Vidar Husby: “Precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse”

Här kommer ytterligare en intervju om IEDTA- konferensen i Boston i slutet av september. Den här gången får vi möta Vidar Husby, Klinisk chef vid Favne Psykologmottagning i Oslo.

Vidar Husby

Hur kändes det att vara på konferensen?
Det var en atmosfär av “gemensamt projekt” – vi är alla terapeuter som försöker utveckla bra terapier. Vi har olika favoritmodeller som instrument, men det fanns en atmosfär av att inte idealisera eller nedvärdera någon modell. Det kändes bra att vara på konferensen. Jag reste med fem kollegor från kliniken Favne i Oslo. Fyra av oss är ISTDP-terapeuter, en är APT-terapeut och en är EDT-inspirerad karaktäranalytiker. Resan blev mycket inspirerande för oss som klinik också, för vi har letat efter “responsstyrd terapi” över olika terapimodeller ända sedan vi drog igång kliniken.

Temat för konferensen var “new frontiers”, och detta fokus lyckades: Det fanns många nya röster som presenterade sitt arbete, vilket var uppfriskande. Jag presenterade i ämnet deliberate practice, och ett stort utbyte för mig var att lära känna kollegorna som presenterade under denna panel. Min kollega Pål Olsen från Favne presenterade också vid samma panel, så det var en speciell dag för vår klinik. Tårarna rann den kvällen. Ed Tronick hade en väldigt bra introduktion till hela konferensen och betonade mot utvecklingspsykologisk grund hur “rörig” interaktion vanligtvis är mellan barn och förälder: intoning, felintoning, kris, ångest, reparation, nytt försök, misslyckas igen osv. … det är inte svårt att dra paralleller till terapi.

Vad förvånade dig mest under veckan?
– Att jag med egna ögon såg att glaciärer hade smält när vi flög över Grönland på väg till Boston
– Hotellräkningen
– Att så många kom och tittade på vår panel om deliberate practice, trots att Jon Frederickson OCH Allan Abbass presenterade samtidigt.

Var det någon speciell presentation som stod ut från mängden?
Det var mycket som var bra. Joel Town hade en trevlig presentation i forskningsavsnittet, som var mycket bra medicin mot idealisering. Kristin Osborn hade en kanondemonstration om APT – live framför publiken. Hon har en närvaro som alltid har imponerat på mig. Jag gillade även Luca Rossis presentation under panelen om deliberate practice, den mannen ser ut som att han kommer att skratta när som helst, vilket är smittsamt och ger hårt arbete en nödvändig touch av spel och lek. Reiko Ikemoto-Josephs presentation innehöll ett fint arbete med skuldkänslor som jag förmodligen inte kommer att glömma någonsin.

Föreställ dig att du är en sexåring med pengar i fickan framför en 100 meter lång godishylla. Så kändes det att vara på konferensen.

Kan du berätta om ditt bidrag?
Jag talade om en sårbar, men givande, typ av professionell utveckling: deliberate practice. “Caset” var vår klinik, Favne, där vi försöker odla en stödjande och utmanande inlärningsmiljö. Vi har under senare år arbetat mer och mer systematiskt med kollegial deliberate practice. Jag fokuserade särskilt på en twist jag gjorde på de välkända trianglarna: “The Hook of Conflict” och “The Hook of Persons”. Denna twist handlar om hur våra egna omedvetna överföringsreaktioner krokar fast oss i en ohjälpsam position med patienten. Jag pratade sedan om hur vi sedan använder oss av inlärningsmiljön vid Favne för att “kroka loss”. Det handlade på sätt och vis om hur vi som terapeuter generellt har blivit skickliga på att konceptualisera patientens inre liv, men att vi i mindre utsträckning har utvecklat en klinisk kultur där vi kan arbeta med våra egna försvar, ångest och känslor när de uppstår i samband med att en terapi låser sig.

The hook of conflict and the hook of persons

Överföringen aktiveras också i oss terapeuter. Tänk på vilket stimuli som en patient med högt motstånd verkligen är! När allt kommer omkring är det en vuxenversion av still face-experimentet. Och det är du som är barnet! Det här är inte nytt, men det som ofta glöms bort är den upplevelsemässiga aspekten av detta: precis som patienten behöver terapeuten en korrigerande upplevelse, inte bara en förklaring. Detta är nödvändigt för att uppnå förändring av terapeutens omedvetna konflikter, som i sin obearbetade form hindrar oss från att vara kvar i en terapeutisk position. Deliberate practice är en metod som har hjälpt mig mycket för att lösa stillastående processer, både i mig själv och i mina terapier. Min kapacitet och hur mycket patienten kan uppleva sina känslor – de två sakerna hänger samman.

Vi måste odla en klinisk kultur där vi inte tävlar och där vi inte skäms för ångest, svartsjuka, projektioner, repression, självattacker, intellektualisering, somatisering och så vidare. Utan istället öka vår kapacitet att hantera sårbarheterna som vi bär på. Vi är människor som bara behöver styrketräna de känslomässiga muskler som behöver styrka. För att hålla ut i den terapeutiska positionen måste vi uppleva de känslor som ligger under den ångest och de försvar som oundvikligen kommer att aktiveras i oss när vi ger någon terapi.

Vad har du att säga till de som funderar på att åka till nästa konferens i Venedig 2021?
– Tro inte att du måste vara en lärobok att vara redo att presentera. Vårt område är “in the making” och dina projekt är en viktig del av det. Jag skulle gärna höra om dem vid konferensen.
– Res dit. Du kommer sannolikt att få idéer som du inte hade och vänner som du inte kände.

Om du vill se mer av Vidar så finns det en intervju på youtube som han gjorde med Tony Rousmaniere om Deliberate Practice för en tid sedan. Du hittar den här. Du kan läsa mer om deliberate practice för psykoterapeuter i den här artikeln som några av oss skrivit i psykologtidningen (s. 34-37).