Peter Lilliengren: “Vi måste aktivt arbeta för öppenhet och acceptans för olikheter inom fältet”

Här kommer en intervju med ordföranden för Svenska föreningen för ISTDP, Peter Lilliengren.

Du har varit ordförande för föreningen i snart två år nu. Hur känns det?
Det känns bra! Det är roligt att vara ordförande under en tid när intresset för ISTDP växer och det finns mycket engagemang runt om i landet. Särskilt kul är det när föreningen lyckats stötta olika lokala initiativ så att kunskap om ISTDP når ut till fler personer och platser. Syftet med föreningen är ju primärt att främja utvecklingen av ISTDP i landet och det hoppas vi kunna göra mer framöver. Om jag har föreningens förtroende fortsätter jag gärna uppdraget som ordförande ytterligare två år! 

ISTDP expanderar i en snabb takt och intresset är just nu större än någonsin. Exempelvis var det över 50 personer som gick pre-core bara under hösten, och vi har fler medlemmar i föreningen än någonsin förut. Vad ser du för potentiella utmaningar med att vi just nu växer så snabbt? 
Det är förstås kul att det finns ett ökat intresse och att vi växer, både i termer av antal medlemmar i föreningen och i antal personer som går utbildning på olika nivåer! Utmaningarna för föreningen är flera tänker jag. En viktig funktion föreningen har är ju att sprida information och förmedla kontakt till olika events och utbildningsmöjligheter. Hemsidan behöver vara tydlig och ständigt uppdaterad vilket vi ju jobbar aktivt med. Som förening måste vi också fortsätta att jobba för att möjligheterna att få kunskap om ISTDP och delta i olika events sprids i landet så mycket som möjligt. Föreningen bedriver ju inte någon utbildning, men med olika bidrag och styrmedel kan vi ju stötta lokala initiativ så information om ISTDP når fler.  

När ett område växer innebär det även att allt fler olika synsätt, erfarenheter och intressen blir representerade inom det. Detta är en tillgång, tänker jag, men ökar samtidigt risken för splittring inom fältet. En utmaning för föreningen är att välkomna denna expandering och samtidigt bibehålla sin profil. Ett sätt att göra det är att fortsätta jobba för ökad diversifiering på t ex de föreläsare vi bjuder in (till exempel i termer av kön, ålder, bakgrund, nationalitet, etc.) samt fokus för innehållet (exempelvis arbete med par, familjer, barn, olika typer av problematik, etc.) samtidigt som de events vi anordnar ju ska ha ett tydligt ISTDP-innehåll och hög kvalitet. Här behöver vi också vara lyhörda för vilka intressen och behov som finns hos våra medlemmar och vara aktiva med att bjuda in förslag och idéer på vad föreningen skall verka för framåt.   

En intressant utmaning med det växande intresset, som jag också ser som en spännande möjlighet, är att många som intresserar sig för ISTDP kommer från KBT-bakgrund. Jag hoppas och tror att ISTDP och föreningen kan verka för att öka kontaktytorna och dialog mellan olika inriktningar inom vårt fält, allt från psykoanalys, andra affektfokuserade PDT-modeller till olika KBT-modeller. I framtiden skulle jag gärna se att vi samarbetade mer med andra föreningar kring events där olika arbetssätt finns representerade. Presentationer med företrädare för olika inriktningar har ju t ex genomförts i Göteborg, där Liv Raissi deltagit och representerat ISTDP, och det vore kul om vi såg mer av det framöver tycker jag.

En hel del psykologer hör av sig till föreningen och säger att deras chefer inte vill investera i ISTDP eftersom forskningsläget är så skralt. Hur ser du på detta? Är det rimligt att investera i ISTDP redan nu, eller bör man vänta tills mer forskning är gjord? Har du någon spännande forskning på gång kanske?
Det är sant att forskningsläget ännu är begränsat när det gäller ISTDP specifikt, men det är ju inte obefintligt. Ser man lite bredare på psykodynamiska korttidsterapier (där ju ISTDP ingår) är ju forskningsläget bättre, åtminstone vad gäller depression och personlighetssyndrom som ju är bland de vanligaste diagnoserna inom vården. Även för ångestsyndrom växer ju stödet där. Men ISTDP:s plats kommer nog aldrig vara som en bred implementering för alla patienter. Modellen är för svår att lära sig för att många ska jobba med det och jag tror inte heller alla patienter behöver ISTDP. Jag tror det är centralt att förmedla till chefer och beslutsfattare att ISTDP från början utvecklats för arbete med komplexa patienter som har olika former av motstånd och kapacitetsbrister som gör att de kan ha svårt att ta till sig våra vanliga standardbehandlingar. Dessa patienter finns ju överallt på alla mottagningar, men kanske särskilt i specialistpsykiatrin. De har kanske gått i en, två eller till och med tre KBT-behandlingar redan och de har prövat olika mediciner med ingen eller begränsad effekt och de har ett kvarvarande stort lidande. Det finns visst stöd för att dessa patienter KAN svara bra på ISTDP och då bör de också erbjudas den möjligheten av någon som är kompetent i metoden. En ytterligare vinkel är ju att den teoretiska referensramen i ISTDP dessutom bidra till att förstå vad som gör att standardbehandlingen inte fungerar så bra och hjälpa terapeuten hitta strategier för att komma vidare i låsta processer. 

Så, ja, jag tycker det är rimligt att investera i att utbilda personal i ISTDP idag eftersom behovet finns idag. Men givetvis finns också ett behov av fortsatt forskning kring modellen. Jag önskar jag kunde säga att jag var involverad i något projekt som direkt utvärderade ISTDP i Sverige, men det är jag tyvärr inte i nuläget. Jag är involverad i ett par projekt där principer från ISTDP omsätts till Internetförmedlade självhjälpsprogram och det är väldigt roligt och viktigt att det forskas på också. Det finns även planer på att genomföra en studie av ISTDP i Stockholm, men ännu är det främst på planeringsstadiet. Min förhoppning är dock att vi kommer se mer forskning kring ISTDP framöver och att föreningen på något sätt kan bidra i denna utveckling.   

Låt oss byta fokus. Hur går din utveckling som terapeut just nu? Vad brottas du med och vad håller du på att lära dig? 
Jag har jobbat aktivt med ISTDP i ca 9 år nu och har gått både coreutbildning och handledarutbildning. Jag har också undervisat och handlett i ISTDP på olika sätt i kanske 5-6 år. Jag har sedan några år även regelbunden handledning med Allan Abbass (och ibland Jon Frederickson) och använder dessutom ca 1-2 timmar i veckan åt att titta på mina egna filmer och göra olika deliberate practice övningar. Min upplevelse är att min förmåga som terapeut, lärare och handledare hela tiden utvecklas, även om det ibland känns som det går långsamt eller till och med står helt still. Utvecklingen tycks ske i små språng eller trappsteg men däremellan kan det gå en tid där jag inte tycker att något händer trots att jag övar på olika sätt. Det är lätt att tappa hoppet i perioderna där det går trögt, men när man sedan tar ett språng är det också väldigt givande! Jag tror min upplevelse av att utvecklingen går trögt i perioder nog är väldigt normal – tricket är att hitta en rutin där man tar sin professionella utveckling på allvar och ger sig möjligheter att utvecklas samtidigt som man inte pressar sig själv för hårt att nå någonstans. Förändring sker när man håller fokus över tid men samtidigt inte tvingar fram något, precis som i terapier! 

För att svara mer specifikt på din fråga om vad jag brottas mer så kan jag också ärligt svara: allt. Även om jag hållit på så här länge så är det fortfarande en daglig utmaning att i varje samtal hålla fokus, göra god psykodiagnstik, testa specifika interventioner, utvärdera resultatet, anpassa nästa intervention, osv. Även om detta blir mer och mer automatiskt hamnar jag varje vecka i nya situationer som jag inte är beredd på, där jag känner mig förvirrad och måste improvisera. Jag skulle kunna svara att jag medvetet jobbar särskilt med hur jag kan göra mer kraftfulla interventioner på high rise, men egentligen tror jag inte det är det viktigaste jag håller på med just nu. Jag tror att jag på ett omedvetet plan hela tiden jobbar med att integrera ISTDP principerna med mig själv. Att lita på min magkänsla och använda mina ord för olika typer av interventioner så att kontakten blir “äkta”. Det är när våra interventioner görs med genuin direkthet som ISTDP verkligen blir det potenta verktyg det kan vara, men det kan ta lite tid att komma dit!  

ISTDP är en stor utmaning att lära sig, och själva utbildningsformatet bär på en lång, snårig historia som inleddes med Davanloos konsekventa underkännande av alla sina studenter. Behöver vi ändra på formatet för att göra oss fria från Davanloos narcissistiska arv? Eller tror du det är möjligt att läka såren och fortsätta inom de här ramarna? 
Frågan om ett optimalt utbildningsformat för ISTDP är komplicerad. Som du skriver så är ISTDP verkligen en utmaning att lära sig och integrera med sin egen person. Men utmaningarna ser också lite olika ut för olika terapeuter och kan dessutom vara olika på olika trappsteg i vår utveckling. I perioder behöver vi kanske läsa mer teori, observera och analysera våra videos, öva specifika interventioner, etc. Ibland behöver vi också jobba igenom egna känslomässiga svårigheter för att ta oss till nästa steg i vår utveckling. Formatet med core training är det väl egentligen ingen som tycker är optimalt eller tillräckligt för någon. Det är en anpassning till vad som är realistiskt att göra i den kontext vi verkar. Som lärare och handledare talar vi även med de som går coreutbildning att det kommer krävas rätt mycket av dem utöver själva kurstillfällena och ju mer de engagerar sig i sin egen utveckling desto mer får de ut av utbildningen. Men vi får också komma ihåg att alla som intresserar sig för ISTDP inte nödvändigtvis har ambitionen att bli ISTDP-terapeuter. Man kan mycket väl integrera vissa principer och interventioner från ISTDP i andra modeller som man redan jobbar med. I praktiken är det ju så de flesta gör, man utgår frön dem an redan gör och sedan lägger man till och spetsar till det man redan gör med hjälp av principer från ISTDP. Vi behöver därför också utbildning och kurser på olika nivåer för att möta behov på olika nivå.

När det gäller arvet från Davanloo så är ju det en väldigt sorglig historia som jag verkligen hoppas att vi inte upprepar här i Sverige. De som lär ut ISTDP internationellt och som fört modellen hit har ju alla på olika sätt brutit med honom på grund av de negativa processer de bevittnat under handledning och utbildning. Vi som lärt oss i Sverige tillhör ju nu tredje eller t.o.m. fjärde generationens ISTDP-terapeuter kan man säga och vi har lärt oss av de som försökt hitta bättre sätt att lära ut än de de själva var med om. Ju fler som utbildas desto längre kommer vi förhoppningsvis ifrån de negativa processer som tycks ha kännetecknat kretsen kring Davanloo. Jag tror också att vi aktivt måste arbeta för öppenhet och acceptans för olikheter inom fältet, samtidigt som vi förstås också behöver arbeta med att bibehålla “kärnan” i ISTDP. Det är också centralt att vi som lär ut ISTDP här fortsätter att reflektera och utveckla pedagogiken kring presentationer, utbildning och handledning så vi inte fastnar i nya rigida strukturer, personkulter eller andra destruktiva processer.

Vad är din vision för var du och ISTDP är om fem år?
Får jag drömma? Först och främst hoppas jag då vi har fler ISTDP-utbildade terapeuter som också har goda möjligheter att jobba med ISTDP med de patienter som är i störst behov av det ute i psykiatrin och andra verksamheter. Jag hoppas att vi kommer se fler ISTDP-team i olika delar av landet och att de som jobbar inom dessa får möjlighet att utveckla och bibehålla sin kompetens kontinuerligt. Som led i detta hoppas jag också vi har olika forskningsprojekt kring ISTDP igång i landet. Det handlar både om direkta prövningar av utfall, men även projekt kring hur träning i ISTDP kan bidra till existerande arbetssätt samt projekt som utvärderar ISTDP i klinisk vardag till exempel. Med forskning hoppas jag också att intresset för ISTDP ökar på våra universitet och att åtminstone en introduktion i ISTDP finns med på olika psykolog- och psykoterapeututbildningar runt om i landet. Vi har förhoppningsvis också fler utbildade lärare och handledare som kan möta upp mot allt detta. Jag ser också framför mig att vi har en fortsatt aktiv och engagerad förening som anordnar event runt om i landet. Vi kommer förhoppningsvis få se lite mer olika sorters presentationer och workshops och allt mer med svenska och nordiska presentatörer också. Slutligen skulle jag också gärna se mer kontakt och utbyten med andra terapiinriktningar, exempelvis i form av gemensam presentationer eller liknande. Helt enkelt ett levande område med mycket positivt utbyte och engagemang kollegor emellan! 

Peter Lilliengren doktorerade med en avhandling om verksamma mekanismer och anknytningsprocesser i terapirummet, “Exploring therapeutic action in psychoanalytic psychotherapy: Attachment to therapist and change”. Han har senare varit med och publicerat bland annat en inflytelserik metaanalys om ISTDP, en artikel om ensessionsbehandling med ISTDP samt en artikel om ISTDP vid generaliserat ångestsyndrom.

Leone Baruh: “Developing TIF, we’ve learned a lot about our own vulnerability to splitting and projections”

Here’s another interview on the topic of the recent IEDTA-conference. This time we sit down with the IEDTA Vice President and Head of education, Leone Baruh, and talk about the conference as well as the newly developed format of ISTDP for families and couples: TIF.

Leone Baruh

How do you feel about the Boston conference? The conference exceeded my expectations in many ways. I experienced the Boston meeting with pleasure and enthusiasm, enjoying the fruits of the hard work of integration, carried out over the past 5 years, between models and different people. I joined the IEDTA Board during the 2014 Washington conference. Besides me, that Board included five wonderful persons: Michael Alpert, Kees Cornelissen, Allen Kalpin, Nat Kuhn and our inexhaustible president Kristin Osborn. I will be forever grateful to Kristin for having marked the path we are following. The personal goal that I set for myself at the time can be summed up in a word shared by the entire board: inclusivity. I believe that the fifty and more Boston presentations explain and show how much the IEDTA community has matured over the years.

What did you find most surprising or exciting about the conference?
The curiosity and the open-mindedness of the participants. When I heard the questions and answers at the end of the presentations I felt that openness, and not controversy, prevailed. I realized that our community is finally ready to grow up and become an adult.

Was there any specific contribution that stood out to you?
I was impressed by the value of the presentations overall. With so many contributions inspired by all the different souls of IEDTA, there was a real risk that quality would be compromised. Instead I saw young colleagues so eager to share and show their intuitions, so able to amaze us with the quality of their therapies that, at the end of the first day, I decided to leave (with great sorrow, I have to admit) the great hall and focus on lesser-known topics and speakers.

Can you tell us about your contribution at the conference?
The entire board worked hard for about two years to make the Boston conference a success and we’re proud of the result in terms of participation, climate and overall satisfaction. There’s no need to specify everyone’s contribution because we all did our best, but we all owe a debt of gratitude to Nat Kuhn for taken over a double role: President of the IEDTA and organizer of the conference. A personal sacrifice that only a few would have accepted in his place. Thanks Nat.

Moving on to the topic of TIF, how did you end up developing ISTDP for families and couples?
The full story is a long one and I’m afraid it might bore your readers. To summarize, I can say that in the nineties as a young psychologist, during my specialization in ISTDP, I saw for the first time the videos of Davanloo and Sifneos. I also had the good fortune to know privately and collaborate professionally with Gianfranco Cecchin. Boscolo and Cecchin are worldwide known for having founded the Milanese Family Therapy Center, better known as The Milan Approach.

In the nineties in Saronno we experimented with the first form of family therapy centered on the symptoms and problems of children. The team was composed of Cecchin, two extraordinary child neuropsychiatrists and a me as a young psychologist. It was a short and intense period. Unfortunately no clinical evidence was kept – I only have anecdotal memories from that time. After twenty years of working with ISTDP I felt a growing desire to better understand that Saronno period and to check if it was possible to create cross-fertilization spaces between those two worlds: ISTDP and family therapy.

In Italy I’ve been collaborating for years with a fantastic group of experienced ISTDP therapists ready to take up and share the challenges that I launch. Thus came about the core training in Bologna, Castelfranco Veneto, Rimini and Padua. This is also how the exciting challenges related to ISTDP applied to the context of professional sport and to couples, families and children within families were born.

Can you tell us some of the things you’ve learned while developing TIF?
The TIF formula (Intergenerational Family Therapy) prescribes the presence of at least two therapists who take charge of the family in a constant positive reciprocal communicative attitude. If these two therapists are inexperienced in couple dynamics, the therapists become three and the third will have the function of supervisor of the two therapists. Three therapists are provided even if the symptomatic patient is only one – the child. The last frontier of TIF – what we’re in the process of developing now – is an ISTDP-informed therapy for children and adolescents. Up until now, we’ve been using techniques from CBT when dealing with the symptomatic issues of the children.

Working with TIF, we’ve learned a lot about our own vulnerability to splitting and projections, and how easy it is for therapists to fall into the trap of thinking that the problem is not in the couple’s relationship, but in one of the two partners. Being an expert therapist has partially mitigated this attitude, but it’s hard work.

What can you tell us about the outcomes of the 40 families so far treated with TIF?
I could lose myself in the amount of information we are acquiring thanks to the outcomes (and insights) on the families treated. In the coming years we’re planning to present and better teach the model in the centers that will request our help. We have contacts with different contexts in Europe and the USA and we are open to new collaborations.

If I must choose a single aspect that captures my interest in this period, I’d say that it concerns the correlation (not yet statistically evaluated) between pressure to awareness and outcome. As ISTDP clinicians, we are used to thinking of Pressure as pressure to feeling and to believe that without emotional breakthroughs it’s difficult to achieve significant and stable results. If this is true for individual therapies, it may not be so for couples. My hypothesis is that some types of couples that struggle to function correspond to patients that in ISTDP we would evaluate on the fragility spectrum. This seems to be true even when the two persons that form the couple aren’t fragile. According to this hypothesis, the pressure to awareness helps the couple become more capable of intellectualizing about their difficulties and conflicts, and it contributes to shifting the couple from the territory of fragility to the territory of neurosis.

What would you like say to people thinking about going to the next conference in Venice in 2021?We have the serious intention of making Venice 2021 a mythical event! IEDTA congresses are always a great opportunity for professional enrichment and, keeping the value of the presentations at a very high level. This time we wish to favor the relational, human and interpersonal dimension. We want this conference to be an unforgettable experience not only for the therapist, but also for the precious human being who lives it. We want it to be amore.

Leone is coming to Copenhagen in a few months, to do an Immersion on ISTDP for couples and families (TIF). He’s also starting a core group in Copenhagen during 2020.


On the topic of the IEDTA conference in Boston, we’ve previously interviewed Allan Abbass, Jon Frederickson, Vidar Husby and Elisabet Rosén:

Allan Abbass: “It is very important for mainstream medicine to realize the impact of attachment trauma on healthcare use”

Jon Frederickson: “Hearing a paper only helps you get better at hearing papers”

Vidar Husby: “Precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse”

Elisabet Rosén: “Det var oerhört inspirerande att se och lyssna på allt detta, men också att få bidra till konferensen.”

Sofia Viotti: “Jag önskar att alla terapeuter ska ta handledning på filmat material”

En central aspekt av ISTDP är arbetet med att öka patientens förmåga till att visa sig själv omsorg och medkänsla: self-compassion. Sofia Viotti, leg. psykolog, arbetar privatpraktiserande på heltid och flyttar vid årsskiftet in på ISTDP-mottagningen vid Mariatorget i Stockholm. Hon har länge jobbat med compassionfokuserad terapi och även skrivit två böcker och undervisat i metoden. Hon läser just nu coreutbildningen och har ändrat fokus till ISTDP i sina individuella behandlingar.

Sofia Viotti

Hur känns det att läsa coreutbildningen? 
Det känns fantastiskt….och frustrerande, för att svara på ett ISTDP-igt sätt.

Jag upplever att jag äntligen hittat det där konkreta – hur man jobbar på mikronivå i terapirummet – som jag saknat i andra terapiformer. Det gör att jag redan nu känner mig mycket mer trygg som terapeut. Jag upplever också en stor tillfredställelse att få handledning på filmat material och märker att det gör att jag utvecklas snabbt som terapeut. Det frustrerande är att se saker jag än så länge inte behärskar och stå ut med det utan att fastna i att försöka tänka mig fram till lösningar.

Hur kommer det sig att du hittade till ISTDP? 
Jag läste KBT på Uppsala universitet. Jag märkte snabbt att jag saknade hur man konkret jobbade med klienters känslomässiga blockeringar och hur man talade om det som hände i relationen i rummet. Då började jag söka mig mer till affektfokuserade terapier, bland annat CFT och AFT, men även där saknade jag tydliga tekniker på detaljnivå. Tyckte allt talades om på en så abstrakt och teoretisk nivå. Så började jag läsa på om ISTDP och hade en vän som gick core. Jag tyckte det lät intressant men var också väldigt skeptisk till det stora fokuset på ilska och tyckte att porträtteringar var hur konstiga som helst. Så under typ ett år argumenterade jag emot allt han förklarade tills jag gick på en föreläsning med Allan Abbass och gick pre-core. Jag hade inte alls tänkt att anmäla mig till core, men blev så exalterad under de dagarna så jag anmälde mig redan sista dagen. Kändes som det var precis detta jag letat efter.

Hur är ISTDP och CFT olika varandra och var kan de komplettera varandra? 
Det där är en väldigt stor och svår fråga, men jag ska nämna några saker jag tänkt på. Även om CFT är en integrativ terapiform som lägger sig mellan KBT och psykodynamisk terapi så är CFT mycket mer KBT-igt än ISTDP. Man jobbar mycket mer på en medveten än omedveten nivå och mycket jobb görs med hemuppgifter och övningar.

En annan skillnad är att CFTs teorimodeller rör sig på flera nivåer än jag upplever att ISTDP gör. Förutom att undersöka inlärda mönster från uppväxten så tar man in samhällets och evolutionens påverkan på klientens problem idag och man tittar på saker som motion och de miljöer klienten befinner sig i.

Jag tänker att metoderna säkert kan komplettera varandra på många sätt men just nu är jag fokuserad på att lära mig ISTDP. Jag tänker att det blir nästa process för mig att se hur metoderna mer skulle kunna integreras. Grundaren av CFT, Paul Gilbert, har sagt till mig att han gillar Abbass sätt att arbeta och tänker att de teknikerna kan användas i CFT. Compassionfokuserad terapi har ju ofta missuppfattats till att det bara handlar om värme, trygghet och lugn. Men egentligen handlar det om modet att närma sig alla sina känslor –precis som i ISTDP.

Om man tar sig utanför terapirummet så upplever jag att CFT har väldigt hjälpsamma modeller och tekniker för att klienter ska kunna jobba med självhjälp. Så där kan jag tänka mig en trappstegsmodell där vissa kan utvecklas mycket genom att jobba på egen hand med böcker, övningar, kurser i CFT eller gå i CFT-terapi. Medan vissa kommer köra fast i svårare känslomässiga blockeringar och där skulle de vara i behov av ISTDP.

Jag upplever också att CFTs modeller och tekniker fungerar bra för att arbeta på organisatorisk nivå, med grupper och som modell för att förstå sociala och samhälleliga problem. Så på det sättet tänker jag att ISTDP och CFT har lite olika ambition där CFT även vill ta sig utanför terapirummet.

Finns det delar av de olika metoderna som inte är kompatibla med varandra? 
Med klienter som har mycket kontroll och har lätt för att fasta i problemlösande så tänker jag att det kan ha en terapistörande effekt om jag skulle jobba utifrån ren ISTDP på sessionen och sedan skicka med en övning att göra hemma utifrån CFT. Det skulle föda deras mönster att ”fixa” och checka av saker på en lista. Med andra klienter tänker jag däremot att det skulle kunna vara hjälpsamt för att fördjupa processen.

Sedan finns det ju teoretiska skillnader, framför allt det där med det medvetna och omedvetna. Det gör att man inom CFT har mycket fokus på psykoedukation och där tänker jag att man i vissa lägen inom ISTDP skulle anse att CFT-terapeuten jobbar för mycket med att förklara där det inte skulle behövas. Och på samma sätt skulle en del interventioner inom ISTDP verka helt obegripliga som CFT-terapeut om man inte var inläst på varför man gör dem.

Vad håller du på att lära dig inom ISTDP just nu? 
Jag tycker jag hela tiden håller på och lär mig allt på en gång, men på olika nivåer. Jag lär mig något på ett core-tillfälle eller en handledning som jag tror att jag inte lärt mig förut och när jag ska sammanfatta mina anteckningar ser jag att jag skrev ner detta för ett år sedan, men först nu har det landat på en djupare nivå. Men det jag aktivt försöker bli bättre på just nu när jag tittar på mina videos är att diagnostisera och studera klientens reaktion på mina interventioner.

Du har ju skrivit ett par böcker tidigare. Kan det bli aktuellt med en bok om ISTDP på sikt? 
Haha, nja kanske inte en ren ISTDP-bok. Är inte så sugen på att skriva fler metodböcker utan mer undersöka något allmänmänskligt psykologiskt fenomen. Men i det kommer det förmodligen komma in influenser från både CFT och ISTDP. Eller så kanske det blir en roman och då kan man ju tänka sig att jag får användning av mina ISTDP-kunskaper.

Har du någon vision för framtidens psykoterapi? 
Jag skulle önska att terapimetoderna försvann och att all forskning och det vi gör i terapirummet istället handlade om tekniker på detaljnivå – interventioner vi gör och vilken effekt det får på klienterna. Ungefär som man tänker inom ISDTP, men kanske att man kunde komma förbi de olika teoretiska antagandena inom olika metoder som det sällan finns vetenskapligt stöd för. För jag tänker att det är där metoder hamnar i klinch med varandra.

Jag vill även att det naturliga ska bli att klienter söker sig till en psykolog eller psykoterapeut och inte till en metod, att det istället blir terapeutens uppgift att bedöma vad som behövs. Så som det fungerar inom medicin.

Jag önskar också att det ska bli krav på att alla terapeuter tar handledning på filmat material eftersom det känns som det enda självklara för att få till fungerande handledning och kompetensutveckling.

Här hittar du andra intervjuer som vi gjort den senaste tiden:

Filip Klevnäs: “De problem som psykotiska personer är upptagna med är desamma som alla andra brottas med”

ISTDP är en bred metod som lämpar sig väl för både lindrigare och svårare former av psykisk ohälsa. I den här intervjun sitter vi ner med Filip Klevnäs, leg. psykolog och leg. psykoterapeut, som sedan ett antal år tillbaka arbetar med ISTDP för psykos inom psykosvården i Örebro.

Filip Klevnäs

Hur kom det sig att du började arbeta med psykos? 
Jag har varit intresserad av psykosproblematik sedan jag gick på psykologprogrammet, jag har alltid varit intresserad av varför psyket fungerar som det gör och sett det psykotiska tillståndet lite som en form av baseline för psykiska funktioner. Den uppfattningen har jag nog delvis kvar: i psykosen kommer vissa basala psykiska funktioner i dagen på ett sätt som kan vara svårt att upptäcka på något annat vis. För mig är det ett mycket intressant fenomen och de problem som psykotiska personer är upptagna med är desamma som alla andra brottas med; hur hanterar man att bli avvisad, hur närmar man sig andra människor och knyter an på ett bra sätt, hur hanterar man psykisk smärta och hur skapar man sig en mer eller mindre fungerande bild av en tillvaro som är fylld av förluster och lidande och brister och en oundviklig död? Det är existentiella frågor som vi alla hanterar på olika sätt.

Varför är ISTDP ett lämpligt ramverk för att arbeta med psykos? 
ISTDP ger en mycket detaljerad och precis bild av psykologiska förlopp och funktioner och genererar hypoteser om dessa som är direkt testbara i rummet. Detta ser jag som en fördel oavsett vilka besvär patienten upplever. Lämpligheten i arbetet med patienter som har psykotiska besvär kommer sig av att ISTDP dels erbjuder en i mitt tycke oslagbar modell för hur affekter och ångest interagerar beroende på “skörhet” eller strukturell nivå samt ett sätt att arbeta direkt med omedvetna processer.

Kan du berätta i korthet hur behandlingen går till? Innehåller behandlingen olika faser? 
Jag ser egentligen inte arbetet med psykotiska patienter som väsentligen annorlunda än arbetet med vilka patienter som helst. Jag upplever att det finns en tendens att prata om psykosproblematik som något väldigt konstigt och annorlunda och att man måste vara väldigt försiktig i arbetet: jag anser att psykotiska patienter lider av mänskliga, existentiella och i högsta grad affektiva problem. Skillnaden ligger i graden av skörhet och hur pass primitiva försvar som används – i fallet med psykos är det primitiva försvar som dominerar.

Allan Abbass pratar om “gradual format” (till skillnad från “graded format”) i arbetet med psykospatienter. Detta gradual format innebär ett gradvis byggande av kapacitet via mild pressure och frekventa kognitiva rekapituleringar. Det är till stora delar ett kognitivt inriktat arbete, där man mer pratar om affekter än upplever styrkan av dem. Detta är – i alla fall för mig – en långsam process och det kan ta år innan man kan börja arbeta mer på ett sätt som påminner om “traditionell” ISTDP. Den första fasen syftar till att erbjuda patienter de försvar som de saknar – mogna försvar, affektisolering – snarare än att pressa och utmana de (o)befintliga försvaren. Jag anser att psykos i mångt och mycket är en effekt av en otillräcklig försvarsorganisation. Det är nog den största skillnaden mellan ISTDP vid psykos och andra tillstånd.

Vissa kanske skulle mena att det inte är ISTDP om man inte följer det traditionella formatet, jag lägger mer vikt vid den bakomliggande teorin och anpassar interventionerna efter patientens nuvarande kapacitet.

Hur skiljer sig ISTDP från, säg, KBT eller mainstream-PDT vid psykos? 
Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att uttala mig om detta i någon större detalj men jag föreställer mig att ISTDP skiljer sig dels teoretiskt i sitt uttalade fokus på affekter och skulden som drivande motor i psykopatologin och dels praktiskt genom sitt fokus på överföringen och affekter här-och-nu. Det uttalade syftet med ISTDP är att nå de affektiva konflikter som patienten inte själv är medveten om och metoden skiljer sig rent tekniskt från de flesta andra psykodynamiska terapiformerna.

De flesta inriktningarna tangerar eller överlappar dock varandra och jag upplever att likheterna mellan skolor och metoder oftast är fler än skillnaderna. Jag upplever att ISTDP erbjuder en teori som har en klar och tydlig förklaring av psykotiska tillstånd: tidiga trauman bidrar till en grundläggande skörhet som innebär att personen inte har tillgång till högre nivåer av försvar vilket i sin tur leder till en kroniskt hög omedveten och medveten ångest samt medföljande symtom. Om man kan sänka ångesten och erbjuda mer välfungerande försvar upphör även de psykotiska symtomen. Denna logiska tydlighet saknar jag inom andra metoder och inriktningar.

Vilka misstag har du gjort under åren som du lärt dig arbeta med den här patientgruppen?
Det finns specifika svårigheter vad gäller ISTDP där något av det svåraste är att korrekt bedöma patienters kapacitet. De vanligaste misstagen är att missbedöma kapaciteten. Ibland bedömer jag patienter som mindre sköra än de är, ibland som mer sköra. Denna svårighet är dock inte specifik för arbetet med sköra eller psykotiska patienter.

Det finns även såklart generella svårigheter i arbetet med såhär pass komplexa och svårt drabbade patienter. Jag gör misstag varje dag och försöker lära mig av dem utan att hacka på mig själv. Vissa patienter är även så lågt strukturerade eller så allvarligt traumatiserade att de inte har kapacitet att tillgodogöra sig psykoterapi och det har varit viktigt för mig att inse mina egna begränsningar och ha en egen realistisk förväntan gällande min möjlighet att hjälpa en patient.

Vilka egenskaper är viktiga att utveckla för att kunna arbeta med psykos? 
Tålamod. Väldigt mycket tålamod. Det är långsamma processer och det kan ta lång tid att bygga den kapacitet som behövs för att patienten ska kunna hantera medvetenheten om sin inre och yttre verklighet. Terapierna blir långa, ibland över tio år. Man behöver vara genuint intresserad och nyfiken, känslig för omedveten kommunikation samt kunna härbärgera kraftiga trauman och stor psykologisk nöd.

Vilka terapeutfärdigheter håller du på att utveckla just nu? 
Just nu jobbar jag mycket med att försöka integrera olika delar av ISTDP. Att kontinuerligt jobba med den omedvetna alliansen (UTA), att bedöma kapaciteten kontinuerligt för att kunna arbeta så nära tröskeln som möjligt. Då min primära psykoterapierfarenhet är med mycket sköra patienter såsom psykos och dylikt så har kanske detta gjort mig lite mer försiktig i mitt arbete än jag hade varit annars. Detta leder till att jag ibland kanske håller tillbaka lite för mycket även med mer välstrukturerade patienter. Hursomhelst är det ju väldigt roligt att det alltid finns utrymme för utveckling och förbättring!

Hur skulle framtidens psykosvård se ut om du fick drömma lite? 
Framtidens psykosvård borde fokusera på patienters upplevelse och vilja snarare än ett medicinskt/biologiskt synsätt som i värsta fall kan verka alienerande för både patienter och personal. En väg mot detta är det ökade fokus på trauma och dess betydelse som vi ser runt om i världen. Jag önskar att patienter fick hjälp med att förstå sina erfarenheter och hur dessa påverkat dem snarare än att man talar om för dem att de har en “obotlig sjukdom”. Tillgång till psykoterapi och psykologisk behandling behöver vara avsevärt större och man bör vara stringent vad gäller medicinering.

Du kan läsa mer om ISTDP vid psykos i den här artikeln som vi publicerade tidigare under hösten.

Liv Raissi: “Jag hoppas att jag får lära fler att intervenera från hjärtat”

I samband med att Liv Raissi var i Stockholm och föreläste om ovisshet för några dagar sedan passade vi på att ställa några frågor om att inte veta, ISTDP och framtiden.

Liv Raissi

Hur kändes det att föreläsa ikväll? Inspirerande, fritt och berörande.

Hur kommer det sig att ovisshet har fångat ditt intresse?
Bra fråga, jag hade nästan inget val; ovissheten slog till mig med full kraft och jag var tvungen att lyssna! Tack vare alla möten med mig själv, patienter, studenter och kollegor har jag blivit varse utmaningen i att kombinera en specifik kunskap, en visshet, med öppenhet inför en ovisshet. Patienter har lärt mig så mycket, bland annat att en fördjupande process stoppas upp när vi tycker att vi vet, eftersom det stänger dörren för något nytt, som vi inte vet.

Vad tycker du att alla terapeuter borde känna till om ovisshet?
Att i ovissheten finns något levande, något ordlöst… något som kan väcka nyfikenhet, ångest, ilska, skuld, öppenhet….Men i vår uppväxt och i vår skolgång lär vi oss ofta att ovisshet är något hotfullt och dåligt. Vi förväntas kunna och veta för att inte råka illa ut. Senare i livet kan den erfarenheten hindra oss, eftersom vi fokuserar på vad vi borde veta, som vi inte vet, istället för att fokusera på och bemöta det vi inte vet. Det är läskigt och skitsvårt, men innehåller en enorm utvecklingspotential för dig och dina patienter!

Under föreläsningen pratade du en del om egna lärdomar under din utveckling som terapeut. Vad håller du på att lära dig just nu?
Rolig fråga! Efter mycket övning börjar mina egna känslomässiga responser på patienter bli allt renare nu (mer intoning, mindre defensiva/ångestfyllda responser). Så jag övar på att våga lita mer på vad jag känner, som bas för att utforma passande interventioner till patienter. Jag brottas med att inte hålla tillbaka mina interventioner, och att bli uppmärksam på patientens positiva responser inför mina interventioner, som kan hjälpa oss framåt. Rent tekniskt övar jag på det graderade formatet med sköra patienter. Det är som en vacker dans när man får till det. Jag övar också på att våga fortsätta nå patienter med högt motstånd som trycker bort mig.

Vad är din vision för var du och ISTDP är om fem år?
Jag hoppas att jag blivit ännu mer ärlig och intonad med mina patienter. Jag hoppas jag får lära ut till alltfler hur man kan använda sig av sina egna känslomässiga responser för att stärka de interventioner man gör. Det är ju så ISTDP- interventionerna utformades från början hur som helst; från hjärtat. Vad gäller ISTDP i stort hoppas jag att vi kan nå ut till fler läkare och till offentlig vård, så att vi kan utbyta kunskap, för att så småningom revolutionera vårdapparaten! Det hade varit såååå coolt om första bedömning inom primärvård eller psykiatri även handlat om eventuella emotionella orsaker till svåra åkommor. Jag tror det hade blivit en vård som är mer human för patienterna, och dessutom mer kostnadseffektiv. Kanske vi inte är där om fem år, men det är något att sträva efter! En helhetssyn på människan!

Jon Frederickson: “Hearing a paper only helps you get better at hearing papers”

Here’s another interview on the topic of the IEDTA conference in Boston in late September. This time, we sit down with Jon Frederickson who chaired the panel on addiction

Jon Frederickson

What do you feel about being at the conference?
I enjoyed it very much. It’s always great to be among friends to and to see lots of videotape of cases. I learned a lot from seeing a wide variety of therapists working with a broad range of patients. It’s so important to have conferences where we see actual videotapes of clinical work. Research shows that the usual conferences we have seen do not improve therapist outcome. After all, hearing a paper only helps you get better at hearing papers. Watching videos of skilled clinicians, however, helps us see what we could do even better.

Was there any contribution that stood out to you?
I was very impressed by Robert Johansson’s presentation where he showed how statistical analysis can enable us to sort out which portions of a treatment model contribute to outcome and by what percentage. I look forward to his help in us analyzing our drug rehabilitation program so we can fine tune our treatment to improve outcome. I was also impressed by Allan Abbass’ work with a psychotic patient. The patient had been very disturbed and homeless. Yet, Allan’s work showed that often psychotic symptoms, though dramatic, may actually be occurring in a patient with a borderline level of character pathology. Thus, they can be treated. I also enjoyed Katie’s presentation where she is researching the effects of EDT training on therapists. She and I will do a research project next year with my next core group in Washington, DC. Steve Shapiro also showed a lovely piece of work with a borderline patient where he helped her see how her hallucination was a projection so she could take it back in. Kristy Lamb also showed some lovely work with a drug addict who projected her superego. She showed how to help the patient deactivate the projection, accept her self-criticism, then look at the anger the self-criticism was covering up. And all of this she did within a structured ISTDP group therapy model.

What was your contribution about?
I chaired the panel on EDT and addictions. So I presented a case of a woman who had worked as a prostitute to support her drug habit. She heard a voice telling her to use drugs. I showed the first twenty minutes of the first session to show the importance of deactivating projections in order to bring anxiety down. Then I showed how, as soon as we invite the patient to bear a projection inside rather than project it outside, we need to brace and support the patient at this highest level of anxiety until she can bear the projection inside without disrupting.

Do you have anything to say to someone thinking about going to the Venice conference in 2021?
I am really looking forward to it. How could we not! Some great presentations. A fantastic city to visit. Going off season when it won’t be crowded. Fantastic food and wine! We would be crazy not to go to that conference. I look forward to seeing everyone there who is reading this.

Vidar Husby: “Precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse”

Här kommer ytterligare en intervju om IEDTA- konferensen i Boston i slutet av september. Den här gången får vi möta Vidar Husby, Klinisk chef vid Favne Psykologmottagning i Oslo.

Vidar Husby

Hur kändes det att vara på konferensen?
Det var en atmosfär av “gemensamt projekt” – vi är alla terapeuter som försöker utveckla bra terapier. Vi har olika favoritmodeller som instrument, men det fanns en atmosfär av att inte idealisera eller nedvärdera någon modell. Det kändes bra att vara på konferensen. Jag reste med fem kollegor från kliniken Favne i Oslo. Fyra av oss är ISTDP-terapeuter, en är APT-terapeut och en är EDT-inspirerad karaktäranalytiker. Resan blev mycket inspirerande för oss som klinik också, för vi har letat efter “responsstyrd terapi” över olika terapimodeller ända sedan vi drog igång kliniken.

Temat för konferensen var “new frontiers”, och detta fokus lyckades: Det fanns många nya röster som presenterade sitt arbete, vilket var uppfriskande. Jag presenterade i ämnet deliberate practice, och ett stort utbyte för mig var att lära känna kollegorna som presenterade under denna panel. Min kollega Pål Olsen från Favne presenterade också vid samma panel, så det var en speciell dag för vår klinik. Tårarna rann den kvällen. Ed Tronick hade en väldigt bra introduktion till hela konferensen och betonade mot utvecklingspsykologisk grund hur “rörig” interaktion vanligtvis är mellan barn och förälder: intoning, felintoning, kris, ångest, reparation, nytt försök, misslyckas igen osv. … det är inte svårt att dra paralleller till terapi.

Vad förvånade dig mest under veckan?
– Att jag med egna ögon såg att glaciärer hade smält när vi flög över Grönland på väg till Boston
– Hotellräkningen
– Att så många kom och tittade på vår panel om deliberate practice, trots att Jon Frederickson OCH Allan Abbass presenterade samtidigt.

Var det någon speciell presentation som stod ut från mängden?
Det var mycket som var bra. Joel Town hade en trevlig presentation i forskningsavsnittet, som var mycket bra medicin mot idealisering. Kristin Osborn hade en kanondemonstration om APT – live framför publiken. Hon har en närvaro som alltid har imponerat på mig. Jag gillade även Luca Rossis presentation under panelen om deliberate practice, den mannen ser ut som att han kommer att skratta när som helst, vilket är smittsamt och ger hårt arbete en nödvändig touch av spel och lek. Reiko Ikemoto-Josephs presentation innehöll ett fint arbete med skuldkänslor som jag förmodligen inte kommer att glömma någonsin.

Föreställ dig att du är en sexåring med pengar i fickan framför en 100 meter lång godishylla. Så kändes det att vara på konferensen.

Kan du berätta om ditt bidrag?
Jag talade om en sårbar, men givande, typ av professionell utveckling: deliberate practice. “Caset” var vår klinik, Favne, där vi försöker odla en stödjande och utmanande inlärningsmiljö. Vi har under senare år arbetat mer och mer systematiskt med kollegial deliberate practice. Jag fokuserade särskilt på en twist jag gjorde på de välkända trianglarna: “The Hook of Conflict” och “The Hook of Persons”. Denna twist handlar om hur våra egna omedvetna överföringsreaktioner krokar fast oss i en ohjälpsam position med patienten. Jag pratade sedan om hur vi sedan använder oss av inlärningsmiljön vid Favne för att “kroka loss”. Det handlade på sätt och vis om hur vi som terapeuter generellt har blivit skickliga på att konceptualisera patientens inre liv, men att vi i mindre utsträckning har utvecklat en klinisk kultur där vi kan arbeta med våra egna försvar, ångest och känslor när de uppstår i samband med att en terapi låser sig.

The hook of conflict and the hook of persons

Överföringen aktiveras också i oss terapeuter. Tänk på vilket stimuli som en patient med högt motstånd verkligen är! När allt kommer omkring är det en vuxenversion av still face-experimentet. Och det är du som är barnet! Det här är inte nytt, men det som ofta glöms bort är den upplevelsemässiga aspekten av detta: precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse, inte bara en förklaring. Detta är nödvändigt för att uppnå förändring av terapeutens omedvetna konflikter, som i sin obearbetade form hindrar oss från att vara kvar i en terapeutisk position. Deliberate practice är en metod som har hjälpt mig mycket för att lösa stillastående processer, både i mig själv och i mina terapier. Min kapacitet och hur mycket patienten kan uppleva sina känslor – de två sakerna hänger samman.

Vi måste odla en klinisk kultur där vi inte tävlar och där vi inte skäms för ångest, svartsjuka, projektioner, repression, självattacker, intellektualisering, somatisering och så vidare. Utan istället öka vår kapacitet att hantera sårbarheterna som vi bär på. Vi är människor som bara behöver styrketräna de känslomässiga muskler som behöver styrka. För att hålla ut i den terapeutiska positionen måste vi uppleva de känslor som ligger under den ångest och de försvar som oundvikligen kommer att aktiveras i oss när vi ger någon terapi.

Vad har du att säga till de som funderar på att åka till nästa konferens i Venedig 2021?
– Tro inte att du måste vara en lärobok att vara redo att presentera. Vårt område är “in the making” och dina projekt är en viktig del av det. Jag skulle gärna höra om dem vid konferensen.
– Res dit. Du kommer sannolikt att få idéer som du inte hade och vänner som du inte kände.

Om du vill se mer av Vidar så finns det en intervju på youtube som han gjorde med Tony Rousmaniere om Deliberate Practice för en tid sedan. Du hittar den här. Du kan läsa mer om deliberate practice för psykoterapeuter i den här artikeln som några av oss skrivit i psykologtidningen (s. 34-37).

Allan Abbass: “It is very important for mainstream medicine to realize the impact of attachment trauma on healthcare use”

At the IEDTA conference in Boston a few weeks ago, the board of the IEDTA announced that the president of the association, Nat Kuhn, would be substituted by Allan Abbass. Here’s a short interview with Allan on the topic of his presidency, the conference and the future.

Allan at the Stockholm Immersion, august 2019

How does it feel to be the new president of the IEDTA?
I’m very pleased and honored to be the president of this organization. The IEDTA is now a fairly robust group of trainers, researchers and psychotherapy enthusiasts who have a primary interest in the roles of emotion and attachment in accelerated psychotherapy models.

What are your plans as the new president?
My three main goals for the coming two years include 1) encouraging people to research and publish in the treatment methods, 2) disseminate the information about the range of application and effectiveness of the EDT methods, and 3) wider engagement toward broadening our collaborative community of professionals and its connection to the wider field of psychotherapy. I believe that an academic focus on these treatments is very important in order to reach wider audiences, demonstrate the method, and illustrate its strengths and limitations as a healing method. More broadly it is very important for mainstream medicine to realize the impact of attachment trauma on healthcare use, social burden and general population health: in this way the efforts of Malan, Davanloo and others can inform a reorganization of healthcare where the person and his or her attachment system are place front and center for a more holistic approach.

Do you have any specific ideas as to how you’d like to develop this academic focus or get EDT into the mainstream?
One idea is to develop a research section on the IEDTA webpage. There have been many new articles and psychology journal articles in Scandinavia, Canada and beyond reviewing EDT methods.Another plan in the works is to develop an Academic Email group that would include the 150+ people who do research or teach in EDT methods so they can share ideas.Ultimately it will be people in their local areas who show their videos, teach colleagues and share their ideas that will widen knowledge and access about these powerful methods.

What are some of the challenges facing the association in the coming years?
The association relies on volunteers to conduct its activity. This can make certain activities more of a challenge. However, there are a significant number of energetic and capable volunteers including my fellow board members Chip Cooper, Leon Baruh, Ron Albucher and previous presidents Nat Kuhn, Kristin Osborn, Jessica Bolton, Ferruccio Osimo and Allen Kalpin and the many colleagues who helped make this last IEDTA conference and previous ones great successes.

What did you find the most surprising or exciting at the conference in Boston?
As usual it was a very enjoyable and collegial atmosphere where a broad range of case material and theories were examined. There was a pleasant social environment with openness to presenting and learning from one another. For people who haven’t been at these meetings, it is quite warm and encouraging meeting attended by people from all over the world at various stages of their careers and from various backgrounds: the world was there.

What would you like say to people thinking about going to the next conference in Venice in 2021?
Having presented and collaborated with the Italian ISTDP trainers and researchers over the past 10 years, this Italian conference promises to be an and enjoyable one set in the historical city of Venice. Stay tuned for updates as conference planning proceeds but it will be in October 2021 so mark your calendar!

Do you have anything else you’d like to comment on before we wrap up the interview?
Historically psychoanalysts were expected to weigh in public policies and political issues. The knowledge of human emotions, behaviors and attachment compels us to want to make the world a better place beyond just treating individual patients. So with knowledge comes responsibility and burden to contribute to the world, to try to improve the lives of people and to try to improve self-care and the care of vulnerable others in this world.

Elisabet Rosén: “Det var oerhört inspirerande att se och lyssna på allt detta, men också att få bidra till konferensen.”

Elisabet Rosén har genomgått Core training inom APT med Kristin Osborn. Här är en intervju som vi gjorde med henne i samband med hennes deltagande vid den internationella IEDTA-konferensen i Boston i slutet av september.

Till att börja med… hur kändes det att vara på konferensen?
IEDTA står ju för International Experiential Dynamic Therapy Association, vilket borde inbegripa alla affektfokuserade dynamiska terapiformer. Föreningen domineras dock tydligt av Davanloos inriktning ISTDP. Det som trots detta förvånade och gladde mig allra mest var den metodflexibilitet som avspeglade sig i videopresentationerna. Gång på gång under konferensens presentationer framhölls vikten av terapeutens autencitet framför en strikt hörsamhet till manualen. Detta blev extra tydligt vid bl a presentation av mer komplexa ärenden, samt presentationerna under temat motöverföring, Kristin Osborns panel, där två svenskar gjorde riktigt fina presentationer: ISTDP-terapeuten och forskaren Robert Johansson, med ett djupt berörande och samtidigt humoristiskt inslag, samt APT-terapeuten Jenny Svebeck om hennes egna affektblockeringar under Core-training, med filmklipp, som visade hur de hindrat henne i terapiarbetet. Mycket modigt att visa det! Fokusera på terapeuten snarare än patienten blev också mycket tydligt under en workshop kring Deliberate Practice, där Tony Rousmaniere, Alexandre Vaz, Vidar Husby, Pål Olsen och Luca Rossi presenterade olika arrangemang för att skapa engagemang i Deliberate practice för en fördjupad förståelse av sig själv som person och terapeut för undanröjandet av egna blockeringar, och därmed utvecklandet av den egna terapeutiska förmågan.

Var det något särskilt som förvånade dig under konferensen?
Att Deliberate practice tycktes vara en nyhet för konferensdeltagarna.

Var det något särskilt föredrag som stack ut från mängden?
Det mest spännande föredraget… det fanns flera som visade väldigt komplexa ärenden, där patienternas både stora svårigheter och oerhörda motivation och kapacitet att växa var så framträdande, och där terapeuterna hade den goda smaken att närvara utan att störa den läkande processen som var för handen. Fantastiska filmer! Det var oerhört inspirerande att se och lyssna på allt detta, men också att få bidra till konferensen.

Ja, kan du inte berätta mer om hur du bidrog?
Tillsammans med ISTDP-terapeuten och yogainstruktören Diane Byster genomförde jag (APT-terapeut och dans- och rörelseterapeut) en upplevelsebaserad workshop med yogainslag för behandling och en icke-verbal handledningsövning i Deliberate practice-stil. Lite överraskande var också att första dagens forskningspanel hade anpassat sitt budskap till den kliniska församlingen, vilket innebar att deras framförande blev begripligt och kliniskt meningsfullt, vilket var extra tacksamt.

Vad har du att säga till de som funderar på att åka på nästa konferens i Venedig 2021?
Ja, konferensen i Venedig 2021, det är snarare än man tror! Det är bara för oss alla att fundera på vad vi vill bidra med där under det underbara temat: “Love is in the air”. Snart är det dags att packa väskan och så bär det av igen!