I samband med att Liv Raissi var i Stockholm och föreläste om ovisshet för några dagar sedan passade vi på att ställa några frågor om att inte veta, ISTDP och framtiden.
Hur kändes det att föreläsa ikväll? Inspirerande, fritt och berörande.
Hur kommer det sig att ovisshet har fångat ditt intresse?
Bra fråga, jag hade nästan inget val; ovissheten slog till mig med full kraft och jag var tvungen att lyssna! Tack vare alla möten med mig själv, patienter, studenter och kollegor har jag blivit varse utmaningen i att kombinera en specifik kunskap, en visshet, med öppenhet inför en ovisshet. Patienter har lärt mig så mycket, bland annat att en fördjupande process stoppas upp när vi tycker att vi vet, eftersom det stänger dörren för något nytt, som vi inte vet.
Vad tycker du att alla terapeuter borde känna till om ovisshet?
Att i ovissheten finns något levande, något ordlöst… något som kan väcka nyfikenhet, ångest, ilska, skuld, öppenhet….Men i vår uppväxt och i vår skolgång lär vi oss ofta att ovisshet är något hotfullt och dåligt. Vi förväntas kunna och veta för att inte råka illa ut. Senare i livet kan den erfarenheten hindra oss, eftersom vi fokuserar på vad vi borde veta, som vi inte vet, istället för att fokusera på och bemöta det vi inte vet. Det är läskigt och skitsvårt, men innehåller en enorm utvecklingspotential för dig och dina patienter!
Under föreläsningen pratade du en del om egna lärdomar under din utveckling som terapeut. Vad håller du på att lära dig just nu?
Rolig fråga! Efter mycket övning börjar mina egna känslomässiga responser på patienter bli allt renare nu (mer intoning, mindre defensiva/ångestfyllda responser). Så jag övar på att våga lita mer på vad jag känner, som bas för att utforma passande interventioner till patienter. Jag brottas med att inte hålla tillbaka mina interventioner, och att bli uppmärksam på patientens positiva responser inför mina interventioner, som kan hjälpa oss framåt. Rent tekniskt övar jag på det graderade formatet med sköra patienter. Det är som en vacker dans när man får till det. Jag övar också på att våga fortsätta nå patienter med högt motstånd som trycker bort mig.
Vad är din vision för var du och ISTDP är om fem år?
Jag hoppas att jag blivit ännu mer ärlig och intonad med mina patienter. Jag hoppas jag får lära ut till alltfler hur man kan använda sig av sina egna känslomässiga responser för att stärka de interventioner man gör. Det är ju så ISTDP- interventionerna utformades från början hur som helst; från hjärtat. Vad gäller ISTDP i stort hoppas jag att vi kan nå ut till fler läkare och till offentlig vård, så att vi kan utbyta kunskap, för att så småningom revolutionera vårdapparaten! Det hade varit såååå coolt om första bedömning inom primärvård eller psykiatri även handlat om eventuella emotionella orsaker till svåra åkommor. Jag tror det hade blivit en vård som är mer human för patienterna, och dessutom mer kostnadseffektiv. Kanske vi inte är där om fem år, men det är något att sträva efter! En helhetssyn på människan!