Jon Frederickson: “Hearing a paper only helps you get better at hearing papers”

Here’s another interview on the topic of the IEDTA conference in Boston in late September. This time, we sit down with Jon Frederickson who chaired the panel on addiction

Jon Frederickson

What do you feel about being at the conference?
I enjoyed it very much. It’s always great to be among friends to and to see lots of videotape of cases. I learned a lot from seeing a wide variety of therapists working with a broad range of patients. It’s so important to have conferences where we see actual videotapes of clinical work. Research shows that the usual conferences we have seen do not improve therapist outcome. After all, hearing a paper only helps you get better at hearing papers. Watching videos of skilled clinicians, however, helps us see what we could do even better.

Was there any contribution that stood out to you?
I was very impressed by Robert Johansson’s presentation where he showed how statistical analysis can enable us to sort out which portions of a treatment model contribute to outcome and by what percentage. I look forward to his help in us analyzing our drug rehabilitation program so we can fine tune our treatment to improve outcome. I was also impressed by Allan Abbass’ work with a psychotic patient. The patient had been very disturbed and homeless. Yet, Allan’s work showed that often psychotic symptoms, though dramatic, may actually be occurring in a patient with a borderline level of character pathology. Thus, they can be treated. I also enjoyed Katie’s presentation where she is researching the effects of EDT training on therapists. She and I will do a research project next year with my next core group in Washington, DC. Steve Shapiro also showed a lovely piece of work with a borderline patient where he helped her see how her hallucination was a projection so she could take it back in. Kristy Lamb also showed some lovely work with a drug addict who projected her superego. She showed how to help the patient deactivate the projection, accept her self-criticism, then look at the anger the self-criticism was covering up. And all of this she did within a structured ISTDP group therapy model.

What was your contribution about?
I chaired the panel on EDT and addictions. So I presented a case of a woman who had worked as a prostitute to support her drug habit. She heard a voice telling her to use drugs. I showed the first twenty minutes of the first session to show the importance of deactivating projections in order to bring anxiety down. Then I showed how, as soon as we invite the patient to bear a projection inside rather than project it outside, we need to brace and support the patient at this highest level of anxiety until she can bear the projection inside without disrupting.

Do you have anything to say to someone thinking about going to the Venice conference in 2021?
I am really looking forward to it. How could we not! Some great presentations. A fantastic city to visit. Going off season when it won’t be crowded. Fantastic food and wine! We would be crazy not to go to that conference. I look forward to seeing everyone there who is reading this.

Vidar Husby: “Precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse”

Här kommer ytterligare en intervju om IEDTA- konferensen i Boston i slutet av september. Den här gången får vi möta Vidar Husby, Klinisk chef vid Favne Psykologmottagning i Oslo.

Vidar Husby

Hur kändes det att vara på konferensen?
Det var en atmosfär av “gemensamt projekt” – vi är alla terapeuter som försöker utveckla bra terapier. Vi har olika favoritmodeller som instrument, men det fanns en atmosfär av att inte idealisera eller nedvärdera någon modell. Det kändes bra att vara på konferensen. Jag reste med fem kollegor från kliniken Favne i Oslo. Fyra av oss är ISTDP-terapeuter, en är APT-terapeut och en är EDT-inspirerad karaktäranalytiker. Resan blev mycket inspirerande för oss som klinik också, för vi har letat efter “responsstyrd terapi” över olika terapimodeller ända sedan vi drog igång kliniken.

Temat för konferensen var “new frontiers”, och detta fokus lyckades: Det fanns många nya röster som presenterade sitt arbete, vilket var uppfriskande. Jag presenterade i ämnet deliberate practice, och ett stort utbyte för mig var att lära känna kollegorna som presenterade under denna panel. Min kollega Pål Olsen från Favne presenterade också vid samma panel, så det var en speciell dag för vår klinik. Tårarna rann den kvällen. Ed Tronick hade en väldigt bra introduktion till hela konferensen och betonade mot utvecklingspsykologisk grund hur “rörig” interaktion vanligtvis är mellan barn och förälder: intoning, felintoning, kris, ångest, reparation, nytt försök, misslyckas igen osv. … det är inte svårt att dra paralleller till terapi.

Vad förvånade dig mest under veckan?
– Att jag med egna ögon såg att glaciärer hade smält när vi flög över Grönland på väg till Boston
– Hotellräkningen
– Att så många kom och tittade på vår panel om deliberate practice, trots att Jon Frederickson OCH Allan Abbass presenterade samtidigt.

Var det någon speciell presentation som stod ut från mängden?
Det var mycket som var bra. Joel Town hade en trevlig presentation i forskningsavsnittet, som var mycket bra medicin mot idealisering. Kristin Osborn hade en kanondemonstration om APT – live framför publiken. Hon har en närvaro som alltid har imponerat på mig. Jag gillade även Luca Rossis presentation under panelen om deliberate practice, den mannen ser ut som att han kommer att skratta när som helst, vilket är smittsamt och ger hårt arbete en nödvändig touch av spel och lek. Reiko Ikemoto-Josephs presentation innehöll ett fint arbete med skuldkänslor som jag förmodligen inte kommer att glömma någonsin.

Föreställ dig att du är en sexåring med pengar i fickan framför en 100 meter lång godishylla. Så kändes det att vara på konferensen.

Kan du berätta om ditt bidrag?
Jag talade om en sårbar, men givande, typ av professionell utveckling: deliberate practice. “Caset” var vår klinik, Favne, där vi försöker odla en stödjande och utmanande inlärningsmiljö. Vi har under senare år arbetat mer och mer systematiskt med kollegial deliberate practice. Jag fokuserade särskilt på en twist jag gjorde på de välkända trianglarna: “The Hook of Conflict” och “The Hook of Persons”. Denna twist handlar om hur våra egna omedvetna överföringsreaktioner krokar fast oss i en ohjälpsam position med patienten. Jag pratade sedan om hur vi sedan använder oss av inlärningsmiljön vid Favne för att “kroka loss”. Det handlade på sätt och vis om hur vi som terapeuter generellt har blivit skickliga på att konceptualisera patientens inre liv, men att vi i mindre utsträckning har utvecklat en klinisk kultur där vi kan arbeta med våra egna försvar, ångest och känslor när de uppstår i samband med att en terapi låser sig.

The hook of conflict and the hook of persons

Överföringen aktiveras också i oss terapeuter. Tänk på vilket stimuli som en patient med högt motstånd verkligen är! När allt kommer omkring är det en vuxenversion av still face-experimentet. Och det är du som är barnet! Det här är inte nytt, men det som ofta glöms bort är den upplevelsemässiga aspekten av detta: precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse, inte bara en förklaring. Detta är nödvändigt för att uppnå förändring av terapeutens omedvetna konflikter, som i sin obearbetade form hindrar oss från att vara kvar i en terapeutisk position. Deliberate practice är en metod som har hjälpt mig mycket för att lösa stillastående processer, både i mig själv och i mina terapier. Min kapacitet och hur mycket patienten kan uppleva sina känslor – de två sakerna hänger samman.

Vi måste odla en klinisk kultur där vi inte tävlar och där vi inte skäms för ångest, svartsjuka, projektioner, repression, självattacker, intellektualisering, somatisering och så vidare. Utan istället öka vår kapacitet att hantera sårbarheterna som vi bär på. Vi är människor som bara behöver styrketräna de känslomässiga muskler som behöver styrka. För att hålla ut i den terapeutiska positionen måste vi uppleva de känslor som ligger under den ångest och de försvar som oundvikligen kommer att aktiveras i oss när vi ger någon terapi.

Vad har du att säga till de som funderar på att åka till nästa konferens i Venedig 2021?
– Tro inte att du måste vara en lärobok att vara redo att presentera. Vårt område är “in the making” och dina projekt är en viktig del av det. Jag skulle gärna höra om dem vid konferensen.
– Res dit. Du kommer sannolikt att få idéer som du inte hade och vänner som du inte kände.

Om du vill se mer av Vidar så finns det en intervju på youtube som han gjorde med Tony Rousmaniere om Deliberate Practice för en tid sedan. Du hittar den här. Du kan läsa mer om deliberate practice för psykoterapeuter i den här artikeln som några av oss skrivit i psykologtidningen (s. 34-37).

Allan Abbass: “It is very important for mainstream medicine to realize the impact of attachment trauma on healthcare use”

At the IEDTA conference in Boston a few weeks ago, the board of the IEDTA announced that the president of the association, Nat Kuhn, would be substituted by Allan Abbass. Here’s a short interview with Allan on the topic of his presidency, the conference and the future.

Allan at the Stockholm Immersion, august 2019

How does it feel to be the new president of the IEDTA?
I’m very pleased and honored to be the president of this organization. The IEDTA is now a fairly robust group of trainers, researchers and psychotherapy enthusiasts who have a primary interest in the roles of emotion and attachment in accelerated psychotherapy models.

What are your plans as the new president?
My three main goals for the coming two years include 1) encouraging people to research and publish in the treatment methods, 2) disseminate the information about the range of application and effectiveness of the EDT methods, and 3) wider engagement toward broadening our collaborative community of professionals and its connection to the wider field of psychotherapy. I believe that an academic focus on these treatments is very important in order to reach wider audiences, demonstrate the method, and illustrate its strengths and limitations as a healing method. More broadly it is very important for mainstream medicine to realize the impact of attachment trauma on healthcare use, social burden and general population health: in this way the efforts of Malan, Davanloo and others can inform a reorganization of healthcare where the person and his or her attachment system are place front and center for a more holistic approach.

Do you have any specific ideas as to how you’d like to develop this academic focus or get EDT into the mainstream?
One idea is to develop a research section on the IEDTA webpage. There have been many new articles and psychology journal articles in Scandinavia, Canada and beyond reviewing EDT methods.Another plan in the works is to develop an Academic Email group that would include the 150+ people who do research or teach in EDT methods so they can share ideas.Ultimately it will be people in their local areas who show their videos, teach colleagues and share their ideas that will widen knowledge and access about these powerful methods.

What are some of the challenges facing the association in the coming years?
The association relies on volunteers to conduct its activity. This can make certain activities more of a challenge. However, there are a significant number of energetic and capable volunteers including my fellow board members Chip Cooper, Leon Baruh, Ron Albucher and previous presidents Nat Kuhn, Kristin Osborn, Jessica Bolton, Ferruccio Osimo and Allen Kalpin and the many colleagues who helped make this last IEDTA conference and previous ones great successes.

What did you find the most surprising or exciting at the conference in Boston?
As usual it was a very enjoyable and collegial atmosphere where a broad range of case material and theories were examined. There was a pleasant social environment with openness to presenting and learning from one another. For people who haven’t been at these meetings, it is quite warm and encouraging meeting attended by people from all over the world at various stages of their careers and from various backgrounds: the world was there.

What would you like say to people thinking about going to the next conference in Venice in 2021?
Having presented and collaborated with the Italian ISTDP trainers and researchers over the past 10 years, this Italian conference promises to be an and enjoyable one set in the historical city of Venice. Stay tuned for updates as conference planning proceeds but it will be in October 2021 so mark your calendar!

Do you have anything else you’d like to comment on before we wrap up the interview?
Historically psychoanalysts were expected to weigh in public policies and political issues. The knowledge of human emotions, behaviors and attachment compels us to want to make the world a better place beyond just treating individual patients. So with knowledge comes responsibility and burden to contribute to the world, to try to improve the lives of people and to try to improve self-care and the care of vulnerable others in this world.

Elisabet Rosén: “Det var oerhört inspirerande att se och lyssna på allt detta, men också att få bidra till konferensen.”

Elisabet Rosén har genomgått Core training inom APT med Kristin Osborn. Här är en intervju som vi gjorde med henne i samband med hennes deltagande vid den internationella IEDTA-konferensen i Boston i slutet av september.

Till att börja med… hur kändes det att vara på konferensen?
IEDTA står ju för International Experiential Dynamic Therapy Association, vilket borde inbegripa alla affektfokuserade dynamiska terapiformer. Föreningen domineras dock tydligt av Davanloos inriktning ISTDP. Det som trots detta förvånade och gladde mig allra mest var den metodflexibilitet som avspeglade sig i videopresentationerna. Gång på gång under konferensens presentationer framhölls vikten av terapeutens autencitet framför en strikt hörsamhet till manualen. Detta blev extra tydligt vid bl a presentation av mer komplexa ärenden, samt presentationerna under temat motöverföring, Kristin Osborns panel, där två svenskar gjorde riktigt fina presentationer: ISTDP-terapeuten och forskaren Robert Johansson, med ett djupt berörande och samtidigt humoristiskt inslag, samt APT-terapeuten Jenny Svebeck om hennes egna affektblockeringar under Core-training, med filmklipp, som visade hur de hindrat henne i terapiarbetet. Mycket modigt att visa det! Fokusera på terapeuten snarare än patienten blev också mycket tydligt under en workshop kring Deliberate Practice, där Tony Rousmaniere, Alexandre Vaz, Vidar Husby, Pål Olsen och Luca Rossi presenterade olika arrangemang för att skapa engagemang i Deliberate practice för en fördjupad förståelse av sig själv som person och terapeut för undanröjandet av egna blockeringar, och därmed utvecklandet av den egna terapeutiska förmågan.

Var det något särskilt som förvånade dig under konferensen?
Att Deliberate practice tycktes vara en nyhet för konferensdeltagarna.

Var det något särskilt föredrag som stack ut från mängden?
Det mest spännande föredraget… det fanns flera som visade väldigt komplexa ärenden, där patienternas både stora svårigheter och oerhörda motivation och kapacitet att växa var så framträdande, och där terapeuterna hade den goda smaken att närvara utan att störa den läkande processen som var för handen. Fantastiska filmer! Det var oerhört inspirerande att se och lyssna på allt detta, men också att få bidra till konferensen.

Ja, kan du inte berätta mer om hur du bidrog?
Tillsammans med ISTDP-terapeuten och yogainstruktören Diane Byster genomförde jag (APT-terapeut och dans- och rörelseterapeut) en upplevelsebaserad workshop med yogainslag för behandling och en icke-verbal handledningsövning i Deliberate practice-stil. Lite överraskande var också att första dagens forskningspanel hade anpassat sitt budskap till den kliniska församlingen, vilket innebar att deras framförande blev begripligt och kliniskt meningsfullt, vilket var extra tacksamt.

Vad har du att säga till de som funderar på att åka på nästa konferens i Venedig 2021?
Ja, konferensen i Venedig 2021, det är snarare än man tror! Det är bara för oss alla att fundera på vad vi vill bidra med där under det underbara temat: “Love is in the air”. Snart är det dags att packa väskan och så bär det av igen!