Det här är en intervju med Malin Ljungdahl. Hon är leg. läkare, specialist i psykiatri och leg. psykoterapeut. Tillsammans med några kollegor driver hon ISTDP-teamet vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge som erbjuder ISTDP till patienter med funktionella neurologiska besvär. Under året påbörjar hon även ett forskningsprojekt som ska utvärdera ISTDP för funktionella neurologiska symtom.
Hur känns det att läsa coreutbildningen?
Det känns verkligen jätteroligt! En sak som är så fantastiskt är att jag nu får vidareutveckla mig som terapeut som en del av min tjänst som psykiater. När jag började psykoterapeutprogrammet så fick jag göra det på fritiden, och det var inte alls säkert att jag någonsin skulle få verka som psykoterapeut på min arbetsplats inom det offentliga. Nu har vi ett ISTDP-team på Psykiatri Sydväst och vi får gå core, vilket innebär att vi kan erbjuda dynamisk korttidsterapi till patienter med funktionella neurologiska symtom.
Vad är det som lockar dig personligen med terapeutrollen?
Oj, det är inte helt lätt att svara på. En aspekt är nog önskan att förstå vad det är att vara människa, att förstå mina patienter och mig själv bättre. Hur den terapeutiska relationen skapar en möjlighet att tillsammans med patienten försöka förstå vad det är som orsakar problemen, på djupet. För att därifrån kunna påbörja en förändringsprocess. Det är en förmån att få vara med på en sådan resa.
Till vardags arbetar du med Funktionella teamet på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Vad är det för team och vad gör ni?
Jag jobbar som psykiater på Konsultenheten, Psykiatri Sydväst, en enhet som finns till för patienter som vårdas inneliggande eller i öppenvård på somatiska kliniker vid Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge. Vi blir inkopplade när det finns ett behov av icke-akut psykiatrisk bedömning och behandling inom ramarna för den somatiska vården.
Vi arbetar också mycket i team kring olika patientgrupper varav ett är patienter med funktionella neurologiska symtom. I vårt funktionella team ingår neurologer, psykiatriker, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, sjuksköterskor och kuratorer och vi utreder patienter med misstänkta funktionella neurologiska symtom och kommer med rekommendationer kring behandling. På Konsultenheten kan vi också på vår mottagning erbjuda en del av dessa patienter uppföljning och behandling.
Kan du säga mer om vilka typer av besvär som ni behandlar?
Funktionella neurologiska symtom är neurologiska symtom som inte beror på en neurologisk sjukdom eller skada, det är alltså inte ett strukturellt problem utan i stället funktionella på så sätt att det handlar om ett dysreglerat nervsystem. Man kan jämföra det med skillnaden mellan ett hårdvaru- och mjukvaruproblem på en dator. Funktionella problem är alltså mjukvaruproblemen: det finns inga underliggande hjärnskador eller andra strukturella problem. Symtom det kan röra sig om är svagheter, skakningar, gångsvårigheter, talsvårigheter, domningar och epilepsiliknande anfall. Det här är en vanlig diagnos som inte är så allmänt känd. Jag vill också betona att det här är symtom som finns på riktigt, de är inte påhittade eller medvetet framkallade.
Kan du ta något fiktivt exempel på en patient som kan hamna hos ert ISTDP-team?
Det skulle kunna vara en ung kvinna med gångsvårigheter, trötthet och smärta som har fått svårt att fungera i vardagen. Hon har träffat många läkare och genomgått många utredningar och undersökningar men inte upplevt att hon har fått hjälp. Kanske har hon själv googlat och börjat undra om hon har funktionella neurologiska symtom eller så har hon till slut träffat en neurolog som ställt diagnosen. I alla fall blir hon remitterad till vårt funktionella team där hon får en förklaring och en diagnos. Behandlingsrekommendationen blir psykosomatisk fysioterapi där hon så småningom hittar tillbaka till det automatiserade gångmönstret hon tappat. Men hon upplever också att det är något hon inte riktigt kommer åt genom fysioterapin, som att det också finns ett bakomliggande problem. Kan det finnas en känslomässig koppling till symtomen? Hon och hennes fysioterapeut bestämmer sig för att remittera vidare henne till ISTDP-teamet för en provterapi.
Hur kommer det sig att du har intresserat dig för ISTDP?
Jag har alltid varit intresserad av att få ihop det där med kropp och själ, något jag verkligen får jobba med nu som psykiater inom somatiken, men under åren har jag ofta saknat det psykodynamiska perspektivet. Efter två år i Norge där jag jobbade med affektfobiterapi enligt Leigh McCullough så kände jag när jag kom hem till Sverige igen att jag ville fortsätta med psykoterapi.
När det på psykoteraputprogrammet ingick ISTDP-teori och handledning så kändes det som att det öppnades en möjlighet för mig att få ihop mina olika intressen och mina olika roller och göra vad jag kan för att öka det psykodynamiska perspektivet i psykiatrin igen. Idag tycker jag att använda sig av en processinriktad biopsykosocial sjukdomsmodell är det bästa sättet för att inte fastna i den ofta konfliktskapande dikotomin mellan psyke och soma.
Är ISTDP särskilt hjälpsamt för konsultationspsykiatrin tycker du? Och om så, varför?
I alla fall har det varit hjälpsamt för mig. När du föreläste om ISTDP på det Nationella nätverksmötet för funktionella neurologiska symtom var det var många av mina kollegor som blev intresserade, det du sa stämde på många sätt med hur mina äldre kollegor alltid har tänkt. Många av våra patienter fyller inte kriterierna för någon egentlig psykiatrisk diagnos och det krävs att vi tänker transdiagnostiskt kring patientens problem. Att se funktionella tillstånd som omedveten ångest eller försvar enligt konflikttriangeln är hjälpsamt.
Förra året fick ni klartecken att köra igång ett ISTDP-team på Huddinge Sjukhus. Vad betyder det och hur kommer det sig att cheferna ville investera i detta?
Det hela började med att vi var några stycken med intresse för ISTDP på Psykiatri Sydväst som träffades och åt lunch då och då. Så småningom utvecklade vi planen att se om det inte fanns möjlighet att starta ett ISTDP-team för att erbjuda ISTDP till patienter med funktionella neurologiska symtom. Konsultenheten har hela tiden uppmuntrat detta och vi på det funktionella teamet har upplevt att det saknats ett psykoterapeutiskt alternativ att erbjuda patienterna. Psykiatri Sydvästs ledning är väldigt positiv till innovation och forskning så efter att ha argumenterat för fördelarna fick vi möjlighet att starta, med villkoret att vi ska utvärdera om det verkligen fungerar så som vi tänker. Så nu har Ivan Bernholm (ST-läkare), Niklas Lanbeck (psykolog) och jag möjlighet att ägna 0,5-1 dag i veckan för ISTDP-terapier och handledning.
Vi är igång med ett forskningsprojekt som heter: ”ISTDP för patienter med
funktionella neurologiska symtom på Konsultenheten, PSV” och patienter som fått en funktionell diagnos av neurolog på Huddinge och som inte har blivit hjälpt av annan behandling kommer erbjudas att delta. Vi planerar att genomföra före- och eftermätningar för att se förändringen av kroppsliga besvär men också psykiska besvär, vårdkonsumtion och funktionsförmåga. Vi vill också intervjua patienterna för att se hur de har upplevt ISTDP-terapi som del av ett omhändertagande av ett funktionellt team.
Vad kämpar du med att lära dig som terapeut just nu?
Mycket! Men i relation till funktionella teamet så skulle jag vilja bli bättre på att använda mig av ISTDP-principer vid bedömningar för att se om det går att undersöka om det finns ett känslomässigt problem som är kopplad till de funktionella symtomen redan vid det första bedömningsamtalet. Det är något som jag just nu tycker är väldigt svårt.
Vad har du för framtidsvisioner inom de närmaste 5-10 åren?
För patienter med funktionella neurologiska symtom så hoppas jag att funktionella teamet ska växa till en enhet som kan erbjuda både utredning, behandling och utbildning kring funktionella neurologiska symtom samtidigt som vi forskar på patientgruppen. För egen del hoppas jag att jag får fortsätta jobba som både psykiater och psykoterapeut, gärna med funktionella neurologiska symtom och ISTDP. De passar väldigt bra ihop.
Har du något budskap till andra läkare som är intresserade av att arbeta psykoterapeutiskt?
Om du vill och är beredd att satsa också egen tid och pengar på det så gör det! Det är otroligt berikande att ha en psykoterapeutisk kompetens, inte bara i terapeutiska kontakter utan också i rena läkarkontakter även om det inte nödvändigtvis gör jobbet enklare. Jag tänker att det är tur att vi läkare är intresserade av olika saker och att det också är viktigt att den psykoterapeutiska kompetensen finns också i läkarkåren för att kunna hjälpa komplexa patienter vad gäller diagnostik och behandlingsplanering. Sedan tänker jag att det svåra är att hitta en plats och ett uppdrag där ens eget psykoterapeutiska intresse kan berika också enheten man verkar i.
Här kan du hitta våra senaste intervjuer:
- Niklas Rasmussen: “Det är så lätt att tappa bort sig själv i ISTDP”
- Maury Joseph: “How much does our theory shape the patient’s experience?”
- Ola Berge: “ISTDP erbjuder ett perspektiv som saknas i psykiatrin”
- Johannes Kieding: “ISTDP is uniquely vulnerable to misalliances”
- Jonathan Entis: “Defiance is the single most important defense”
