Om ISTDP

”…Freud discovered the unconscious: Davanloo has discovered how to use it therapeutically.”
- David Malan, 1980

ISTDP är en internationell förkortning för psykoterapimetoden Intensive Short-Term Dynamic Psychotherapy som utvecklats av Habib Davanloo, professor i psykiatri, psykoanalytiker vid McGill Universitetet i Montreal. Davanloo ville effektivisera den psykoanalytiska behandlingstekniken genom att intensifiera terapiprocessen. Genom systematiska observationer av videoinspelade terapisessioner utvecklade Davanloo successivt sin teknik från 1960-talet och framåt. Bland annat observerade Davanloo hur nervsystemet reagerar hos olika människor i samband med viss typ av psykoterapeutisk teknik vilket har lett till att ISTDP är anpassad för olika människors behov och förutsättningar. Även den brittiske psykoterapeuten David Malan har lämnat viktiga bidrag till utvecklingen av ISTDP, bl a genom införandet av de s.k. Malans trianglar som hjälper terapeuten att fokusera sina interventioner på de områden som är mest väsentliga för patientens problem. Davanloos och Malans tekniska innovationer har gjort den psykoanalytiska psykoterapin mer vetenskaplig än tidigare och förkortat behandlingstiden väsentligt.

malan

Teoretiskt grundar sig ISTDP på psykoanalytisk metapsykologi samt John Bowlbys anknytningsteori. Utgångspunkten är att psykiska symtom och relationsproblem ofta har en koppling till tidigare smärtsamma erfarenheter i viktiga anknytningsrelationer. Sådana erfarenheter leder till utvecklandet av försvar mot starka känslor. Försvaren skyddar personen initialt, men leder i förlängningen till självdestruktiva mönster såsom svårigheter att förstå och ta hand om egna behov på ett adekvat sätt, problem i relationer och/eller psykiska symtom. I ISTDP är det första steget att hjälpa patienten bli medveten om och identifiera de känslomässiga blockeringar som driver de symtom/problemen hon upplever i sin vardag. Viktigt är också att få till stånd en nära och förtroendefull relation till terapeuten så att patienten kan undanröja de hinder hon utvecklat som skydd mot att våga uppleva genuina känslor. När patienten tillåter sig att uppleva dessa känslor sker ofta en markant minskning av fysisk spänning, ångest och andra fysiska/psykiska symtom. Därefter fortsätter en helande process där känslor som tidigare undvikits kan upplevas fullt ut tills försvar gentemot dem inte längre är nödvändiga och patienten blir fri att utveckla sin fulla potential som person.