genuine capacities and strengths.

Through the moment-to-moment analysis of the session, we will learn how to support depressed patients, how to help them build the inner strength they need to face the feelings they have feared, and how to help them bear together with us what they could not bear alone.

This one-day workshop will take place at Ersta Bräcke Sköndal Högskola on the 6th of March 2020. For information and registration, download this flyer.